respektlös separation

Låter absurt och jag tycker synd om era barn. 

Nu är det verkligen viktigt att du tar det lugnt och låter barnen landa i detta när de är hos dig. Du är deras trygghet. 

ja allt är verkligen absurt. barnen har knappt förstått vad som händer, så dom har inte hunnit reflektera över det som händer. dom har bara uttryckt att det är konstigt. jag tycker det är svårt att vara trygg och stabil hela tiden när jag själv är väldigt förvirrad och ledsen.

Låter sjukt omoget, förstår att du är chockad, sårad och kanske också orolig. Finns det någon i er närhet som kan be henne tagga ner lite? Tänker att hon antagligen inte lyssnar på dig?håller med: så viktigt att du är stabil nu men också, barnen får ju se att du är ledsen, det blir man ju när någon gör så här. Det är skillnad på att visa att man är ledsen och att man är utom sig, de behöver få känna att du står stadigt ändå. Har du någon att ventilera med?

Finns det trygga mor- eller farföräldrar som kan finnas tillhands också? Tror det kan vara bra för dig att känna att det finns flera stabila vuxna runt barnen i en sån här situation. 

Jag hade själv stort stöd av mina svärföräldrar när  min fd man lämnade mig för en yngre kvinna.

Kan du ta hjälp av mor- och farföräldrar? 

Annars får du bita ihop under dina veckor, spendera mkt tid med barnen, ge dom trygghet, prata med dom och få dem att förstå att du finns där, hos dig kommer inget att förändras. 

På hennes veckor får du ta hand om dig själv. Prata med någon du litar på. 

Jag tycker ändå att jag har bra personer runt mig. Jag har alltid varit den tryggare föräldern av oss. Men det är svårt att ?bara köra på? som vanligt.  Det här är en stor omställning. Och när det kommer ifatt för barnen vad som händer så kanske inte jag finns där och kan plocka upp dom. 

Hej!
Ville mest bara säga att jag förstår precis hur du känner och hur frustrerande det är. Min sambo gjorde typ samma, skillnaden var väl att han hade haft henne i några månader i smyg, men när det väl kom fram så flyttade hon in dagen efter jag flyttat ut. Han visade bilder på deras "nya syskon" (han sa så högt så att jag skulle höra) bara någon dag efter att det hela kommit fram och jag fortfarande var kvar hemma. Det var helt omöjligt att nå fram och försöka säga något om hur olämpligt det var mot barnen, och mig.
Gick hos en terapeut och hon sa att när någon är sådär nykär så kan man göra helt irrationella saker och det går som inte att tala någon till rätta, att hon brukar rekommendera att man inte ska ta så stora beslut alls de två första åren när man är nykär (alltså sådana beslut som att flytta ihop och bilda bonusfamilj). 
Mitt råd är som någon gav dig innan. Var barnens trygghet! Dessutom råd till dig själv för att klara dig bättre, låt hennes dåliga beslut stå för henne, försök att fokusera på dig.
Kram!

Förstår dig. Inte lätt att vara där för barnen när du behöver landa i detta själv. Det är ju nytt för dig också. 

Bra att du har ett nätverk. Försök få hjälp med praktiska saker. Gå och prata med någon utomstående, tror det kan hjälpa. 

Sedan tror jag barn klarar mer än vad man tror, speciellt när det finns bra och ansvarsfulla vuxna i deras liv. Gör klart för barnen att de alltid kan prata med dig och snacka inte skit om ditt ex. Var bara neutral. 

Vilken soppa!!
Foka 110 på dig och barnen. Hon kanske känner som en vinnare idag, men vänta och se!!
Been there done that.