Nu pratar jag om olika situationer i livet man kan ställas inför. T.ex. när man blivit orätt behandlad av någon myndighet, när man ska upp i rättegång mot någon som begått ett brott mot en, vårdnadstvister, eller när det bara rör sig om en person som gjort något illa mot dig eller nära och kära.
Hur långt är du beredd att dra det för att få upprättelse?
Absolut inte långt alls. Jag glömmer ganska fort om jag blivit överkörd. Och det har hänt en del. Att kriga med en myndighet känns lönlöst.
Jag vill gärna vara så snäll och till så lite besvär det bara går och trampa andra på tårna så lite som möjligt, även myndighetspersonal eller liknande som gjort fel tyvärr.
Är en sån som inte har energi och kraft eller ilska nog att driva saker vidare. Berättar kanske för någon för att beklaga mig lite, beroende på vad det gäller. Ofta skäms jag av någon outgrundlig anledning för att ha blivit illa behandlad att jag inte ens pratar med någon.
Tyvärr.
Överväger om det är värt det. Hur mycket tid, pengar och energi kommer det ta? Vad är sannolikheten att jag vinner? I vad består vinsten?
Inte sällan bättre att bara bryta och gå vidare med något mer positivt.
Jag har främst stridit för sådant som jag ser har avgörande påverkan i en persons liv.
Att en vän skulle bli antagen till en utbildning (och inte missa det pga administrativt slarv med papper), att en person som hade jobb och allt fixat fick stanna i Sverige, att en medborgare i annat land kunde få vettig hantering av sin egen ambassad i Sverige när de hade gjort fel och ett pass skulle förnyas inför resa hem till döende förälder.
Vissa saker är tidskritiska och måste bara fungera. Myndigheter och banker ställer jag högre krav på än Muppnäset IF:s fakturering av träningsavgifter.
När det gäller varuköp och reklamationer och sånt så kan jag reagera med allt från korståg i två års tid till att bara skita i det och kasta/skänka prylen som inte fungerar/är fel.
Överväger om det är värt det. Hur mycket tid, pengar och energi kommer det ta? Vad är sannolikheten att jag vinner? I vad består vinsten?
Inte sällan bättre att bara bryta och gå vidare med något mer positivt.
Absolut inte långt alls. Jag glömmer ganska fort om jag blivit överkörd. Och det har hänt en del. Att kriga med en myndighet känns lönlöst.
Jag vill gärna vara så snäll och till så lite besvär det bara går och trampa andra på tårna så lite som möjligt, även myndighetspersonal eller liknande som gjort fel tyvärr.
Är en sån som inte har energi och kraft eller ilska nog att driva saker vidare. Berättar kanske för någon för att beklaga mig lite, beroende på vad det gäller. Ofta skäms jag av någon outgrundlig anledning för att ha blivit illa behandlad att jag inte ens pratar med någon.
Tyvärr.
Absolut inte långt alls. Jag glömmer ganska fort om jag blivit överkörd. Och det har hänt en del. Att kriga med en myndighet känns lönlöst.
Jag vill gärna vara så snäll och till så lite besvär det bara går och trampa andra på tårna så lite som möjligt, även myndighetspersonal eller liknande som gjort fel tyvärr.
Är en sån som inte har energi och kraft eller ilska nog att driva saker vidare. Berättar kanske för någon för att beklaga mig lite, beroende på vad det gäller. Ofta skäms jag av någon outgrundlig anledning för att ha blivit illa behandlad att jag inte ens pratar med någon.
Tyvärr.
Precis detta jag menade med mitt senaste inlägg. Det är viktigt att lägga skulden där den ska vara för att det inte ska påverka en negativt, som det ibland blir för dig.
Att inse att man är ett offer är att se sitt eget människovärde, att andra borde respektera en.
Sen behöver man inse att även om det var någon annans fel att en sak drabbade en är det alltid man själv som måste göra det känslomässiga jobbet att komma vidare. Ofta även det praktiska och ekonomiska. Man kan i bästa fall få ekonomisk kompensation, en ursäkt mm, men att släppa det och gå vidare är ett ofta väldigt svårt och krävande arbete som man måste göra själv. Att vara ett offer är en kamp för att ta sig vidare, hur långt fängelsestraff tex som förrövaren än fått.
Inte beredd gå så jättelångt pga en oförrätt. Hellre en mager förlikning än en fet process. Jag har träffat en del rättshaverister, och de är inga lyckliga människor.
Jag bryter ihop och går vidare. Försöker glömma oförrätter.
Beror helt på. Om det är i diskussioner med någon nolla på jobbet eller någon familjemedlem man klarar sig utan så skiter jag i vilket, men när en chef försökte lägga skulden för ett dundermisstag han gjort på mig krigade jag mig blodig. Samma sak om det gäller barn som far illa.
Jag har autism och har gått ett helt liv fyllt med olika slags kränkningar, från familjemedlemmar, från klasskamrater, från vuxna i skolan, från vården, från folk i arbetslivet. Det jag har lärt mig är att man tiger och lider. Fast jag gillar det engelska uttrycket bättre, "grin and bear it". Att säga något leder bara till ytterligare kränkningar.
Själv skulle jag aldrig göra något medvetet för att kränka en annan människa, och om någon skulle uppfatta någor jag gör eller säger som kränkande vill jag att de säger det så att jag dels kan be om ursäkt, dels lära mig vad det var jag gjorde fel så jag inte gör det igen.
Precis detta jag menade med mitt senaste inlägg. Det är viktigt att lägga skulden där den ska vara för att det inte ska påverka en negativt, som det ibland blir för dig.
Att inse att man är ett offer är att se sitt eget människovärde, att andra borde respektera en.
Sen behöver man inse att även om det var någon annans fel att en sak drabbade en är det alltid man själv som måste göra det känslomässiga jobbet att komma vidare. Ofta även det praktiska och ekonomiska. Man kan i bästa fall få ekonomisk kompensation, en ursäkt mm, men att släppa det och gå vidare är ett ofta väldigt svårt och krävande arbete som man måste göra själv. Att vara ett offer är en kamp för att ta sig vidare, hur långt fängelsestraff tex som förrövaren än fått.
Väldigt bra skrivet och jag håller med.
Vidare om det rör sig om en brottslig handling i mån man känner att man vill gå vidare med, så skulle jag själv ta det till den gräns som det faktiskt utspelats.
Det finns t.ex inte på världskartan att jag skulle smida planer eller förvränga sanningar för att späda på och eventuellt ?få rätt?.
Jag hade uttalat min sanning, erkänt min egna eventuella part i situationen och låta rättvisan tala framför sig själv.
Sen ska jag erkänna att jag brukade ha grova problem med att inte få en ursäkt, låt säga i en dålig handling på mindre plan av en annan människa. Det brann minst sagt som en annan medlem skrev och jag kunde älta det och återväcka situationen konstant. Och det påverkar ju faktiskt bara mig, som faller offer för mig själv!
Jag har idag lärt mig att om någon gör mig fel, så finner jag frid i att där och då tala om i punkt och pricka hur jag känner, förklara händelseförloppet och njuta av att se personens ego kämpa för att motstrida en omoralisk handling. Ganska pinsamt och känns bra.
Ursäkten behöver jag inte längre då respekten är i mitt behåll och jag äcklas en del att se någon be om ursäkt för något dom gjort medvetet.
kanske spåra lite, men summa kardemumma- har du behöver att få rätt utöver den utsträckning som är rätt, så jobba på dig själv och ditt ego.
Hämnd är i grunden en egenskap länkat till skadat ego och en känsla av obetydlighet, tycker jag.