Ingen aning.
Det pratas mycket i b la SVT om det historiskt låga barnafödandet och vad man ska göra åt det. Men det är nästan bara kvinnor som tillfrågas om de vill ha barn, eller par.
Sällan män.
I´ve got some news:
Barnalstring är inte bara en kvinnlig angelägenhet. I praktiken har kvinnor sista ordet ja, men de kan inte göra sig själva gravida. VAD MÄN VILL SPELAR ROLL.
Så, hur är det? Vill färre män ha barn idag? Är det därför det föds så få barn?
Är övertygad om att den här utredningen som har satts till inte kommer att hitta svaret på något. De kommer säkert intervjua kvinnor (och en och annan man) merparten av kvinnorna kommer att säga att de inte hittat den rätta. Resultatet av utredningen kommer då att bli att kvinnor är för kräsna.
De kommer inte att utreda några faktorer som pekar på män. Själva grundanledningen till att kvinnor med all rätt är kräsna.
Inga fler barn blir födda. Möjligen så föreslås åtgärder som begränsar kvinnors friheter att välja. Mansrollen förblir intakt.
Som sagt, jag håller inte med dig. Att gå tillbaks till tiden när kvinnor hade allt ansvar för barnen är inte rätt väg, tycker jag. Vi ska eftersträva mer jämställdhet, inte mindre. Och vi är på rätt håll.
Man börjar försöka för sent.
Vi behöver göra det möjligt för yngre att ha barn .
Det kan inte vara så att man först skall studera fem,sex år, sen kämpa för att få ett fast jobb och en position på arbetsmarknaden och först därefter våga fundera på barn.
Om vi skall få fler barn i Sverige måste vi göra det ekonomiskt möjligt att få barn som ung, tex under studietiden.
Så har det inte varit för mig och min man och jag vet att min son kommer ta sitt ansvar. Ansvaret är delat. Både mamman och pappan har lika stort ansvar.
Men män och kvinnor är olika och har olika roller när barnen är pyttesmå. Män kan tex inte amma.
Därför tyckte vi att det var bättre att jag var hemma längre än min man med barnen som bebisar. Jag ammade dem i nio månader och det hade jag inte velat stressa med att sluta med. För oss var det självklart att dela på familjens inkomster.
Vi har alltid delat lika men vi gör olika saker. Män och kvinnor är olika och kompletterar varandra.
Med tanke på samhällsutvecklingen och den kroniskt dåliga ekonomiska utvecklingen som vi börjar ta för given, en havererad bostadsmarknad och nedskärningar i välfärden samt löner som inte är i fas med inflationen...
Inte konstigt att barnafödandet är historiskt lågt.
Ju fler svårigheter i livet, desto lättare är det att bestämma sig för att skaffa barn. Det kommer att bli en glädje. Men om du har allt i livet, normal hälsa, trygghet, då kommer barnet att vara en större börda. Det kommer inte att låta dig njuta av livet.
Rent krasst kommer de som vill ha barn att skaffa barn trots dåliga förutsättningar, och de som inte vill ha barn kommer inte att skaffa barn trots bra förutsättningar.
Jag tror dock att bra förutsättningar (stabil relation, stabil ekonomi, bra boende) ökar chansen att ett par faktiskt vill ha barn. Det finns alltså fortfarande mycket samhället kan göra för att underlätta. Men vi måste också ha realistiska förväntningar. Man bör inte vänta för länge. Man kan inte vänta tills livet är perfekt, för då kanske det rätta tillfället aldrig kommer.
För övrigt är många män engagerade och närvarande pappor, så kvinnor behöver inte välja bort krav på ett jämställt föräldraskap. Det betyder inte att allt måste delas lika, men att båda tar ungefär lika mycket ansvar i det stora hela. Så har vi haft det och de flesta vi känner. Men man hör och läser mer om pappor som skiter i sina barn, eller där kvinnor tvingas ta huvudansvaret mot sin vilja. Då kan det framstå som att det är norm, eller som att det vore bättre om mammor inte hade några större förväntningar på pappor. Men jag tror inte att det kommer att leda till fler barn, snarare färre.
Däremot kan man säkert göra mer för att underlättade ensamstående föräldrar, oavsett kön. Man kan också glra det lättare för kvinnor att skaffa barn på egen hand, samt göra det lättare att ta sig ur kvinnofällan om man hamnar där. Däremot inte förutsätta att man kommer att hamna där.
Att ha barn är den häftigaste resa man kan göra i livet (enligt mig), men även ibland rätt tufft. Dock ser jag inget som helst problem med att barnafödandet går ner under en period, det är ju inte så att människan som art är så få att vi riskerar att utplånas. Snarare tvärtom, vi är det största skadedjuret som någonsin gått på denna jord.
Detta sett med lite perspektiv, jag är inget Greta Thunberg direkt.
Anledningen att det blir en så stor sak medialt och med regeringen nya komission som ska utreda frågan om lågt barnafödande ligger bara ett stort orosmoln, nämligen det ekonomiska. Samhällen har alltid utgått från en form av pyramidmodell där det kommer fler personer underifrån, vilket det kanske inte kommer göra framöver och det oroar politiker. Men det fungerar inte heller att vi blir fler och fler i längden.
Min tanke är att det är bra att vi blir färre och kanske att AI skulle kunna vara lösningen framöver om vi behöver frångå denna pyramidmodell i samhället med färre invånare, skattebetalare, konsumenter etc.
Idag är både män och kvinnor omogna högre upp i åldern.
jag var 23 år när jag blev pappa. Vid 30 år hade jag tre barn.
något i samhället har blivit fel.
Rent krasst kommer de som vill ha barn att skaffa barn trots dåliga förutsättningar, och de som inte vill ha barn kommer inte att skaffa barn trots bra förutsättningar.
Jag tror dock att bra förutsättningar (stabil relation, stabil ekonomi, bra boende) ökar chansen att ett par faktiskt vill ha barn. Det finns alltså fortfarande mycket samhället kan göra för att underlätta. Men vi måste också ha realistiska förväntningar. Man bör inte vänta för länge. Man kan inte vänta tills livet är perfekt, för då kanske det rätta tillfället aldrig kommer.
För övrigt är många män engagerade och närvarande pappor, så kvinnor behöver inte välja bort krav på ett jämställt föräldraskap. Det betyder inte att allt måste delas lika, men att båda tar ungefär lika mycket ansvar i det stora hela. Så har vi haft det och de flesta vi känner. Men man hör och läser mer om pappor som skiter i sina barn, eller där kvinnor tvingas ta huvudansvaret mot sin vilja. Då kan det framstå som att det är norm, eller som att det vore bättre om mammor inte hade några större förväntningar på pappor. Men jag tror inte att det kommer att leda till fler barn, snarare färre.
Däremot kan man säkert göra mer för att underlättade ensamstående föräldrar, oavsett kön. Man kan också glra det lättare för kvinnor att skaffa barn på egen hand, samt göra det lättare att ta sig ur kvinnofällan om man hamnar där. Däremot inte förutsätta att man kommer att hamna där.