Barn med stor aptit och lätt övervikt.

Hon är ju frisk och stark och duktig på sina idrotter. Hon gillar att röra sig och väljer gärna att promenera framför buss till exempel. Jag är inte rädd för ohälsa, utan som du skriver, för att någon ska säga till henne att hon är tjock. Hon är inte störst, men i det större spannet bland tjejerna i skolan. 

Hon behöver absolut träna på att sluta äta. Hemma lagar jag ofta mat så att det räcker precis. När det inte finns mer mat, är hon inte heller mer hungrig. (Och har jag gjort för lite någon gång finns alltid nåt att komplettera med, hon svälts inte).

Hon är ju tacksam på det sättet att nyttig mat också är god. Hon dricker gladeligen mineralvatten som vi smaksätter med bär eller frukt när vi festar till det. Det gör ju att det är  lätt att styra det hemma. Samtidigt finns det ingen självreglering som med syskonet som kan äta sig sprängmätt på tacos, men äta betydligt mindre när det serveras nåt som inte faller honom i smaken lika mycket.

Det är som du säger, jättesvårt. Det är klart att hon ska ta en glass när det bjuds, men man behöver inte ta två. Hon ska så klart äta mellis på skolan, men mellis är ju till för att hålla blodsockret uppe till middagen. Det är inte ett rejält mål mat. Hemma håller hon sig mätt på en portion yoghurt med kli. Hon behöver uppenbart inte alltid äta två. 

I skolan måste de äta så snabbt eftersom matsalen inte är dimensionerad för så många elever. De har en kvart på sig, från att de kommit till matsalen tills de ska lämna. I praktiken innebär det tio minuters ättid. 

Om du är samma TS som skrivit tidigare om detta på gränsen till överviktiga barn vill jag minnas att du har en ätstörning sedan du var yngre, vilket med stor säkerhet påverkar hur du ser på din dotters vikt. (Och är du någon annan, funkar det jag tänker skriva på dig också.)

Det är ett klassiskt råd till föräldrar att inte göra någon grej av kroppens naturliga funktioner; sömn, mat och dryck, kiss och bajs. Om något av detta är laddat för en förälder, märker barnet det, och då kan det bli krångel just för att barnet känner att det är så viktigt för föräldern att ha kontroll över. Att inte göra någon grej betyder att ha en avslappnad inställning som man överför till barnet. Man sover när man är trött, äter och dricker något gott när man är hungrig och törstig, och går på toa när blåsan eller tarmen behöver tömmas. 

En liten övervikt är inte farligt för hälsan. Faktiskt. Trots att svenskarna ökar i genomsnittlig vikt, ökar samtidigt svenskarnas medellivslängd.
En ätstörning kan innebära livslånga problem, och det vet du nog, oavsett om du själv är ätstörd eller inte. Du oroar dig för att någon kanske kommenterar din dotters vikt. Jag oroar mig mer för att du som mamma kontrollerar din dotters matintag minutiöst, vilket jag skulle tro att hon är mycket medveten om.

Själv vet jag inte vad varken jag själv, min man eller någon av mina barn väger. Vi har ingen personvåg i huset, och skulle det komma hem någon lapp med vikt och mått från skolsköterskan är det inget jag lägger på minnet. Jag tittar efter om mina barn mår bra, växer och utvecklas som de ska. Det är det viktigaste. 

Om du är samma TS som skrivit tidigare om detta på gränsen till överviktiga barn vill jag minnas att du har en ätstörning sedan du var yngre, vilket med stor säkerhet påverkar hur du ser på din dotters vikt. (Och är du någon annan, funkar det jag tänker skriva på dig också.)

Det är ett klassiskt råd till föräldrar att inte göra någon grej av kroppens naturliga funktioner; sömn, mat och dryck, kiss och bajs. Om något av detta är laddat för en förälder, märker barnet det, och då kan det bli krångel just för att barnet känner att det är så viktigt för föräldern att ha kontroll över. Att inte göra någon grej betyder att ha en avslappnad inställning som man överför till barnet. Man sover när man är trött, äter och dricker något gott när man är hungrig och törstig, och går på toa när blåsan eller tarmen behöver tömmas. 

En liten övervikt är inte farligt för hälsan. Faktiskt. Trots att svenskarna ökar i genomsnittlig vikt, ökar samtidigt svenskarnas medellivslängd.
En ätstörning kan innebära livslånga problem, och det vet du nog, oavsett om du själv är ätstörd eller inte. Du oroar dig för att någon kanske kommenterar din dotters vikt. Jag oroar mig mer för att du som mamma kontrollerar din dotters matintag minutiöst, vilket jag skulle tro att hon är mycket medveten om.

Själv vet jag inte vad varken jag själv, min man eller någon av mina barn väger. Vi har ingen personvåg i huset, och skulle det komma hem någon lapp med vikt och mått från skolsköterskan är det inget jag lägger på minnet. Jag tittar efter om mina barn mår bra, växer och utvecklas som de ska. Det är det viktigaste. 

