Vill inte åka ifrån barn

Du ska givetvis göra det du mår bra av. Varför åka på en nöjesresa när man inte tycker att det är roligt?

Jag var borta två nätter när mitt barn var knappt två år. Pappan är toppen och hade varit hemma med honom i nio månader lika länge som jag. Inga konstigheter. Men när jag kom hem fick mitt barn panik och skrek och var jättearg och ville inte se mig. Tog ett par dagar att knyta an igen. Ingen dog. Men nej jag skulle inte utsätta mig för det igen. Det kändes inte bra och det var inte livsnödvändigt att jag åkte. Vill tillägga att barnet idag är drygt tre och nu är det inga problem alls att lämna honom några nätter med pappa eller barnvakt. Det var helt enkelt för tidigt innan. Det betyder inte att det aldrig kommer gå. 

Fast pappan ammar inte. Jag förstår ts. När barnet blir äldre duger säkert pappan lika bra. Jag fattar inte hetsen kring att man ska vilja vara ifrån sitt barn när det är litet. 

Visste att det skulle bli massa mammahat i den är tråden om kontrollerande mammor osv.

Jag tror alla barn är olika. Säkert känner du av att din son inte är redo. Och du kanske inte är det heller. Lyssna på det inte kompisar som inte respekterar dig eller folk i tråden som menar att du har kontrollbehov.

Om kanske 6 månader eller 12 månader är han säkert redo och du kan åka bort en weekend. Har för mig att jag åkte en weekend första gången när mitt barn var 4 månader från att fylla 3 och då funkade det.

Jag åker iväg en natt från ettåringen ibland. Ska jag vara ärlig så njuter jag inte av att vara iväg, jag gör det mest för min partners skull. När dottern blir tre, fyra år kommer jag säkert känna annorlunda. 

1. Att amma en tvååring är konstigt. Ja, jag tycker det. På så vis låser man sig och gör sig själv lite väl exklusiv och kan använda det som skäl till mycket. 

2. Det finns väl en pappa som kan ta hand om och få ensamtid med sin pojke också några dagar?

3. Man ska inte göra saker man inte tycker känns rätt-så om det känns fel att åka så gör man inte det. 

4. Man är en rätt tråkig vän som aldrig följer med. 

Slutsats (mitt): Man ska inte göra något man inte lön er för, men det kan också bli både bättre eller roligare än man trodde.
Det är inte lätt för alltid blir det fel någonstans.

 

Och en tvååring behöver inte heller ammas, och ska ju absolut inte enbart ammas vid den åldern. Barnet kommer klara sig bra utan bröstmjölk. Det är ju betydligt hälsosammare för alla att istället uppmuntra till att barnet får en tryggare relation med pappan än att mena att en tvåring behöver ammas.... 

Jag tycker att din oro är kontraproduktiv, egoistisk och motverkar att barnet kan lära sig vända sig till och ha nära band med sin andra förälder.

Om man inte är bekväm att lämna pappan med barnet i fyra dar, varför skaffade du barn med honom då om han är så värdelös? Vad skulle hända om du blir  allvarligt sjuk och måste in på sjukhus- hade barnet dött av vanvård då tror du?

Kommer du att tacka nej till kompetensutveckling på jobbet om det innebär att du måste vara borta en vecka?

Jag hade även undrat vad som är så allvarligt fel på pappan om inte min kompis hade vågat lämna sitt barn några dagar. Blir hon slagen eller kontrollerad, eller har hon curlat så mycket att han inte vet att barn måste ha mat? 

Antingen har man valt en fungerande man till sitt barn och då kan man låta honom vara förälder några dagar, eller har man inte det och då borde du nog fundera på separation snarare än att åka bort med tjejerna.

Jag gick en ledarskapsutbildning en vecka när vårt barn var åtta månader och vet du, det gick alldeles utmärkt eftersom jag har en man som är vuxen och kompetent.

Fundera på var skon klämmer, för det är svårt för oss att avgöra om du är förtryckt eller bara löjlig.

Fint att det funkade för dig, alla funkar inte likadant. Jag skulle inte känna mig bekväm med att lämna bort bebisen så länge, det betyder inte att man är osund.

Och nej, man helammar inte en tvååring. Men åtminstone jag delammade då och även om nätterna. Innebär alltså att jag måste upp och pumpa mjölk om jag sover borta. Inte så kul. Och mina kompisrelationer får stå lite på paus under småbarnsåren. Fattar de inte att de inte längre är prio, så får det vara så. Detsamma gäller jobbet. De första tre åren i barnets liv ligger fokus främst på barnets behov. Så funkar jag. 

