Ska man vara kär hela tiden?

Att vara kär är enligt mig en flyktig känsla. Man kan älska någon utan att vara kär i den personen. För mig så innebär att älska någon, något stabilare än att vara kär egentligen, för om man är kär så brukar det gå över efter ett tag, men älskar man någon så gör man ju det hela tiden.

Jag och min man sedan drygt 20 år har konstaterat att vi inte längre är kära utan att vi älskar varandra. Det känns jättebra, inte alls som att något är fel.

Men det handlar ju en hel del om vad man lägger i orden. Kär för mig betyder att man är pirrig och har svårt att hålla tassarna borta. Visst, det var härligt när det var så också, men den trygghet och stabilitet vi har nu är också underbar att få dela med honom. Vi går definitivt på automatik, men för mig är det inget negativt och ingen av oss vantrivs. 

Man får fundera på vad man vill få ut av en relation, tror jag, och utgå från det. Vill man främst ha pirr och passion så är kanske inte långa relationer ens grej. Eller så satsar man på att leva poly och ha en fast, trygg relation länge och små pirriga passioner bredvid (alla måste så klart vara införstådda med upplägget). 

Jag tror att många missar att kärlek i en relation är en färskvara.

Grundkärleken finns där i form av en trygg vardag, man har sällskap av en människa man uppskattar på många sätt,  sin andra hälft, bästisen man delar allt med . Sin partner in crime...I nöden.. 

Men att vara kär handlar om andra saker. Intimitet , sex , närhet, att känna sig åtrådd , sedd och hörd. Få komplimanger. Dejta. Uppvaktning. Uppskattning. Vara ett älskande par. Längtan. Attraktion.  Pirret.  Att fortfarande vilja utforska varandra.  Detta är själva kittet i kärleken . Och den svåraste biten att hålla vid liv eftersom det är färskvara. Man måste ständigt underhålla denna bit 

Det är ju här nånstans många går vilse och krisar . 7-års krisen är ju välkänd . Man tar varandra för givet och det intima blir allt mer nedprioriterat av vardagens alla måsten ,  man går upp och ned i vikt, lusten vacklar,  klimakteriet,  potensen sviktar, barn växer upp, husdjur inköps och blir sängkamrat etc etc etc och nånstans försvinner pirret och längtan efter mer och ersätts av fredagens vinglas och fyra avsnitt av Love is blind...  

Det är ju här nånstans man också kan börja längta efter förändringar.. Samma gamla hjulspår är inte så upphetsande längre.   Man greppar halmstrån för att hålla lågan vid liv och hitta nytändning.  Förlovning,  ett barn, en kolonilott, en renovering,  man gifter sig,  en flytt etc.. för att nånstans hitta ett pirr igen.   I värsta fall även åt andra hållet.. leta uppmärksamhet från andra,  snudda vid tanken på att kyssa sin kollega.. känna attraktion till nån annan...men 

Jag har varit ihop med min man sen sena tonåren och jag känner mig fortfarande #kär i honom.
Jag älskar honom också, såklart. Men det är en mer grundläggande sak.
Jag känner dagligen ett pirr över att se honom, ta på honom. Jag är sjukt attraherad av honom. Jag är stolt över oss och vår relation och jag vill inget annat än att vara nära honom. 

Och ja, vi har egna hobbys, våra karriärer och annat utanför OCKSÅ. 

Mycket klokt har redan sagts i tråden, 

Vill bara tillägga att det nog inte är möjligt att vara kär/förälskad hela tiden men om man är öppen för att tillsammans jobba och vara rädd om kärleken man känner för varandra, kan man ha en levande relation under väldigt lång tid.

Personligen tror jag att detta är något man tillsammans måste bestämma sig för.

Jag tror visst att det är möjligt.
Däremot behöver det inte vara ett kvitto på hur relationen mår. Eller att det på något vis är ett krav. Eller att man MÅSTE vara förälskad eller kär hela tiden.

Om man tror på kärleken inser man att förälskelse är tillfällig medan kärleken kan vara för evigt.

Jaså det inser man...
Du skriver att du tror att det inte är möjligt. Jag vill hävda att det är det.
Säger varken att det är målet, att det måste vara så eller att det alltid vara så.
Men att kategoriskt säga att det inte är möjligt att leva i en varaktig förälskelse eller känsla av att faktiskt vara kär håller jag inte med om. 

Om du avser att vara kär är detsamma som att känna kärlek så håller jag med dig, men om man använder kär som synonym för förälskad som Ts verkar göra så har du fel

Då tycker jag att du ska utgå från vad du läser och inte tolka så mycket. 

Så du tolkar inte vad du läser? Känner du till skillnaden mellan förälskelse och kärlek?  

Vet inte om någon människa skulle orka gå omkring och vara kär/förälskad hela tiden.  Skulle man ens vilja det?  Många psykologer och psykiatriker jämställer förälskelse med sinnesförvirring.  

Men om man med kär menar att känna kärlek så är det en annan sak och något man mycket väl kan känna för någon resten av livet

Är gift sedan snart 21 år och älskar min man väldigt mycket. För mig går det lite i perioder då jag känner mig kär - lite svagare ibland, mer ibland och ibland känner jag mig som nykär. 

Samma här, varit gifta i 24 år.

Du anser själv att TS tycker på ett visst sätt. Sen tolkar du in det jag skriver i samma mall.
Det är också skillnad på att en känsla eller upplevelse kan ha liknelser med andra sinnestillstånd, det betyder inte att man de facto ÄR förvirrad eller beroende.
Och ja, jag har läst psykologi.

Det jag vänder mig emot är att du skriver att en företeelse nog inte är möjlig. När jag vill hävda att den visst är det.

Ok jag ger mig. Det kan vara möjligt att vara kär hela tiden.  men du glömmer trådens innebörd.

Hur tycker du att detta besvarar Ts frågeställning?

Ska man vara kär hela tiden?

Jag (kvinna) pratade igår med en nära vän (man) om hur jag efter 7 år i min särborelation börjar tveka på mitt val. Han ställde mig frågan "älskar du honom?" "Väldigt mycket" svarade jag varpå han sa "okej, du älskar honom. Men är du kär i honom?". Jag blev lite paff och det enda jag kunde säga är "vad är kär?". 

Nu har jag tänkt på det här hela natten. Jag pratade med min vän om att jag kanske inte ska ha en relation. Att jag inte funkar i en relation helt enkelt då jag efter 5-6-7 år börjar vantrivas och bara "går på automatik" i min relation. Han menar att jag bara inte har "träffat rätt person". 

Vad anser ni? Vad innebär det att vara kär efter så lång tid i en relation?

Att älska en annan människa är djupt och stort. Efter 16 år skulle jag nog säga att det primära i den upplevelsen är att jag älskar att spendera tid tillsammans med min partner, jag känner mig fullständigt trygg att vara den jag är, och blir vacker i min partners ögon.
Känslan av att vara kär kommer och går, och jag känner mig definitivt inte attraherad av någon annan. 
Det är givet att det här gäller för resten av livet, vardagstrygghet. Det är bara vi liksom.