Att vara en person som andra inte vill att man ska hänga med i grupp och bara träffas ensamt?

Gemenskap via en kyrka kanske skulle fungera bra för dig?

I kyrkan är inte social samvaro betingad av ett personligt nyttotänkande på samma sätt som annars ofta är fallet. Alltså jag umgås med dig för att det får mig att må bra eller att jag se en personlig fördel med umgänget.

Istället handlar samvaron ofta om att försöka älska din nästa eftersom Jesus gett människan det uppdraget. Detta skapar en helt annan dynamik i det sociala umgänget där man inte alltid behöver bevisa sitt värde på samma sätt som i övriga samhället.

Prova och det är just det inte gör. I alla fall inte i mitt fall. Jag har provat detta. Jag är mycket ensam av mig.

Personlig fördel? Allså nej bara nej. Tappat hoppet om mänskligheten.Tvi vale för denna falska samtid.

"

Tjejvännen verkade dessutom bara vilja umgås när vi var ensamma"

Men hon bjuder bara in när det är hennes födelsedag eller mello?

Blev kanske fel skrivet. Jag är för vemodig, för att koncentrera mig.

Hon bjöd in mig på Mello och på sitt kalas, men annars aldrig vid häng i grupp. Jag kan inte heller bara träffa någon ute på gatan. Det måste finnas kemi.

Jag känner mig patetiskt och utanför.

Vad är det för kemi du behöver känna med vänner och bekanta?

Man behöver självklart "klicka"/känna kemi även med vänner och inte bara kärlekspartners.

Att man är någorlunda lika som personer och med någorlunda lika personligheter. Något gemensamt intresse osv.
Vissa människor kan man umgås med för man delar ett praktiskt intresse med och andra umgås man med för att man är på samma nivå kring logiskt tänkande osv.
En del kan man prata med på jobbet, på bussen, i föreningen, på kursen osv., men känna att det inte skulle ge något att dra igång en privat relation.

Ingen får en kompis bara sådär på gatan. Sök dig till sammanhang där du träffar folk. Jag förstår att det är goda vänner du vill ha, inte bekanta. Men bekanta är för de flesta mycket bättre än inga sociala kontakter alls. Bli föreningsaktiv, gå kurser, sjung i kör, hjälp till på katthemmet osv. Att bli sittande ensam gör att man till sist blir sämre på att umgås med folk. Håll den förmågan levande och öva på den! 

Bekanta är därifrån många får sina vänner. Man träffar och lär känna någon via jobb, föreningar, hobby, grannar. Efter ett tag märker man att man trivs bra ihop och övergår från bekanta till vänner.

Därför är ett aktivt socialt liv ofta en bra sätt att på sikt få vänner.

I vilken ålder är du?
själv var jag som mest ensam når flera av mina vänner fick barn i 25års åldern. Sen bjöds jag aldrig in när deras barn tex fyllde år. Vi gled ifrån varandra och jag var oerhörd ensam. Det var som att jag som inte själv hade barn inte var inräknad. Det är ett väldigt selektivt sätt att umgås nu för tiden eller i våran kultur nu. 

Bodde då i en hyresfastighet med väldigt bra sammanhållning. Vi hade en trivselgrupp som planerade loppisar och annat. alla var inkluderade. Det gjorde väldigt mycket för mitt välbefinnande. Då fick jag någon slags kompensation för den stora ensamheten jag hade. 

Du måste kämpa nu och hitta andra sätt. skaffa ett nytt intresse, det är enda sättet om du inte skaffar familj. Men att skaffa familj är ju inget som går köpa på nätet eller i butiken, så det blir till att hitta kemin för rätt intresse.

Precis! 

Varför förutsätts det så ofta att ofrivilligt ensam inte är aktiva i sociala sammanhang eller provat att vara det och att det aldrig ger något?

TACK!

Många gånger tar man för givet att ''Det är väl bara sitta med i kyrkfika och vara social med människor''.

Nej, det är mera. Men har man varit aktiv,  träffat människor, deltagit, försökt odla vänskap och det ändå blir ensamhet bör man nog ta och utvädera sig själv lite.

Är man för på?
Är man för passiv?
Är man väldigt fokuserad kring något som man hela tiden vil prata om?
Är man för inriktad på sig själv?
Är man socialt otränad och misar en del i det sociala umgänget?
Är man för selektiv?

Men förstår jag dig rätt att ni umgås bara ni två utöver de två tillfällena per år då du bjuds in tillsammans med andra? Jag föredrar också att umgås med folk en och en för det mesta, det är kanske så hon funkar också? Är det något som skrämmer bort mig som vän så är det när vänner sätter press på hur man ska umgås. vänskap är inte som ett förhållande. 