Jag hade tyckt 4 nätter var för lång tid om sonen inte är van att vara själv med pappa. Om det är möjligt hade du kunnat följa med och stanna 1-2 nätter och sen åka hem. Det kan vara bra om sonen vänjer sig vid att vara med pappa också om något skulle hända så att du behöver vara borta över natten nån gång. 

Men alltså herregud. Man "lämnar ju inte bort" barnet om barnet är med sin andra förälder heller? 

Har man skaffat barn med en man som är totalt oduglig så är det nog så. Verkar vara något genomgående för alla mammor som påstår att de inte kan lämna ifrån sig sina barn. Riktigt tragiskt. 

2 år är inte litet i aspekt att mamma åker bort några dagar och barnets pappa är hemma. Vill man som mamma inte åka ändå, är man ju inte tvungen. Men ur barnets aspekt, mår hen inte dåligt av att bara vara med mamman - detta ligger bara hos mammans kontrollbehov/egna känslor och ingenting annat. Jag tror det är bra både för barn och mamma att klippa lite navelsträng - för att upptäcka att längta är bra och att livet går lika fint några dagar utan varandra. Saker kan hända skilsmässa, dödsfall osv - bra om mammor kan släppa lite på kontrollen och faktiskt lita på att pappa är lika bra. 

Mår hen inte dåligt av att bara umgås med sin egna pappa

En tvååring är inte en bebis.

En tvååring är inte en bebis och det är olyckligt hur vi "babyfierar" och nedvärderar barns förmågor i västvärlden anser jag.

Jag önskar att du hade sett dokumentären från Afrika jag såg om en treåring som ofta fick gå själv 400 m till nästa by för att hämta glödande kol i en strut med lera på insidan, och bära tillbaka den så att hans syster kunde laga frukost till dem båda. De vuxna var då redan på fälten sedan flera timmar och det fanns lejon i området "men de jagar på natten och brukar inte vara aktiva på morronen".

Det är lite skillnad mot här...

Jag har uppfostrat en självständig ung man som löser sina egna problem och har stor tilltro till sina förmågor. Han har fått navigera flygplatser, stora tågcentraler och främmande städer åt oss tidigt, öva på att ta kontakt med personal på restauranger eller att förklara och köpa saker man vill ha även när man inte förstår varandra. Han är naturligt en ledare och organisatör i studentlivet och den som nu försöker lära ut vuxenförmågor till sin förvirrade omgivning. Som att en budget och en hemförsäkring är bra att ha och att det är dyrt att äta på stan varje dag för att man inte fått lära sig laga vettig mat medan man bodde hemma, t.ex..

Många ungdomar idag kan inte ens se en vuxen utanför familjen i ögonen och bara glor i sina skärmar. Det finns svenska mammor som springer och hämtar ny läsk åt sin 16-årige son på café för att han är "för blyg för att beställa själv".
Jag har en bekant som knutit sina barn så hårt till sig och gett dem så lite social erfarenhet att farföräldrarna uttryckte stark oro för barnens psykiska välmående när de var 6 och 8 år. Nu är de förbi grundskolan och jag tycker de uppför sig förskrämt och konstigt när vi är på samma fest. I vänkretsen finns också en 14-åring som fick be om instruktioner i hur man använder- en sopborste... 

Är det underligt om dessa socialt och praktiskt otränade barn blir sittande i hemmet och har svårt att få jobb senare? Barn växer och lär sig av social exponering och att tidigt förstå att det finns olika sammanhang, regler och saker att lära av olika personer som visar intresse för barnet. Att skapa trygga band till andra än mamman är helt nödvändigt och ska börja innan ettårsåldern, enligt min mening.

Jag har också uppfostrat en fin, självständig pojke. Han är nu 12 år och extremt självgående och socialt välfungerande. 

Du blandar ihop många saker här. Jag är inte för att curla sönder barn. Varför tror du det bara för att man är obekväm med att sova borta fyra nätter från sin tvåårig? 
Om vi ska snacka om afrikanska kulturer så är normen att delamma barn upp till sex års ålder. Man samsover med mamma och syskon och jag kan garantera dig att en mamma i en sån kultur inte drar från sin tvåårig för att hänga med väninnorna i fyra dagar. 

