Har tröttnat på ”bonus”-familjen

Ts..  jag har bott i bunusfamilj i 15 år med både hans och mina barn och vi fick ett gemensamt också och ja det är inte lätt på många sätt och det blir ännu en dimension av svårt när man får ett gemensamt också.

Av dina svar att döma så har du ändå nånstans förstått att vissa av era beslut faktiskt inte var så genomtänkta oavsett vems idé det var och nu skördar ni konsekvenserna  av det genom en familj som inte tycks må så bra .  Ni gör säker så gott ni kan båda två men din uppgivenhet tyder på att gränsen snart är nådd på riktigt.  

Kan ni ta hjälp av rådgivning?  Hur skulle du vilja ha det i familjen utifrån dom förutsättningar ni ändå har.? Vad krävs för att ta er dit? Är ni beredd på att jobba på det? 

Har ni hjälp av familjen omkring er i form av av farmor/mormor,  annan släkt etc? Kan det vara en väg att gå för att skapa rutiner och ordning? 

Och vet du.. man får ångra sig..  det är helt okej att vifta vit flagg och inse sig besegrad. Mår du bättre av det och det ändå.är något du överväger så kanske det är en bra plan B att luta sig emot.  Hellre vårda ett samarbete som föräldrar än  att kriga sig sönder i förhållandet och låta det krascha i bitterhet och bråk.. Ibland räcker inte kärleken och då är det bättre att gå medan  man är sams 

Min mamma har varit förskollärare i hela sitt liv och hon sa en gång att det i princip aldrig är problem med bonuspappor, de tar sig an barnen som sina egna ganska snabbt. Medan bonusmammor ofta är mindre snälla mot sina bonusbarn, ställer högre krav på dem än sina egna mm.

Det är bara vad hon såg på förskolan under alla år. Skulle vara intressant med forskning om detta faktiskt.

Själv valde jag och min man att inte flytta ihop innan alla barn var utflugna och det känns som helt rätt beslut. Jag kände att jag inte hade kapacitet att vara mamma åt hans vilda pojkar. Mitt ex däremot blev tvungen att göra slut med en sambo då hon tvingade honom att välja mellan henne och hans barn. Senare flyttade han ihop med en annan men prioriterade tydligt henne framför barnen som idag inte vill ha mycket kontakt med sin pappa. Han är ledsen och förstår inte varför.

Min nuvarande man dejtade en kvinna innan mig som han avslutade med när hon sa att han måste träffa sina barn så lite som möjligt för att fokusera på henne om de skulle vara ett par.

Anekdoter javisst, men det finns så himla många sådana att man undrar om det ändå är ett mönster. Att kvinnor biologiskt har svårare att ta till sig andras barn eller nåt. 

Jag undrar om det inte går lättare för bonuspappor eftersom män generellt är mindre närvarande i familjen. Kvinnor förväntas vara omhändertagande och ratta projektet Familj, vet flera familjer där kvinnan tar ett (för) stort ansvar för bonusbarnen.

Jag tänker också det, traditionella könsroller ger högre förväntan på bonusmammor. ihop med att familjeliv är kvinnodominerat och därmed fler kvinnor som lyfter problem här. 

Alternativt att många biomammor inte släpper in männen att just vara bonuspsppor på det sättet..  dom gånger det dykt upp till diskussion här på sajten har det många gånger handlat om just det.. inget han gör duger för att han helt enkelt inte blir insläppt i den delen av familjen.  Han får tidigt lära sig att barnen går först och han får plats 3-4 på listan av prioriteringar .. bara läs på tex Tinder på mammors profiler så får man snabbt en aning om att bonuspapppor inte står högt i kurs...

Ja, och det värsta är att dessa barn ofta mer eller mindre tydligt får signalen om att de nu kommer från "det gamla" men att de vuxna håller på att skapa "det nya" och att de därför måste vara beredda att sätta sina behov på undantag och anpassa sig.

