Känner mig ensam under sommaren...
Varje sommar är det likadant, vännerna försvinner in i någon dimma där de inte hör av sig. Jag som medelålders barnlös blir utanför. Visserligen har jag sambo och vi umgås men upplever det som att vännerna sviker mig. Ofta försvinner de i juni för att sedan återkomma andra veckan i augusti. Jag har berättat för dem vad jag känner och de kontrar med att deras semestrar och sommrar är fulla av måsten och planer. De flesta av dessa har barn och/eller ett rikt socialt liv. Jag är alltid bortprioriterad.
Detta har gjort att jag börjat fundera på varför och om det är något jag gjort fel? SÅ jag har frågat dem men de säger att det inte har något med mig att göra. De säger som ovan beskrivet, att de har fullt upp och att tiden bara försvinner.
Det är fjärde sommaren nu som jag känner såhär... Jag vill egentligen ringa dem och be dem dra åt helvete för att jag känner att de är så värdelösa vänner men vad hjälper det ? De lär inte vilja umgås med mig mer då. Men det är så jag känner men det kanske också är själviskt av mig att förvänta mig den tillgängligheten?
Vad tycker ni och hur skulle ni känna ? Tips på hur man ska hantera detta både praktiskt och känslomässigt ?
Hälsningar Ensam under sommaren...