Varför anses det så fult att vara stolt över betyg eller liknande?

Okej, men det gör jag och uppenbart många andra.

Människor vet egentligen att det i genomsnitt ger bättre förutsättningar att leva ett bra liv att ha lite mer i skallen jämfört att vara bäst på att dra runt en boll när man är 14. De flesta är inte Zlatan.

Och ingen vill ju känna sig dum, så de tar väl ut sin frustration och avundsjuka på de som har lite snabbare processor.

Jag är sjukt bra på matte, men iofs ganska så rejält vass på allt som har med bollar att göra också. Men jag har aldrig upplevt att det varit en nackdel att vara duktig i matte. 

Och jag tycker att man ska få vara stolt och glad över allt man kämpar för och uppnår. Även bra betyg.

Det jag menade var att just när det kommer till att vara förälder och stötta sina barn så lyfter jag hellre prestation än bokstäver på betyget eftersom förutsättningarna är så olika.

Jag springer mycket, det gör min syster också. Hon har superlätt för att springa. När hennes yngsta var 9 månader och hon sprungit bara lite under vintern sen dottern föddes fick hon feeling och anmälde sig till en halvmara på vårkanten. Tror inte ens hon sprungit en mil sen barnet föddes så hon provade springa 15 km för att se om det gick och det gjorde det och sen sprang hon en vecka senare halvmaran på typ 1 timme och 36 minuter. 

Jag skulle inte ta mig ner i de siffrorna om du så släppte en flock vargar efter mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar. Jag är snabb på korta sträckor, jag är seg på långa (tappar nästan ingen fart på en mil mot för ett maraton). Men jag är och kommer aldrig vara någon som gör bra tider. Jag måste kunna vara och jag är stolt när jag överträffar mig själv även om syrran springer ifrån mig baklänges i sömnen. På samma sätt vill jag att mitt barn som får kämpa i skolan ska kunna känna en enorm stolthet om han gjort en stor insats och får ett C även om brorsan skrivit ett A utan att öppna boken. 

Det där är ingen åsikt de flesta har det är en liten klick människor som själva fått dåliga betyg och är avundsjuka. Folk som tycker lika brukar dras till varandra. 

Jo, men om nu de där bra betygen är precis allt man någonsin haft som varit för en? Då kanske det är rimligt att ändå få känna att de siffrorna är något man är stolt för.

Det är ju att både din syster och du ska kunna få känna er stolta över era respektive styrkor i livet.

Kort att det inte är fel att vara stolt över sina styrkor! Själv blir jag mer stolt över att jag gör något som jag har svårt för. Det andra beundrar hos mig kan jag nästan skämmas över när de uppmärksammar, då det är ganska enkelt för mig. Personligen blir jag därför mycket gladare när någon ser min ansträngning till förbättring, än när någon uppmärksammar det jag redan är medveten om är mina styrkor. Därför tror jag att jag sällan uppmärksammar när någon t ex har bra betyg om de alltid har haft lätt för skolan. Fast jag håller med om att vi människor i alldeles för liten utsträckning lyfter varandras bra sidor. det ska jag bli bättre på! 

När jag läser vad som skrivs i tråden börjar jag fundera. 

Eftersom det alltid sagts att jag ser bra ut och varit både lucia och modell i min ungdom så skulle allts detta på något sätt vara viktigare än mina akademiska studier och jobbmeriter?

Jag ställde upp som lucia för att jag blev övertalad och ska ärligt säga att jag var livrädd hela tiden. Tog modelljobben för att ha råd att studera. Kommer inte heller från någon akademikerfamilj utan har vuxit upp med ensamstående förälder med små ekonomiska möjligheter, 

Jag har aldrig sett mig som bättre än någon annan men jag är stolt över att jag gick min egen väg, Vi måste väl alla förvalta de förmågor vi har på bästa sätt. Att hela tiden jämföra sig med andra gör ingen lycklig, 

Känner inte igen detta alls.
Minns inte att någon i min närhet pratat om hur stolta de varit över en prestation de gjort vare sig det gäller sport, utseende eller betyg.
Själv rapporterade jag glatt till mina föräldrar om sådant när det hänt men drog aldrig upp det annars, hade inget behov av att påpeka hur stolt jag var över tex mina fina betyg.

Och i 40årsåldern gick jag verkligen inte omkring och tänkte på mina betyg. Då var jag stolt över mina universitetsstudier, de fina jobben jag fått, min höga lön och att jag var duktig på jobbet. Men det drog jag inte heller upp, varför? Jag är stolt över mina barn och det har jag väl nämnt till vänner, men det är allt. 

Känner inte heller igen det från mina barn, de är stolta över tex sina betyg och de vet att jag är stolt över vad de gjort, men har aldrig hört dem nämna det till andra. Validation inom familjen har alltid räckt. 

Så är det i Sverige. Jantelagen, du ska inte tro att du är något. Jag tog en universitetsexamen till efter pensioneringen, vid 74 års ålder, men det vågar jag knappt nämna. Det gör inget, jag kan känna mig stolt alldeles för mig själv. Jag kan också känna mig glad och nöjd med en bra pension men det är inget folk pratar om, och det ska man väl heller inte. I andra länder, såsom England och Tyskland, behöver du inte sätta ditt ljus under skärpan på samma sätt.

Bruksort?

Exakt min tanke!

Jag kan tycka det kan verka lika sorgligt att skryta om luciavalet i högstadiet som sina betyg. Betyg är en färskvara och många särbegåvade personer får låga betyg ( finns flera anledningar till det) Prestationer jag gjorde för 20-30 år sedan kan ju knappast användas som merit? Hur kommer det upp i ett naturligt samtal? Om du börjar prata om dina goda betyg i högstadiet när andra  diskuterar någons nya tjänst eller barnens prestationer så framstår det som om du har ett underligt bekräftelsebehov. 

Jag är 40+ Jag är stolt över mina barns goda prestationer, min karriär, mitt lyckliga äktenskap, mina prestationer i träning mm

Även min första tanke. Känner två från såna orter och de har beskrivit liknande grejer. Hörde talas om det först när jag var runt 40 och trodde knappt mina öron.