Ett barn blir självständigt genom att du tankar närhet och är en trygg hamn, och det spelar ingen roll om dem trygga hamnen är kvinna eller man. Men det är så ett barn vågar sig bort från föräldrarna och blir självständiga. Att curla bort en 16-åring på det sätt du beskriver är INTE något jag anser vara sunt. Av min 12-åring förväntar jag mig att han ska kunna städa sitt rum, sätta larm inför skola, fixa egen frukost, köpa hämtmat, bestämma tider med kompisar, åka till egna aktiviteter osv. Jag uppmuntrar hans självständighet, förväntar mig att han sommarjobbar på gymnasiet osv. Men ja, vi samsov länge och jag ammade honom länge. Jag är rätt säker på att det delvis är därför han är så trygg idag. 

Är less på alla shaming av mammors val. En grej funkar i en familj och en annan funkar i en annan. Men bortskämd blir inte en tvååring av att delamma och tanka närhet av sin mamma. 

Jag överdrev lite när jag skrev jag mår dåligt av att jobba en dag. jag kan säga att visst tycker jag det är skönt ibland att åka iväg o ha egentid, gå på spa, fika med en kompis, vara på jobbet. Det jag menade är att när jag tex behövt jobba en hel dag o sen ha aktiviteter som gör att vi inte ses på hela den dagen så saknar jag väldigt mycket , jag mår självklart inte psykiskt dåligt.. men jag gillar att iaf kunna sova ihop då o vill gärna vara där o säga gonatt. En natt hade funkar men att det rör sig om 4-5 dygn känns väldigt jobbigt.. o jag tvekar inte på att det inte hade funkat med pappa, men just nu sover vi o ammar varje natt vilket känns lite extremt att från att aldrig varit iväg vara borta 5 dagar o sen ska vi skola in en vecka senare. Jag vill ju inte det ska bli för stor påverkan? 
men sen njuter jag av att vara med min son. Jag vill göra allt med honom. Som sagt jag njuter av några timmar egentid men för det mesta vill jag ha med honom. 

mina kompisar säger att det var så skönt att deras man var hemma så de kunde åka iväg utan problem 5 dagar innan barnet var ett år, men det är ju inte riktigt de det handlar om. visst jag står betydligt närmare vår son o pappan gärna vill ha flera dagar egentid o gillar när vi åker bort, han är föräldraledig en dag i veckan men i övrigt har han inte varit jätte närvarande. men när jag inte är där funkar pappa helt med läggning mm.  Sen har vår son andra vuxna som kan ha honom utan problem så det är liksom inte att han inte kan va med andra.

Jag hade inte heller velat vara ifrån mina barn 4 dagar i sträck när de var 2 år. Och då hade jag inga problem att lämna dem till pappan, vi har båda varit föräldralediga. Jag har tyckt att det har varit skönt med pauser och egentid, tror det har gjort mig till en bättre förälder. Men 4 dagar i sträck hade känts för mycket när de var små.

De var 8 mån första gången jag var borta mer än några timmar i sträck. Då var jag borta ca ett dygn. (Jag ammade inte längre). Det gick bra, men jag hade inte velat vara ifrån dem längre än så, inte i den åldern.

De hann nästan fylla 10 år innan vi var ifrån varandra mer än några dagar. Då var de på läger varsin vecka. Dock hade det kanske blivit något tidigare om det inte hade varit för pandemin.

Men alla är olika och det finns ingen anledning för dig att stressa iväg från en 2-åring. Däremot låter det som han skulle behöva mer pappa-tid. Låt honom gradvis vara mer med sin pappa, utan att för den skull dra iväg flera dagar om du inte vill.

Det är ju läge att bestämma hur jag vill göra o jag hade landat i att vara hemma. Jag kommer att behöva vara borta på jobb en natt samma vecka, vi har även tänkt prova att jag är borta en natt i sommar för jag känner själv att en natt funkar. Men just 4 nätter känns väldigt länge när vi o he vart ifrån varandra en enda natt. dock så börjar flertalet av mina kompisar nästa sucks av att jag aldrig varit ifrån min 2 åring en enda natt. Är det så konstigt?? Det verkade väldigt onormalt för dom.

alla gör som dom vill. Men då tycker jag det är ännu konstigare att en kompis ska åka ifrån sin dotter som då kommer vara 10 månader, hon vill inget hellre än att följa med.