Leva med sitt snedsteg

Var ljuger jag för min partner? Tror att jag är väldigt sanningsenlig men jag kastar naturligtvis inte obehagliga sanningar i ansiktet på henne. Varför skulle jag göra det när jag älskar henne och vill henne väl. 

Du tror väl inte att någon blir mindre sårad av att höra sanningen rakt upp och ner. 

Om du varit med om det 2 gånger så inser du säkert att det är rätt så vanligt med snedsteg i förhållanden. Nu säger jag inte att alla förhållanden drabbas men det är nog vanligare än vad man tror. Det är helt enkelt inte en bra taktik att bli bitter. 

Bitterhet tar kål på all kärlek.

Om man vill sin partner väl så är man varken otrogen, eller ljuger om det därefter.

Man kan bli mycket mer sårad av att få höra det efteråt än vid skedda tillfälle.

Bitterhet må ta kål på kärlek, men otrohet är roten till bitterheten och därmed indirekt vad som tog kål på kärleken.

Tyvärr måste jag snart avsluta detta samtal, men ärligt talat tror jag inte att man blir mindre sårad av att veta tidigare än senare, då det är själva vetskapen som sårar.  Jag är också rätt så säker på att det är rädslan för att bli lämnad som ligger bakom en del av smärtan. Rädslan av att bli utbytt mot någon annan osv.

Därför tror jag att det kan vara mera skadligt att berätta om snedsteg som inte betytt någonting. 

Nu måste jag sluta God Natt

Självklart blir man sårad av otroheten. Sen adderas lögnen ovanpå det, så att allt förtroende, all tillit man haft försvinner på en gång.

Att få veta på en gång hade varit otroligt mycket bättre, än att få upptäcka allt själv. Alla minnen som vi skapade, allt som hon sagt, kanske var sant o äkta, eller inte alls? Vad vet jag?

Sen det där dravlet man hör av alla som vill släta över svek som begåtts med otrohet o lögner, (det är säkert vanligt med otrohet).

Jaha, hur är det relevant överhuvudtaget? Gör det ditt snedsteg mer ok då? Att bedra din partner o vara otrogen o ljuga?

I mitt fall så skiter jag i vad andra gör eller gjort, vad som är relevant är vad min partner gör och gjort mot mej, mot oss, sen får dom andra göra vad som vill, vanligt eller ovanligt.

Bara en ursäkt för att släta över sveket. Typ, alla andra gör ju det ochså snack.

Du får naturligtvis ärligt talat tror o tycka vad du vill.

Jag tror att du bör uppleva det för att kunna uttala dej om hur dom bedragna som blivit förda bakom ljuset bäst ska behandlas.

Från min egen erfarenhet kan jag säja att du är ute och cyklar rejält.

Absolut är själva snedsteget skadligast av allt, och lögnerna, att inte berätta o står för vad man gjort, gör allting mycket värre, för det förstör ochså allt som var sant, när man på det sättet raderar sin trovärdighet.

Men, för all del, ta upp tråden igen när du upplevt detta själv, och gått ett par mil i dom skorna.

Sov gott Anonym (aldrig).

Om du är otrogen mot din partner så är du en lögnare. Så enkelt är det - åtminstone om ni båda inte gått med på ett öppet förhållande.

Vet inte om du har andra problem att handskas med också för du verkar liksom dra på full gas över ett resonemang som handlar om prioriteringar i en relatation.

Du må ha som du säger blivit drabbad 2 gånger och anser dig därför sitta inne med svaret. Jag har blivit drabbad 1 gång och blivit anklagad 1 gång. men jag är övertygad om att ingen av oss sitter inne med ett svar som gäller alla. 

Du måste förstå att alla reagerar inte likadant. Din reaktion är inte generell utan din egen.  Mitt och andras sätt att reagera är rätt för oss som individer.  Vi inrättar alla våra liv efter hur det passar oss. 

Livet är vad vi gör det till, sägs det och det tror jag på. Om man hänger upp hela sitt liv på frågan om ens partner är/har varit otrogen eller ej så tror jag att det blir ett väldigt jobbigt och otryggt liv. Om man hänger upp sin relation på trohet och inget annat, blir det i mina ögon en väldigt jobbig relation med både svartsjuka och problem med tilliten.

Men som sagt jag utgår från min syn på hur en god relation ska vara, och mina erfarenheter av att både ha blivit drabbad och anklagad för otrohet.  
Ditt resonemang påminner väldigt mycket om min fd. partners och därför tycker jag mig kunna säga att du, för din egen skull borde ta en titt på ditt sätt att reagera och eventuellt söka hjälp för dina problem med tilliten.

Det är inte normalt att förlora all tillit till sin partner och framtida partners på grund av en händelse. Det finns så mycket mer i en relation att vara rädd om, speciellt om det finns barn med i bilden.  

Vet inte om du har andra problem att handskas med också för du verkar liksom dra på full gas över ett resonemang som handlar om TS ska säja sanningen eller tiga om sitt svek.

Nu är du inte lite defensiv. Du menar alltså att du inte accepterar att alla är olika? eller? 
Har aldrig i något av mina inlägg eller svar påstått att otrohet är OK. Detta har du drömt ihop i din hjärna. har aldrig varit otrogen men har blivit bedragen så var får du detta från?

Har heller aldrig påstått att TS ska ljuga. Det är ju helt upp till TS att avgöra om hon ska berätta eller inte. Detta gör hon utifrån sin situation, inte din.  