Som jag nämnde tidigare kan hennes ätande bero på en tillväxtperiod som är i antagande därav större aptit.

KAN även vara hormonellt, många flickor går tidigt in i puberteten. Tänkvärt!

Ätandet KAN även vara psykosomatiskt och ett symptom på att något inte står rätt till, det skulle jag vara mer oroad över. Det vi i folkmun kallar för tröstätande.

Barn MÄRKER och kan läsa mellan raderna när det är något vi vuxna oroar oss för gällande dem, kan slå vad om att dottern känner hur du oroar dig över hennes ätande, tysta pikar ÄR pikar.

Detta kan medföra att barnet överäter utanför hemmet då den är listig nog att förstå att hemma är det begränsningar gällande HENNE, inte er andra, så tar barnet det, att något är fel på hen eftersom detta endast gäller henne. Det KAN ge henne ödesdigra konsekvenser.

Koncentrerar ni er för mycket kring hennes vikt och vad hon ska och ej ska äta kan hon börja att äta desto mer som tröst och börja smygäta och efterhand börja gömma mat.

Varför jag vet detta är för att jag sett det på nära håll.

Önskar ni verkligen få rätt redskap i hur ni ska bemöta detta på adekvat sätt ska ni enligt mig kontakta professionella som har kunskap om tex matstörning.

Tänk klokt nu.

Som jag nämnde tidigare kan hennes ätande bero på en tillväxtperiod som är i antagande därav större aptit.

KAN även vara hormonellt, många flickor går tidigt in i puberteten. Tänkvärt!

Ätandet KAN även vara psykosomatiskt och ett symptom på att något inte står rätt till, det skulle jag vara mer oroad över. Det vi i folkmun kallar för tröstätande.

Barn MÄRKER och kan läsa mellan raderna när det är något vi vuxna oroar oss för gällande dem, kan slå vad om att dottern känner hur du oroar dig över hennes ätande, tysta pikar ÄR pikar.

Detta kan medföra att barnet överäter utanför hemmet då den är listig nog att förstå att hemma är det begränsningar gällande HENNE, inte er andra, så tar barnet det, att något är fel på hen eftersom detta endast gäller henne. Det KAN ge henne ödesdigra konsekvenser.

Koncentrerar ni er för mycket kring hennes vikt och vad hon ska och ej ska äta kan hon börja att äta desto mer som tröst och börja smygäta och efterhand börja gömma mat.

Varför jag vet detta är för att jag sett det på nära håll.

Önskar ni verkligen få rätt redskap i hur ni ska bemöta detta på adekvat sätt ska ni enligt mig kontakta professionella som har kunskap om tex matstörning.

Tänk klokt nu.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta upp det mera. Jag vill inte att hon ska bli tjock! Hon är dessutom lite olyckligt byggd och har alltid haft putande mage, också när hon varit normalviktig. Jag är livrädd att någon annan ska säga något till henne och att hon ska skämmas över sin kropp eller till och med drabbas av ätstörning. Jag bevittnar ett sådant fall på nära håll nu och det är fruktansvärt att se den familjens kamp för att deras dotter ska överleva. Samtidigt kan hon inte fortsätta äta på det här viset. De andra barnen äter inte så här. De äter ordentligt, men det trycker inte i sig flera portioner och är som sagt normalviktiga.

Barnet i fråga rör sig mycket, tränar flera gånger i veckan och går i princip alltid dit hon ska. Hon är stark och snabb och framgångsrik i sin uthållighetsidrott.

Hur gör man?

 Vi får ta och prata med skolsköterskan efter sommaren. Så här har det varit i många år och hör inte ihop med växtspurter. Däremot har vikten planat när vi kunnat ha ner koll, typ över sommaren. Byxorna som knappt gick att knäppa, går plötsligt att knäppa utan problem till exempel.

 Det är inte så att vi späker barnen hemma, men ska vi fika i familjen, tinar jag en bulle per person. Äter vi glass, äter vi en glass var. Man får gärna äta storstrut. Jag tvingar inte barnen att äta kalorisnål isglass. Jag bakar rejäla bullar eller kakor. Inget pyttigt. Vi har inga restriktiva matregler hemma, men det är så tydligt att hon äter så länge det finns mat. Finns det inte mer, lämnar hon bordet och klagar inget på hunger förrän nästa måltid börjar nalkas. Hon äter allt, det är inte bara onyttigheter som slinker ner. Finns det kidneybönor kvar, vill hon ha dem också. 

Jag funderar på hur mycket av detta som kommer från att hennes pappa fram till för något år sedan varit nästan manisk med att maten ska ätas upp. Även om barn varit mätta, har han propsat på att de ska äta upp. Sista skvätten har han alltid delat upp mellan oss, även om jag sagt att jag är mätt. Han slutade sen med det, när jag belyste att det kan finnas ett samband.