Behöver jag lämna?

Hon har troligtvis adhd och är emotionellt omogen. Hon skulle behöva terapi och kanske medicin.

Emotionellt omogen, ja definitivt. Jag önskar att jag upptäckte det innan vi skaffade barn.
Eller att jag varit mindre fast i drömmen om en lycklig familj. 

Jag har föreslagit terapi för såväl partnern som parterapi säkert 5-6 gånger, det blir dock en rejäl backfire med antingen skrik, eller vanligast dramatiska utspel "ja men varför är vi ihop då, varför skiljer du dig inte med mig om jag är så värdelös" etc.

Ja, jag skiljer mig inte av praktiska skäl för tillfället, halverad ekonomi och delad vårdnad verkar besvärligt.

Det där med att starta projekt som aldrig blir färdigs och slänga saker runt sig / vara slarvig är väl typiskt för ADHD. Nu gillar inte jag att leka hobbypsykolog men. Och det sägs ju att man kan ha drag utan att ha det. 

Han hade behövt struktur. En arbetsterapeut borde han gå till. de hjälper till med sånt. 

Men vill han inte så vill han ju inte. 

Han känner sig alltså värdelös . Går i försvar direkt. 

Han måste ju gå och prata med någon men förmodligen känsligt om du säger det för då tror han väl åter igen att du är perfekt och letar fel hos honom.

Låter som en helt vidrig person att leva tillsammans med. Har hon varit så hela tiden eller har det kommit successivt? Tyvärr låter det som att du har anpassat dig efter henne, vilket är förståeligt då man inte orkar hur mycket som helst. Men det verkar bli värre och värre när hon också skjuter er ekonomi i sank.

Du vill skriva av dig men vad hindrar dig att separera? Det är inte bra för barnen när föräldrar bråkar och inte har någon gemensam linje i uppfostran. Du måste tänka på din hälsa också, hon verkar inte vara frisk och hur går det om du också kraschar? 

Är det en hon? Vart står detta ? 

Det framgår om man har bra slutledningsförmåga. Inte alla har det. 

Jag har medvetet valt att skriva "partnern", för att undvika tjäbbel om vilket kön som är vem.

Det spelar verkligen ingen roll.

Jag tror också folk som varit snälla och svarat i tråden bara dragit till med någonting utan värdering i det.

Till andra funderingar som ni skrivit om i tråden (tack).

Det har definitivt kommit gradvis. Jag har själv trott att jag haft någon form av medelålderskris och försökt lösa det drastiskt genom ett karriärsbyte, vilket gjort att jag åtminstone har otroligt roligt på mitt arbete. 

Jag har absolut anpassat mig för mycket efter min partner, vilket mina vänner och familj också sagt. 
Jag har helt slutat med det, jag säger numer ganska kallblodigt till min partner att jag inte orkar ta ansvar för det partnern ställer till med.

Men jag har ju sjuk ångest inför semestern... 

Jag skiljer mig som sagt inte p.g.a. ekonomiska och praktiska skäl. Men frågan är hur länge priset att stanna är värt det.

Vi bråkar inte, eftersom jag inte går med på det, och för att jag undviker att "trampa på minorna" d.v.s. att vilja diskutera problemen.

Fegt? Vettigt för att barnen skall ha ett lugnt hem? Men jag har nog egentligen bestämt mig mentalt, det är däremot svårt att gå över tröskeln och börja leta bostad.

Lämna för barnens skull för ni har ju inte det bra. 

Så du skiljer dig inte pga praktiska och ekonomiska skäl. Ligger ni med varann fortfarande? Hur kan du isåfall ha sex med henne om du inte vill vara med henne? Där är du ju riktigt taskig 

Jag gissar också att partnern har ADHD. (Jag har diagnosen). Problemen kom också smygande för mig i takt med att vi fick fler barn. Mina strategier för att hantera livet fungerade inte längre pga högre krav på hur jag skulle fungera kognitivt när jag blev förälder. 
Det finns hjälp att få, men då måste man inse att man är i behov av den. 

Nej jag undviker sex. 

Dels är partnern inte särskilt bra i sängen, väldigt hämmad, d.v.s. samma mönster som i övrigt. Ett förslag om vad som skulle tända mig, tas genast som kritik och det dåliga självförtroendet tar över helt.

Men framför allt har jag inte lust längre, det är jäkligt avtändande med någon jag stör mig och är irriterad på.

Klipp hennes kreditkort och sätt nagot stopp på klarna och liknande om det går. Det sista du vill dras med är om er dåliga ekonomi blir ännu värre.

Låter nog som det är dags att dela på er, innan hon drar ner dig helt i ekonomiska skuldträsket. Och kan du ha barnen varannan vecka blir det nog folk av dem.

Din ekonomi skulle väl snarare bli bättre och du kan ha de regler du vill hos dig för barnen och uppfostra dem på ditt sätt om ni separerar. 

Det är alltid tufft för barnen när föräldrar skiljer sig men det är inte något trauma som är omöjligt att komma över, särskilt inte om båda föräldrarna kommer att må bättre utan varandra, 

Er relation verkar helt körd . 

Bostad är ju inte lätt TS om ni bor i storstadsområde men det är värt väldigt mkt att slippa irritera sig på en vuxen person som inte drar sin del av lasset. Det där att det läggs mkt pengar på saker man själv har noll intresse av är inget kul heller, du får väl snarare bättre ekonomi av att slippa slösaren även om det väl lär bli en mindre bostad. Livet är kort, att vara själv med barn är för mig och väldigt många andra betydligt lättare och att leva med nån man inte tycker om(inte vill ligga med), vad är meningen med livet då?

Åh, det där att minsta fundering tas som angrepp är helt överflödigt, så skönt att slippa. Man ska bara undvika dom utan självkänsla imo.