Hur introducera en äldre partner?

Vi har extremt mycket gemensamt, det är egentligen främsta anledningen till att vi är ihop. Tror du att gemenskap handlar om att vara född samma år så har du jävligt fel. 

Hade min mamma hållit på så mot mig hade jag blivit väldigt besviken på henne. 

Jaså? Jag har inte alls känt så med tidigare flickvänner. 

Min son är 25. Helt ärligt hade jag haft väldigt svårt för att "uppskatta" om han kom hem med en 20 år äldre kvinna. Skulle undra om mitt eget barn hade någon form handikapp som jag missat och gällande kvinnan skulle jag vara relativt säker att något var rejält mentalt fel. Helt klart stannat i utvecklingen och det är såklart tragiskt.

Men nej, jag hade blivit väldigt väldigt ledsen och bara önskat att det snart var över och glömt. Hade varit artig och trevlig eftersom det är så man uppför sig. Men min son hade såklart förstått hur det ligger till. Vår kontakt hade inte ändrats nämnvärt mer än att jag träffar honom enskilt, utan kvinnan.

När jag var 36 hade jag en pojkvän på 26 år men efter runt 6 månader kändes det så fel, våra erfarenheter, mognad etc var så olika så jag gjorde slut. Vi hade några gemensamma intressen och hade väldigt kul ihop men det var nog mer ett tillfälligt tidsfördriv från min sida. Hans mamma på 50 och kompisar var helt ok med min ålder och vi kom bra överens men hans yngsta kompis var 20 och min äldsta kompis var 44, kändes konstigt. 

Visst, det kan fungera för er två men antagligen inte. Presentera henne som en flickvän och inte en livskamrat för de flesta ser er nog som ett tillfälligt par. Håller det i sig har ju alla haft tid att lära känna henne och vänja sig så det blir mindre konstigt med tiden. 

Du behöver inte svära åt mig, var det så känsligt det jag sa?

Hur då "hållit på", vad menar du?
Du vet ju inte ens hur din mamma kommer att reagera, du är rädd av någon anledning... vågar inte berätta.

Är din partner i din mammas ålder?

Nej, de är inte i samma ålder. Min mamma är 14 år äldre. 

Jag syftar på om min mamma hade ifrågasatt och kommit med negativa kommentarer om mitt förhållande. Jag vågar berätta och kommer att göra det också, jag bad bara om tips här på hur jag gör det på smidigast sätt för att undvika att föräldrarna blir negativt inställda. 

Könsligt och känsligt? Jag tycker bara att det är ganska inskränkt att förutsätta att två personer inte har något gemensamt bara för att de inte är i samma ålder. Man kan väl ha liknande personlighet, referensramar, värderingar och kärleksspråk ändå, vilket gör att man klickar? Eller är det bara åldern som avgör hur mycket gemensamt man har enligt dig? 

Vad menar du med hur du ska berätta på smidigt sätt? Det finns bara ett sätt att berätta,  faktum kvarstår hur du än berättar. Om det gällde min son (vilket jag hoppas och tror att aldrig kommer hända) hade det räckt att han undrar om han kan ta med sin nya partner och komma över på en fika så jag får träffa henne.  Flickvän kan du ju inte säga, det skulle låta jättekonstigt. 
När jag sagt dag och tid som passar hade jag gärna velat att han berättar hennes ålder men med ett tillägg på "glöm åldern, ge henne en chans". 

Jag tänker inte på humor, värderingar,  intressen m.m utan på att när hon var barn fanns inga mobiler m.m. Barnprogram man har gemensamt med jämnåriga, musiken man lyssnade på då, resorna man gjorde, klädstilen, snacket, politiken, viktiga världshändelser och typ miljoner mer saker som ni ALDRIG kan ha gemensamt.  Hade ni varit 40 och 60 hade det varit en annan sak.

Jag som är i hennes ålder ser pojkar i din ålder som..... ja, småpojkar, nästintill barn. Min son är skitsnygg( väldigt lik mig ) det ser jag ju. Men fortfarande en pojke och ingen man en kvinna i min ålder skulle kunna tända på.

Antar att hon inte har barn själv? Ni kommer ju aldrig få några iaf.

Är rädd att du tar det mer seriöst än vad hon gör. Tror hon innerst inne vet att detta är bara tillfälligt och kör på ett tag. Men det skulle hon givetvis aldrig nämna till dig.

Ja, alltså jag säger inte emot dig. Jag tror på att du har starka känslor för den här kvinnan. Men om jag var du skulle jag inte heller säga till dina föräldrar att det här är din livspartner och ni kommer vara tillsammans för alltid. Det kommer bara visa dem hur ung och omogen du är. Jag är väl typ 10 år äldre än dig, och nästan ingen av mina jämnåriga kompisar är tillsammans med den partner de hade när de var 25, oavsett hur starka känslor de hade just då. 

Och alltså, hur många seriösa förhållanden kan ens en 25-åring ha hunnit ha..? Förhållandet du hade som 17-åring när du fortfarande bodde hemma räknas inte som "seriöst" på samma sätt som ett förhållande du har som vuxen.

Du är ju rätt ung, och vem vet vad du kommer vilja i livet. Vill du ha biologiska barn t.ex. är det ju redan för sent att skaffa dem med den här kvinnan. Det kan ju också vara att du kommer på att du vill göra en master eller blir erbjuden drömjobbet i en stad på andra sidan landet/utomlands, och hon känner att hon inte kan eller vill flytta med. Eller så kommer åldersskillnaden ikapp och du känner att du inte vill vara med någon som börjar fundera på att gå i pension när du själv är i 40-årsåldern och mitt i karriären. Det finns väldigt många aspekter att ta hänsyn till i ert fall, så jag skulle bara sitta lugnt i båten och inte gå för fort fram här. 

