Hur hantera barnets förälder?

Det jag vill säga är att mitt barn kopplar ihop det dom sägs är inte det som görs. När jag säger "räkna inte med lek" så blir leken som utlovas. När jag säger "det var något hon sa för att X vart så ledsen när hon skulle gå hem". Så kan mamman säga när de ska åka iväg. Vi ska ju åka till X, men ni kan leka imorgon (när hennes barn kommer över för att leka utan mammans vetskap) och det sker utan skrik och gnäll och så blir det ingen lek morgonen efter. Jag har hittat på otaliga saker som gjorde att de inte blev någon lek. Vilket jag får äta upp sen när mitt barn får veta sanningen.... X var inte alls på förskolan (på en lördag 😉) hon var på köpcentrum 🤣. Hon var inte hos sin pappa, de var hos sin mammas kompis och hälsa på.... Ja, ni fattar. Men det kanske finns något universalt som går att använda som jag inte kommit på än 🤔😃

Jag vet inte är väl gott nog?

Eller så följer du upp det med mamman?

Jag vill att mina barn ska lära sig att inte försöka förändra människor, utan vara nyfikna på hur andra personer är och utgå från det i relation med dem. Det är svårt för ett så ungt barn att förstå. Men jag tycker att att du gör helt rätt de gångerna du är ärlig. Sätt ord på hennes känslor också. Jag förstår att du blir besviken när hon säger så, men nu vet vi ju hur det kan vara Och vi vet ju inte varför hon säger så. På så sätt kanske det blir din dotter som någongång frågar mamman varför hon säger så när hon inte menar det och får ett svar som hon gillar eller inte gillar. Det viktigaste tycker jag är att inte försöka skydda barnen från personer eller situationer där de blir besvikna. Jag vill att mina barn ska förstå att man ibland blir besviken och arg på andra och istället lära sig hur man ska möta dem personerna utan att bli besviken om och om igen.

Personligen tycker jag att det är synd att människor som i år försöker ändra andra människor för att sedan plötsligt bryta kontakten, istället för att försöka förstå andra och lära sig vilken plats man vill att de personerna ska ha i sitt liv.

Varför vill du lära ditt barn att det alltid kan lita på vuxna? Är det inte bättre att lära ditt barn att leva i världen som den är? Hon kan inte lita på alla och hon behöver lära sig att avgöra vilka hon kan lita på och inte. Ditt jobb är att lära henne navigera i världen. 

Skulle du kunna testa att lägga dig i då mamman säger så där? Typ mamman säger till sitt barn (så att ditt barn hör det) att barnen ska leka igen imorgon och då säger du direkt att vi ska iväg mellan det och det klockslaget, men ska vi säga att ni kommer över klockan 3? Vi kan göra smoothies och ha picknick på gräsmattan. Vad säger du (riktat till mamman)?

Menar mamman bara att barnen kan få leka någon obestämd gång snart i framtiden, så kommer hon nog att börja formulera sig lite mer omsorgsfullt i framtiden. Är det mer så att hon inte vill att hennes barn ska vara till besvär så kommer en klar inbjudan (och klara gränser) att underlätta för henne med.

Vissa barn, i vissa åldrar, har det också väldigt kämpigt med övergångar, som att lämna en rolig lek. Kanske kan ni hjälpa till lite genom att kanske följa dem hem eller ha ett tydligt avslut på leken eller kanske skicka med ett litet brev eller någon liten sak med hem (att låna leksaker var väldigt poppis i min äldste sons kompisgrupp i 3-5-årsåldern).

Jag tänker att detta är en nyttig erfarenhet för ditt barn där han/hon får lät sig att alla människor menar inte allt det säger. Han/hon riskerar att bli besviken så många gånger om han/hon tror att alla menar allt de säger bokstavligen. 

Ditt barn kommer att bli besviken när det inte blir lek oavsett, det kan du möjligen minska men inte förhindra helt. 

Jag är tycker du tänker fel när du inte låter ditt barn ringa på hos grannen ibland. Varför ska hon bara vänta på att grannbarnet ringer på hos er? 

Vill poängtera för dig och även för vissa andra i denna tråd som verkar tro att jag inte tillåter att mitt barn blir besviken att det blir hon många gånger i alla möjliga sammanhang och det tycker jag är nyttigt. Men (detta är min åsikt). Ett beteendemönster där man "ljuger" som får konsekvensen att någon blir besviken (för att underlätta för sig själv) är inget jag står bakom och är inget jag vill att mitt barn ska acceptera eller utöva när hon sen får egna barn. Där har vi olika syn på vad man tycker är ok och sådant är livet, man tycker olika. Det finns två anledningar till att hon inte bara får gå dit och ringa på. Den största anledningen är ju att mamman lovar lek senare som inte blir, mitt barn blir ledsen och besviken (vilket hela tråden handlar om). Tankarna har även gått att då det utlovas lek senare men som inte blir av, att mamman inte vill att de ska leka och då kanske initiativ till lek vara från mammans sida. Mitt barn (liksom hennes) kan leka med andra barn. 

