Frun vill skiljas, jag vill absolut inte

Nej, det är inte vanligt att man hotar med skilsmässa utan om en person i ett förhållande lyfter det som ett alternativ är det mer att betrakta som en sista varning. 

Däremot så finns det vissa kvinnor och män som precis som du säger använder det som ett maktmedel och jag beklagar verkligen att du växt upp med en sådan mamma. Ingen vettig människa oavsett kön har det som standardmetod. 

Om hon använder hot om skilsmässa som ett maktmedel så bör TS skilja sig illa kvickt, för det är fan inte friskt för fem öre. Sån skit behöver han inte ta.

Vad är det du inte förstår?

Tack för alla svaren!

Jag fattar jag såklart att jag inte kan hindra henne om hon bestämt sig men samtidigt är jag så säker på vad jag vill så jag kan inte lägga mig ner och ge upp. 

Pepp om att hitta nån ny är säkert i all välmening men det finns inte i tankarna över huvud taget!

Visst kan hon träffat nån annan men jag tror inte det, däremot finns helt klart utbrändhet och på det depression med i bilden. Hennes grubblerier om oss gör det ju jobbigare för henne också såklart. 

Tänker inte gå in mer på vad som hänt mer än att det rörde sig om problem i min familj som jag inte kunde göra annat än att lägga mycket tid på och som tog energi från mig och även henne. Hon håller med om att jag egentligen inte kunde hanterat det på nåt annat sätt men det byggde ändå upp ett tvivel hos henne om vår relation. Vi var som sagt bägge två inställda på en nystart tillsammans och jag funderar på hur vi haft det just nu om dom problemen inte kommit nu? Hade vi redan varit påväg mot den här nystarten i relationen som vi såg framför oss? Jag tror det. Och då känns det här så fel och jag tänker att hon förändrar fel sak i sitt liv egentligen. 

Om en kvinna vill skiljas , så kan du glömma att man kan ändra på det. Bara släppa och söka ny om du vill ha tvåsamhet. Jag själv slutade helt med kvinns vid 52. 53 års ålder. Tycker livet är toppenbra. Umgås mest med män, inte sexuellt utan bara trevligare, lättare, inget tjafs. Skönt. Visserligen ska tilläggas att detta med sluta kom efter PSSD , bieffekt av SSRI medicin. 

Tack för att du svarade TS, jag håller tummarna för er. Jag tror absolut att ni kan lyckas bara din fru (och kanske även du) får tillräckligt med tid för återhämtning och self care. 

Jag tycker du har en märklig inställning och du måste ju kunna inse att din mor inte var normal?

Det är aldrig okej enligt mig att hota med att avsluta relationen i ett gräl. Har man gjort det en enda gång är det sista varningen för mig och den enda gången sa jag till min man att säger du det där igen så är det slut. Efter 20 år, barn och allt, då går jag.

Punkt slut.

Och med den åsikten har jag själv givetvis inte sagt något sånt i ett gräl heller.

Däremot har jag i en lugn stund öppnat samtalet om ifall vi vill fortsätta åldras ihop eller om vi kunde haft ett liv ihop med andra personer. Eftersom jag ett tag hade svårt att förstå varför vi skulle fortsätta ihop när min man inte verkade se mig eller uppskatta min kvinnlighet. Men vi är nog igenom det värsta nu.

Hon ville skiljas, inte jag. Parterapin visade att hon sökte alla fel på mig, och jag sökte lösningar för att vi skulle bli ett bra par igen. Jag skulle ändra mig, jag skulle bli bättre, till slut var jag som en våt fläck. Det var lönlöst, insåg jag så småningom. 

Några år senare insåg jag att vi faktiskt hade vuxit isär, att även jag var less på vårt förhållande, jag mest hade varit rädd för ensamheten och blivit för van vid att leva med henne.

I ett nytt förhållande blev jag sen så väldigt mycket lyckligare.

Jo, har tänkt tankar om det skulle kunna vara så för mig också. 

Men hon ställer inte egentligen några krav så. Sen finns det såklart saker för oss att ta tag i både gemensamma och individuella men det mesta är mer sånt som är bra för oss som individer också, personlig utveckling typ. Inget som drar oss ifrån varann mer. 

Känner mig fortfarande säker på att vi kan få det härligt ihop. Vi får väl se var det tar vägen.

Det tror jag med.

Boka parterapi - be henne följa med dig på det fem gånger. Då får ni under handledning prata ordentligt om era tankar, drömmar, sorger och önskemål. Superviktigt, oavsett vad resultatet blir 

Spontant tänker jag att du inte bör stirra dig blind på att "rädda relationen" och att plöja ner energi och kamp.

Bra relationer är naturligtvis trevligt, men du behöver ju också respektera hur er relation faktiskt sett ut, där du velat prata ut och hon velat göra på ett annat sätt. 

Det är ju rätt tydligt i dina resonemang att du tycker hon "borde" kämpa för er och den dröm ni haft. Samtidigt beskriver du att hon också borde ta ansvar för att ni tappat gnistan. Och det kommer ju inte hända om hon faktiskt står och funderar på om relationen är värd besväret. 