Jag anser att lögner oavsett vad de handlar om inte hör hemma i ett förhållande men för den del behöver man inte kasta obehagliga sanningar i ansiktet på varandra. Vet du vad en obehaglig sanning är?

Det är inte friskt att ha ett sånt stort kontrollbehov som min fd. partner hade och ditt resonemang påminner väldigt mycket om hennes.  Jag tror säkert att du skulle ha klassat mitt deltagande i en lek med gamla kompisar som otrohet också.  Vi spelade ett spel, har glömt vad det hette, där man skulle krama och pussa varandra.  Observera det var både killar och tjejer som pussade och kramade varandra utan några som helst varesig sexuella eller känslomässiga motiv.  För dig var detta otrohet, för mig var det en lek med barndomsvänner.

Du anser säkert att jag ljugit när jag inte berättade om leken direkt. Du anser säkert också att jag inte skulle ha deltagit med hänsyn till min fd. partner. Där anser jag att du har helt fel

När jag blev bedragen så visst gjorde det ont men världen gick inte under för det. Nu blev jag lämnad och utbytt mot den som min dåvarade partner var otrogen med och sårade nog min stolthet en hel del, men idag vet jag att det var bäst som hände och är nog lite tacksam över att slippa avsluta relationen själv.

I seriösa förhållanden, speciellt där det finns barn, är det nog ganska normalt att man tänker på familjen i första hand och sin sårade stolthet får man hantera.  Det är inte normalt att sätta sina egna känslor före familjens väl och ve.  Om det är bäst för familjen att man berättar så gör man det, om det inte är det håller man tyst.  

Du talar om ärlighet men på mig verkar det som om du inbillar dig att det bara är din sanning som gäller.  Att du blivit bedragen och har tappat tilliten ska vara en sanning för alla, men så är det inte.

Jag betvivlar att du har familj och barn. Om du hade det skulle du inte uttrycka dig som du gör.  Ingen relation skulle överleva under din apremisser.

Spekulera på bara mannen, krama o pussa dina vänner hur mycket du vill.

Jag önskar dej ett långt o lyckligt liv, där du kan krama o pussas o ha massor av sex med vem du vill, och håll tand för tunga så fort du gjort något du inte borde ha gjort från början.

Anonym (Aaa), hoppas att du har fått några användbara infallsvinklar i alla fall. De hårda ord som jag ev. skrivit är defakto inte mot dej, utan mot de som sårat o utnyttjar mej. Så jag hoppas att du kan ta det i åtanke, och inte fäster allt för stor vikt vid vad jag skrivit, då det säkert inte är speciellt applicerbart på dej och din situation.

Det som.är gjort är gjort, rätt eller fel, spelar ingen roll då det inte går att göra ogjort.

Vad du nu kommer fram till, berätta eller inte, så hoppas jag att det löser sej på bästa sätt!

Vad jag tycker har du säkert läst, och i båda fallen slutade det med att jag tog mitt pick o pack o drog.

En av dom har jag haft som bästa vän i mer än 20 år.
Den andra noll kontakt.

Och det beror på hur vi hanterade uppbrottet faktiskt. När allt kom i dagen så var min bästa vän 100% ärlig, och efter en paus på ca 3 månader pratade vi igenom alltihopa, vilket innebar att vi så klart var ledsna, men helt klart överens om att det fantastiska vi byggt upp medans vi var ett par, gick bara att behålla som vänner.

Ex'et med noll kontakt beror på att hon efteråt allt kom i dagen, gjorde allt för att förneka, dölja och gaslighta.
I viss mån tror jag att hon tillslut trodde på alla hennes ursäkter själv, och tillslut gick det inte ens att prata med varandra, du hon gick i taket när man plockade fram konkreta bevis. Så gick hon helt sönder bara när kontoutdrag, SMS och chatt konversationer plockades fram.

Oavsett allt ovan, du måste själv fundera och göra dina val, men i mina fall så blev det uppbrott, då inga barn fanns med i bilden.

" Shit happens "

Du kan styra hur du gör just nu o i morgon, men inte vad du gjorde igår, ingen kan ändra historien, bara framtiden.

Så ta dej tid o tänk igenom ordentligt, så att du känner att du kan stå för vad du nu kommer fram till!

Hoppas att det löser sej på bästa sätt för dej o de dina!

Detsamma

Med lite tur hittar du den perfekta mannen som är helt ärlig med dig om allt som händer i hans liv. Naturligtvis umgås han inte med personer av motsatt kön så du kan vara helt lugn. Kramarna och pussarna är naturligtvis bara för dig och ingen annan.  

Vill nog ändå råda dig att ta hjälp för dina problem med tillit.

Vet inte hur jag kan få fram att jag aldrig varit otrogen. Mina barndomsvänner och jag spelade ett spel där det bland annat ingick att krama och pussa varandra. Det var både tjejer och killar(med liten övervikt av killar). Alltså vi pussade varandra oavsett kön och det hade absolut inga sexuella eller kännslomässiga känslor inblandande. Det var bara kul.  Jag anser inte detta vara otrohet men min fd partner ansåg det och tog vårt barn och drog när jag dumt nog berättade detta. 

Kom inte och påstå att jag jög. Jag var bara dum nog att berätta för en instabil människa som drog de högsta växlar hon kunde av detta.

Allt är inte svart eller vitt. Livet består av en massa konstigheter som man ibland önskar att man kunde ha undvikit.