Men det borde verkligen vara precis tvärt om. Dessa barn kom först och deras behov är därför utgångspunkten. Sedan får bonusfarsor och bonusmorsor vackert anpassa sig och hålla till godo med resterna.

Men maktdynamiken i bonusfamiljer leder oftast till att föräldrarnas projekt hamnar i centrum och barnens behov i bakgrunden.

Ts.. hur fungerar det med samarbete mellan din sambo och barnens mamma? Är det infekterat?  Finns det en biomamma som har regler och är en sjysst mamma eller är det lika kaosartat där? 

Är dom överhuvudtaget klar med sin separation?  Mycket av ert kaos kan självklart komma av att dom i sin tur har problem att samarbeta och att biomammam vill sabotera för dig/er.. tyvärr väldigt vanligt om nån av föräldrarna kanske hoppas på återförening eller iallafall har känslor kvar.  

Men, det är ju du som just målat upp en väldigt negativ bild av din egen bonusfamilj. 

Du har som två sidor i den här tråden, en som skriver om hur du i teorin tycker att man bör göra och en som beskriver hur ni har gjort. Och dina två sidor beskriver två helt olika scenarion. 

Ja du har fel.

Jag är ensamstående på heltid med min son och mitt senaste ex lämnade jag pga hur han betedde sig mot min son. 

Sonen var bara trevlig och artig mot exet. Han är verkligen ett enkelt barn men mitt ex verkade sjukt nog se honom som en konkurrent. Han var irriterad, mästrande och överlägsen mot sonen utan anledning och det är ett effektivt sätt att göra slut på mina känslor . 

Jag har undvikit att bilda en ny bonusfamilj för jag vill inte riskera att sonen ska känna sig oönskad i sitt eget hem. 

Jag tar självfallet 100% ansvar för min son och letar inte efter någon ny pappa men ändå kan man märka av att vissa män ser det som ett problem att jag har ett barn. Då får det vara för min del. 

Jag tror inte att det har med kön att göra utan personlighet. 

Ja, du har fel.
Det finns inga barn som lever så farligt som de som bor ihop med sin styvfar. Det är vad statistiken säger om våld och övergrepp mot barn

Sant, det är viktigt att tänka på som ensamstående mamma. 

Jag har inte fel, du hade problem med att mannen tog en felakti fadersroll enligt dina värderingar. Du kickade ut honom pga att han mästare din son och kanske han inte var så pedagogisk. Men han gjorde inget inlägg på fL om att han hatade din son. Och det var min poäng.

Ja det finns våld och övergrepp inom biologiska familjer också. Hemskt tycker jag.
Statestik visar väl inte på att alla normala män är våldsverkare? Och hur svarar det på varför det bara är kvinnor som skriver sådana här trådar?

Jag tror att det är pga att mannen ska kunna relatera till barnet oavsett om han fysiskt fött dem eller ej. Eftersom han ska ta hand om ett eller flera barn som han faktiskt inte vet om de är hans eller någon annans.

För mamman är det ju aldrig tvivel om hennes barn är hennes, medans nästa alla män nån gång slås av tanken. "Kanske barnet inte är mitt" Mannen väljer att stanna och ta hand om ett barn som kanske inte är hans i de flesta fall där man inte gör tester. . Och har då lättare att göra det igen fast med vetskapen om att barnet faktiskt inte är hans i bonusfamiljen. 

Jag tror att det är genetiskt kodat att det ska vara lättare att ta den rollen för mannen. Och att man som man aldrig vet om det är ens egna barn man tar hand om, och man har förlikat sig med det. 

Nu ska jag inte kapa tråden mer. Tack å hej

Det är väl en sak vad som syns på ytan 10 minuter om dagen.

Vad jag har läst visar forskning generellt att vuxna oftare misshandlar och utsätter styvbarn för övergrepp än biologiska barn. Så är det på flera ställen i naturen också- bland annat lejon, langurer och gnagare dödar direkt avkomma som inte är deras egen så att den hona de har hittat ska få nya ungar med dem.