Jag hade låtit relationen vara som den var med din vän.  Man har vänner på olika nivåer har jag lärt mig under åren och man kan inte kräva att den andra ska ligga på den nivån man själv är i behov av. Vissa har många vänner, vissa få. Då är det nog lätt att hänga upp sig på de få mer. Men säg du hade fortsatt umgås med henne på den nivå hon var bekväm med så kanske du efter en tid hade kunnat bygga på med vänskap hos andra, då hade hon inte varit lika viktig, eller tyngden av den vänskapen hade minskat.
Sen är det så vissa perioder i livet, man känner sig ensam. Det gör jag ibland också. Har fortfarande inte den typen av vänskap jag längtar efter fast jag har vänner.
Ett annat tips är att försöka teäffa en partner om du är öppen för det. Ensamheten minskar och mångas partner är också deras vän eller att den fyller det behovet. 

Det är självklart sådant som konstant snurrar i huvudet. 
Jag är väl medveten om att det beror på mig, men hur ska jag veta vad jag gör för fel när ingen säger det?
Jag har provat alla varianter som finns. 

Driva på/inte driva på
Ställa frågor och engagera mig i andras liv både positiva och negativa saker/ inte fråga eftersom de aldrig frågat något tillbaka
Inte ta första kontakten utan låta andra komma till mig/ ta första steget till samtal
Bjudit hem olika grupperingar med förhoppningen att någon ska bjuda tillbaka/ Inte bjuda hem någon på många, många månader
Fixa tjejkvällar/inte fixa i väntan på att någon annan i gruppen ska bjuda in
osv.

Och det går alltid bra att komma när jag bjuder och hittar på saker, men om jag vore en sådan trist och omöjlig person borde ju folk tacka nej kan jag tycka.
Får alltid höra att vi har det så trevligt och att vi borde göra om detta snart igen. Det gör en del av dem, men de bjuder inte med mig.

Bytte jobb för drygt 2 år sedan och efter bara några månader sa en kollega att det var så bra att jag börjat för det märktes så väl på hela gruppens energi. Så mycket prat, samtal, skratt och att folk delade med sig hade det inte varit innan jag började.
Jag upplever själv att det pratas mera och till och med gruppens helintroverta  person är mer närvarande på raster, deltar mer i samtal och pratar mer och mer om sitt liv.

Får ofta höra att jag är stark, driftig, modig osv och att jag verkar ha full fart i mitt liv. Så bara för att jag tar en cykeltur för mig själv i skogen så är jag en aktiv person med massor av vänner och fullt upptagen och därmed inte har tid att umgås med andra så jag blir inte ens tillfrågad? 🤔

Vad menar du med att det inte ger något?  

Det jag tipsade om var att träffa folk regelbundet för att inte sitta ensam hemma. Det ger att man inte sitter ensam och gräver ner sig utan håller hjärnan upptagen med annst och samtidigt håller man igång sina sociala förmågor så att man inte tappar dem. Att sitta mycket ensam och grubbla mår man generellt bara sämre och sämre av. Hjärnan och kroppen mår bra av att hållas sysselsatta. Hörde en hjärnforskare häromdagen som beskrev det som att när hjärnan får använda många delar samtidigt mår den bra och skickar belöningssignaler. En ostimulerad hjärna är en ledsen hjärna. 

Kan bara tala för mig själv och om jag är i väg på en aktivitet så är det faktiskt skitjobbigt att återigen lämna aktiviteten ensam och åka hem till ett tomt hus och veta att ingen bryr sig om man dyker upp nästa gång eller ej.
Under själva aktiviteten och man inte bjuds in i gemenskapen fast man själv bjudit in flera gånger eller försöker " ta plats" för att bli sedd skapar också bara negativa känslor.
Jag ägnar mig ex åt dans och då pratar man ju inte supermycket så det kan inte var det som jag tabbar mig med och jag får av ledare och andra erfarna höra att jag är väldigt bra/lätt att dansa med och följer bra osv. så jag är uppenbarligen inte urkass, men sällan att de jag bjuder upp bjuder upp tillbaka.

Varför duger inte jag?
Är jag för tjock? Är jag för ful? Luktar jag illa? 

Har varit tränare för barn/tonåringar inom 2 sporter i många år och sagt att jag gärna är med när vi ska fixa banor, tävlingar, renovera maskiner/lokaler osv. men jag blir inte tillfrågad trots att jag är händig, välstrukturerad, mer än väl godkända verktygskunskaper osv. Varför duger inte mina kunskaper och mitt engagemang?
Har avsagt mig tränaruppdragen även om många av barnen/tonåringarna har sagt att de vill ha tillbaka mig för det är bara så jobbigt att veta att jag inte är välkommen i den vuxna gemenskapen kring sporterna.

Tack för att du berättar! Jag har inget mer att säga än att jag tror att jag förstår din situation bättre nu!