De ringde från palliativa, min mamma dör nu

Hej vännen,

Jag har aldrig förlorat någon närstående så jag kan inte föreställa mig smärtan du går igenom. Vill ändå sända dig en tanke och önska dig styrka i denna svåra stund. 

Om du behöver prata med någon såhär mitt i natten så finns jourhavande medmänniska. www.jourhavande-medmanniska.se/

De ringde för en timme sedan. Min mamma är på väg att lämna oss. Jag bor 10 minuter från sjukhuset. Jag kan inte åka in. Vi har vinterkräksjuka i familjen och jag har ett magsår som reagerar på stress, så just nu vet jag inte vilket som gör mig illamående men innan jag mår bättre kan jag inte åka in. De ringde fast de visste om kräksjukan, och ångesten över att inte kunna åka in är stor, samtidigt som en del av mig säger att det är just därför hon far nu. Hon vill inte utsätta mig för det. Både min pappa och mormor valde att lämna när ingen anhörig fysiskt kunde vara vid deras sida och jag har haft en magkänsla av att hon skulle göra samma, men trott att det skulle komma på onsdag när jga är inlåst och skriver obligatorisk tenta (får vänta ett år på examen om jag uteblir) och inte får ha telefon med mig.

Det är 2 veckor sedan jag fick in henne till sjukhuset med ambulans för att hon var för medtagen för att orka gå nerför trappan från första våningen. Vi har vetat sedan i höstas att hennes cancer inte svarat på några cellgifter och allt är testat. För en månad sedan visade röntgen att tumörerna fanns i alla inre organ. Jag vet vad hennes önskan var, och hon har i alla lägen försökt bespara mig oro och stress, eftersom cancer är en stor trigger för mig. Jag var 16 när pappa dog i det och 17 när farmor gjorde det (dessutom både min faster, farfar och 6 av farmors 8 syskon har dött i cancer)
Så det skulle vara helt typiskt henne att välja att dö ensam för att bespara mig från att se henne dö. 

Jag behöver prata med någon, men alla sover ju den här tiden på natten. Jag vill inte väcka min sjuka partner för han måste ta hand om våra barn imorgon (han har varit illamående hela dagen) men jag kan inte fara till sjukhuset utan att meddela för det barn som varit sjukt sover på en annan våning och han kommer inte höra om barnet behöver hjälp. 

Mitt hjärta brister, jag är så kluven. Hade alla varit friska hade jag varit i bilen och på väg innan sköterskan förklarat klart varför hon ringde, jag har väntat på detta samtal sedan förra lördagen när hon var påväg att lämna oss.

De ringde för en timme sedan. Min mamma är på väg att lämna oss. Jag bor 10 minuter från sjukhuset. Jag kan inte åka in. Vi har vinterkräksjuka i familjen och jag har ett magsår som reagerar på stress, så just nu vet jag inte vilket som gör mig illamående men innan jag mår bättre kan jag inte åka in. De ringde fast de visste om kräksjukan, och ångesten över att inte kunna åka in är stor, samtidigt som en del av mig säger att det är just därför hon far nu. Hon vill inte utsätta mig för det. Både min pappa och mormor valde att lämna när ingen anhörig fysiskt kunde vara vid deras sida och jag har haft en magkänsla av att hon skulle göra samma, men trott att det skulle komma på onsdag när jga är inlåst och skriver obligatorisk tenta (får vänta ett år på examen om jag uteblir) och inte får ha telefon med mig.

Det är 2 veckor sedan jag fick in henne till sjukhuset med ambulans för att hon var för medtagen för att orka gå nerför trappan från första våningen. Vi har vetat sedan i höstas att hennes cancer inte svarat på några cellgifter och allt är testat. För en månad sedan visade röntgen att tumörerna fanns i alla inre organ. Jag vet vad hennes önskan var, och hon har i alla lägen försökt bespara mig oro och stress, eftersom cancer är en stor trigger för mig. Jag var 16 när pappa dog i det och 17 när farmor gjorde det (dessutom både min faster, farfar och 6 av farmors 8 syskon har dött i cancer)
Så det skulle vara helt typiskt henne att välja att dö ensam för att bespara mig från att se henne dö. 

Jag behöver prata med någon, men alla sover ju den här tiden på natten. Jag vill inte väcka min sjuka partner för han måste ta hand om våra barn imorgon (han har varit illamående hela dagen) men jag kan inte fara till sjukhuset utan att meddela för det barn som varit sjukt sover på en annan våning och han kommer inte höra om barnet behöver hjälp. 

Mitt hjärta brister, jag är så kluven. Hade alla varit friska hade jag varit i bilen och på väg innan sköterskan förklarat klart varför hon ringde, jag har väntat på detta samtal sedan förra lördagen när hon var påväg att lämna oss.

De ringde för en timme sedan. Min mamma är på väg att lämna oss. Jag bor 10 minuter från sjukhuset. Jag kan inte åka in. Vi har vinterkräksjuka i familjen och jag har ett magsår som reagerar på stress, så just nu vet jag inte vilket som gör mig illamående men innan jag mår bättre kan jag inte åka in. De ringde fast de visste om kräksjukan, och ångesten över att inte kunna åka in är stor, samtidigt som en del av mig säger att det är just därför hon far nu. Hon vill inte utsätta mig för det. Både min pappa och mormor valde att lämna när ingen anhörig fysiskt kunde vara vid deras sida och jag har haft en magkänsla av att hon skulle göra samma, men trott att det skulle komma på onsdag när jga är inlåst och skriver obligatorisk tenta (får vänta ett år på examen om jag uteblir) och inte får ha telefon med mig.

Det är 2 veckor sedan jag fick in henne till sjukhuset med ambulans för att hon var för medtagen för att orka gå nerför trappan från första våningen. Vi har vetat sedan i höstas att hennes cancer inte svarat på några cellgifter och allt är testat. För en månad sedan visade röntgen att tumörerna fanns i alla inre organ. Jag vet vad hennes önskan var, och hon har i alla lägen försökt bespara mig oro och stress, eftersom cancer är en stor trigger för mig. Jag var 16 när pappa dog i det och 17 när farmor gjorde det (dessutom både min faster, farfar och 6 av farmors 8 syskon har dött i cancer)
Så det skulle vara helt typiskt henne att välja att dö ensam för att bespara mig från att se henne dö. 

Jag behöver prata med någon, men alla sover ju den här tiden på natten. Jag vill inte väcka min sjuka partner för han måste ta hand om våra barn imorgon (han har varit illamående hela dagen) men jag kan inte fara till sjukhuset utan att meddela för det barn som varit sjukt sover på en annan våning och han kommer inte höra om barnet behöver hjälp. 

Mitt hjärta brister, jag är så kluven. Hade alla varit friska hade jag varit i bilen och på väg innan sköterskan förklarat klart varför hon ringde, jag har väntat på detta samtal sedan förra lördagen när hon var påväg att lämna oss.