Tack för dina idéer ska definitivt testa något av det 🙂.
Jag funderar lite ibland hur hennes barn tar det för hon tror ju också på sin mamma. Hon har vid två tillfällen sagt att mamma sa att vi skulle få leka och så blev det inte så för vi skulle göra ditt o datt istället och jag ville leka. Vid ett tillfälle säger barnet till mig att mamman sagt att vi "inte hade tid", fast det inte var sant (spela dock med, men min 5 åring var inte sen att påpeka att vi inte alls varit upptagna 🙈. Försökte släta ut med att de fick leka nu istället).
Har även märkt att barnet börjar även säga när mamman kommer för att hämta hem och utlovar lek senare: "Lovar du det! Lovar du det!". Så jag tror att hennes barn också är lite förvirrad ibland vad som gäller. Inte bara mitt barn.

Det handlar inte om vad du står bakom, det handlar om hur du ska förhålla dig till verkligheten, det finns människor som säger saker de inte menar, speciellt när det gäller barn. Det kan du svårligen påverka. 

Antingen får du förklara för dottern att när en del människor säger att något ska hända i morgon, menar de att detta ska hända en annan dag, de vill att det ska hända, kanske i morgon men kanske en helt annan dag framöver.

Eller också bestämmer du exakt dag och klockslag med mamman, frågar henne om hon är säker på att i morgon klockan 14:30 blir det lek för du vill säkert veta för din planering. Sen håller du henne till det, avkräver svar på varför det blev ändrat och säger att nästa gång planerar du bara in lek om det säkert blir av, annars är det bättre att inte säga dag eller tid alls för dottern blir så besviken. 

 

Och mamman kanske inte återkommer dagen efter för att hon drar sig för att alltid vara den drivande. 

Har ditt barn några andra kompisar? Låter som att hen skulle behöva leka med fler kompisar för att inte bli så beroende av detta barn

Jag håller med om att man inte ska ljuga för barn i onödan så som den andra mamman gör. 

Jag tror ditt barn är moget nog för att börja lära sig om de lite klurigare sociala reglerna. Att vissa ljuger när det finns risk för upprörda känslor, att man aldrig säger att mat är äcklig och andras kläder är fula. Ni kan resonera kring vilka lögner som ni tycker är ok och vilka som inte är ok och varför ni tycker så. 

Sen tycker jag inte att det är fel att försöka skydda sitt barn från att bli besviket, det är en fin och naturlig reflex att försöka men dömt att misslyckas. Jag menade inte att klanka ner på dig och säga att du gör fel. Jag ber om ursäkt om det lät så i mitt förra inlägg. Jag tror bara att det är nyttigt för de flesta att påminna sig om att man inte kan fixa allt som är fel i världen runt sitt barn. Det man får fokusera på är att finnas där och trösta och förklara omvärlden så gott man kan. 

Jag tror att ärlighet är den bästa vägen att gå och då gäller det även när man förklarar varför en vuxen ljuger. Det är också viktigt att erkänna när man inte vetat 

Avkräva svar?
Men lägg av.
Grannfrun har ingen som helst skyldighet att stå till svars till dig, hennes unges kompis mamma!

Man får helt enkelt ta saken dag för dag.
Passar inte det så får det helt enkelt bara vara.

Kanske kan vara så, men det är för oss är ingen skillnad med hennes "metod" mot i början när mitt barn gick över och knacka på o fråga om lek. Så lite inrutat är det nog också. 

Mitt barn leker med andra barn (bortsätt från förskolan). Dock blir det inte varje dag utan mer på helger eftersom vi inte bor så nära andra barn och jag har fler barn som tar vår tid. Det finns en "bästis" som det leks en del med. Dock ska det passa för dem o för oss och det kräver skjutsande så det blir ju mer planerat och det blir väldigt ofta så som det är sagt. Vi (och även dem) skjuter på våra saker för att de ska bli lek som planerat. Jag har ju äldre barn och har inte haft mammor eller pappor som använt detta med att utlova lek som inte blir av så frekvent och kanske lite slentrian, så det är nytt för mig. Någon enstaka gång kanske, men inte i denna kalibern.
Jag tror mitt barn tycker om känslan att kunna leka med någon nära (bara gå ut på tomten) och till viss del även spontant. Bor man i bostadsområde så är det kanske lite mer "vardagsmat", inte på landet.
Jag tror faktiskt att det finns andra barn som mitt barn hellre leker med än vår grannes barn. Så jag tror inte det finns beroende på det sättet. Det frågas mer om "bästisen". Grannungen brukar dra i håret/slå/putta mitt barn när det inte får som det vill (vilket inte uppskattas av mitt barn). Den relationen finns inte med de andra barnen som det leks med. Klart att det kan bli kiv någon gång, men detta sker ovanligt ofta när de leker och det är inte bara mot mitt barn som slag utdelas. Mitt barn brukar säga att idag slog X mig bara en gång. Jag hör mamman aktivt säger ifrån när detta sker, så det är väl en fas som hennes barn går igenom, men det är ett beteende som mitt barn snappat upp och som troligen gör att de inte är "bästis-relationen" (än)