I kölvattnet på Bobby-fallet gjordes denna undersökning:

"258 barn under 16 år dödades av sina föräldrar under åren 1965 till 1999. ­Tjugotre av barnen - nio procent - ­misshandlades till döds. Styvbarn dödas oftare av ­misshandel än barn som dödas av sina biologiska ­föräldrar, visar en ny undersökning från Stockholms universitet. Över hälften av de 258 barnen dödades i samband med en ­konflikt ­mellan föräldrarna, som ­vårdnadstvist eller skilsmässa. De flesta av de här barnen dog i samband med ett ­utvidgat självmord där förövaren tog eller försökte ta livet av sig. De män som dödat sina barn tog ofta livet även av partnern. ­Ingen kvinna dödade däremot partnern i samband med att hon dödade barnen, ­skriver docent Hans Temrin och doktorand Johanna Nordlund vid Stockholms universitet."

Hittade även:

Alla barn har rätt till en uppväxt utan våld. Trots detta rapporterar över 57 procent av elever i en ny nationell kartläggning (Våld mot barn 2022) att de hade varit utsatta för någon form av våld av vuxen och/eller jämnårig under sin uppväxt och 40 procent hade varit utsatta för våld där en vuxen varit förövare. Drygt åtta procent av eleverna hade varit utsatta för 3?5 former av våld där en vuxen varit förövare.

Fysiskt våld av vuxen och upplevt våld mellan vuxna i familjen hade minskat sedan den föregående undersökningen, som genomfördes 2016. Försummelse, psykiskt våld av en förälder samt sexuella övergrepp begångna av okända vuxna och av jämnåriga har dock ökat. Funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom hos barnet, dålig familjeekonomi, att bo mestadels med endast en förälder samt missbruk, psykisk sjukdom, suicidproblematik och kriminalitet hos föräldrarna är starkt förknippat med våld och multiutsatthet.

allmannabarnhuset.se/information-om-stod-och-behandling-nar-barn-ar-utsatta-for-vald-och-overgrepp/

Den är ganska självskriven och inget som vi som svarar här behöver påpeka eller diskutera. Det inser du säkert själv.
Det är en enorm händelse att bli förälder första gången.
Men med det sagt - din upplevelse lär bli en annan än för den som får sitt första barn tillsammans med någon som också blir förälder för första gången. Rent krasst. För hans hjärna är redan sysselsatt med att lösa vardagliga spörsmål för befintlig familj. Och det trollas inte bort för att ert gemensamma barn kommer in i bilden. Bara så att du bygger en rimlig förväntan. 

I en traditionell familj är det mamman som är närmast barnen, som tar mest ansvar för dem, ibland till och med håller mannen utanför den relationen. Hon är regenten.

Tyvärr tar nog många män med sig den verkligheten in i ett nytt förhållande. Om han har barn med sig så förväntar han sig omedvetet att hon ska kliva in i mammarollen, och hon kanske också agerar med förlängda märgen och kliver in som - just det - projektledaren. 

Jag levde i många år med hennes barn, och hon kom från ett matriarkat där det var självklart att relationen kvinna-barn var det som gällde. Så hon höll mig utanför föräldraskapet, och jag förväntade mig verkligen inte att behöva bli projektledare. Jag fick välja själv hur mycket bonuspappa jag ville vara. Det kändes stundtals distanserat, som att jag var inneboende i en främmande familj. Det var också skönt, för jag slapp ta ansvar. (Jag hade egna, utflyttade barn.)

Så mitt råd är att inte gå in i projektledarrollen. Bolla alltid tillbaka frågor till barnens pappa, Tillåt inte att han backar från sitt föräldraansvar. Erbjud dig att vara barnvakt ibland, men värna om dig själv och ert gemensamma barn. Du kan ändå vara "en annan god vuxen" och få en vettig relation till bonusbarnen.