Då är jag i din mammas ålder då.
Och har en son som är 19 år yngre än mig, 39 år, han är gift med en jämnårig kvinna och de har två gemensamma barn.
Min andra son är som du, 25 år, och hans tjej är också 25.

Jag då, som sagt lika gammal som din mamma. 58 år, med en partner på 46. Skillnaden här är att vi både är vuxna på riktigt, eller hur man ska uttrycka det.
Han närmar sig 50 och jag närmar mig 60.
Vi är på samma plan, lika vuxna.

Det är inte ni. Du kanske tror och tycker det, men en 20-ish kille kan aldrig vara på samma nivå som en kvinna som går mot 50!
Hon skulle kunna vara din mamma....

För din skull hoppas jag ändå att det tas emot tillräckligt bra så det känns ok för dig. Men vänta dig inga glädjeskutt.

Håller med, vilken mardröm att få en fjälla presenterad som är gammal nog att vara mor till sin egen 25-åring.
Skulle nog inte ta det så seriöst oavsett, kvinnan lär ledsna tids nog. Pojken är FÖR ung.

Däremot håller jag inte med om det du skriver i andra stycket.
Min man är 12 år yngre än mig och det märks faktiskt ytterst lite, någon gång något från barndomen eller ungdomsåren kommer på tapeten. Fast vi är ju ändå rejält vuxna båda två.
Vi såg inte på samma barnprogram, till att börja med. När han såg barnprogram var jag tonåring. När han började skolan blev jag mamma.
Musiken har vi ändå gemensamt, men det är nog för att jag alltid gillat musiken som yngre människor mest gjorde
Det andra spelar ingen roll.

Vilka kläder man hade, vad spelar det för roll? Reste gjorde man inte tillsammans oavsett.

Fast nu ser jag att du tar upp 40 och 60 som ok, du undrar jag hur du tänker för dessa har väl inte heller gemensamma minnen från barn- och ungdomstiden.

Nu är vi förvisso 46 och 58, med mig (kvinnan) som den äldsta.

Äsch, så långt och kanske lite ot detta blev men nu är det skrivet så nu postar jag ändå!

Hon har barn, jo. 

Du kallar dig mogen, men en kvinna som inte kan inse att någon i hennes egen ålder kan attraheras och tända på en man i din sons ålder är ingen jag skulle kalla mogen. Hon har inte förmågan att se utanför sig själv. Och en 25-åring är ingen pojke oavsett vad du tycker. Jag vet 25-åringar som har barn och familj själva. 

Varför skulle hon inte kunna vara seriös med mig? Det vet jag att hon är. Jag är introducerad för barnet och vi har pratat om att flytta ihop. 

Var kallade jag mig mogen? Däremot kommer du förhoppningsvis förstå vad jag menar tids nog. Lycka till oavsett.

Var väl 37 och sprang på en kvinna som skulle fylla 50 om ett halvår. Vi klickade totalt och hade ett förhållande på typ 6 månader. Anser fortfarande att hon var/är den mest fantastiska kvinna jag träffat - MEN
Jag hade en liten dotter, kvinnan var gift och bodde 4 timmar bort, Sket i vad mina föräldrar hade sagt men kändes som läge att bli dömd typ.
Idag är jag 58 och hon 70+. Åldersskillnad blir "värre" med åren.
Både uppåt och nedåt ......

Helt seriöst. TS frågar hur han bäst ska introducera sin partner inte huruvida ni andra tycker arr åldersskillnaden är ok ej ej!! 
Vi vet inte vad framtiden har att ge, är ni lyckliga nu så lev och tro på er. Spelar ingen roll vad andra tycker 
Finns omogna 50 åriga män och mogna 30 åriga liksom.
Stå för att det är ni, är du stolt över er så kommer andra inte bry sig. Även om det är lite jobbigt för förälderns så ge dem lite tid bara. Är du lycklig så är förmodligen föräldrarna också det när de känner henne. ❤️ LYCKA TILL

Lycklig för att sonen är lycklig, men med en stark önskan om att han snart hittar någon annan i mer lämplig ålder.
Skulle nog aldrig riktigt kunna acceptera denna kvinna som är gammal nog att vara min sons mor.

Det skulle vara oerhört besvärligt.

Kärlek är kärlek och ibland kan ålder skillnaden vara dålig (eller i värsta fall olaglig).

Har inte läst så mycket men om du är en ung vuxen man och hon är äldre så är det ju knappast olagligt.

Jag hade skitigt i vad föräldrarna tycker och tänker men tycker att du skall tänka efter om du är typ 20 och hon är betydligt äldre än dina föräldrar.

Har de frågat hur gammal hon är?
Om inte så kanske då de sett fotot insett att hon är äldre och inte vill pressa dig.

Är ni båda vuxna så gör ni vad ni vill...oavsett hat från föräldrar, vänner eller här på forumet.

Er kärlek är just ER kärlek.

Men om han verkligen inte attraherades av tjejer i sin egen ålder? Jag talar för egen del nu och jag känner att något fattats när jag dejtat kvinnorna i min ålder. De hqr varit omogna, egocentriska och inte gått att resonera med. Jag känner inte den intellektuella stimulansen heller. Så relationerna har varit ytliga.