Tycker du på allvar att relationen är viktig kanske du behöver fundera på vad hon sagt är viktigt senaste 30 åren. För högst troligt finns det massor av information om vad hon hade velat göra annorlunda, men där hon på grund av dig valt att göra såsom du vill. 

Alltså, jag ser det ju som att vi är värda en chans (förutom att jag älskar henne då) och att vi har en härlig framtid tillsammans om vi kan jobba på det. 

Vi går i parterapi så hon/vi har inte gett upp helt. Men det som oroar mig är att hon inte "orkar" prata. Tillfällena nu nör hon är mottaglig är så få, kanske pga att vi är aå utmattade. Men det har varit så genom åren, där jag tidigare försökte få oss att prata om hur förhållandet var men hon var undvikande. (Hade vi pratat då hade vi inte varit här idag...) Det ligger i hennes personlighet att ha svårt att prata om jobbigare saker och jag känner att ska vi lyckas lappa ihop förhållandet behöver hon öppna sig. Jag är inte säker på att hon klarar det och då tror jag inte vi har förutsättningar att rädda förhållandet.

Naturligtvis kan du ha rätt, men jag tror också du behöver inse att ert förhållande fungerat trots att hon inte verbalt "vill reda ut saker".

För visst kan det vara viktigt att prata ut, men kommunikation är faktiskt väldigt mycket annat också. Att exempelvis lyssna och notera saker om den andre. Att hålla käften vid rätt tillfällen och att ge bekräftelse och kärlek på andra sätt. 

Det är inte för inte som boken "kärlekens 5 språk" blivit en bästsäljare som många hänvisar till gällande att visa kärlek. 

Än så länge går ni ju sida vid sida till terapi och hon har öppnat upp gällande att det faktiskt finns tvivel. Du kan troligen inte få henne att orka vara med dig om det också ska gå till på ett sätt som hon inte är bekväm med.

Jag förutsätter att du läst och begrundat folks input i tråden och jag tycker att du ska passa på och titta i almanackan om det inte finns ett tillfälle att boka in något trevligt, så att det inte bara är terapi och kamp. Troligen vill både hon och du ha något trevligt...

Om du vet att hon har svårt just för att prata om tuffa saker så kan det vara bra om ni kommer överens om att tex bara prata om det i anslutning till terapin.
För det kan också vara jobbigt om man pratar om sånt för mycket. Men om man bestämmer att tex under terapin och sen x lång tid efter för att prata igenom OM där är något att lyfta där. 

Utöver det kan nu försöka att lägga fokus på att försöka hitta tillbaka till er och romans och kärlek.
Det behöver inte vara så stora saker, utan kan räcka med att tex skriva en gullig lapp och lägga under huvudkudden, eller i kylen eller något sånt. 
Eller överraska med en god måltid när hon egentligen skulle lagat mat. 
Eller köpt hem hennes favoritvin med lite ostar. 
Eller bara köra ut på en liten tur där ni kanske stannar på ett litet konstgaller eller något annat ni tycker om. 
Så såna saker kommer, även om det också tar energi, också ge det, och ge ett lyft för er.

Obs, jag säger inte att ni inte behöver ta de tuffa diskussionerna, för det måste ni såklart. Men vill varna för att om det blir för mycket av det, så kommer det kännas ännu tyngre vilket inte heller är bra. Jag bara understryker att det bara är en del i att rädda ett äktenskap. 

När jag till slut tog steget att berätta för min sambo att jag ville separera hade jag gått LÄNGE och funderat. Vägt för och emot. Letat efter "rätt" tillfälle att berätta för henne. 
När dagen till slut kom då jag berättade var jag så bombsäker att det inte fanns något hon kunde säga eller göra för att få mig att ändra mig. 
Våra problem påminde mycket om era. Vi var varandras bästa vänner och hade det på många sätt väldigt bra, men även i vårt fall saknades intimitet. Det hade jag påtalat mååånga gånger och när det aldrig blev bättre tröttnade jag. 

Det är nog oftast så att när en part väl har kommit så långt att man har sagt orden, så är vägs ände nådd.
Det bästa du kan göra nu är att släppa taget och starta sorgearbetet.

Man vill inte vara med någon som stannar av samvetskval, eller för att vara snäll och ge en till chans. En till chans att vad? Men vet ju redan allt. 

Även om du anser att det finns hopp bara hon pratar så kan du inte själv bära förhållandet. 
Hon måste vilja prata också om det ska funka.
Båda måste vilja kommunicera. Vill hon inte det, så kan du inte bära det själv.

Känner igen situationen Och speciellt undvikandet av samtal som sedan accelererar till att endast svara ?jag orkar inte? vid försök till samtal. Det blir svårt. Som att det som kommer av lång efterfrågan av samtal bara blir att det är ännu omöjligare att samtala och att personen blir utmattad av sin egen ofunktion.

Mitt ex släppte mig och vi behöll den goda vänskapen. Jag kan erkänna 2,5 år senare att om vi hade fått starta om NU, inte då när vi gick i parterapi och jag började känna mig låst, så hade vi fått en fantastisk relation.

Vi behövde en PAUS från alla måsten och förväntningar i en relation. Besvikelserna hade samlat sig på hög, för mig iaf. Hans mammas plötsliga flytt till vårdhem blev droppen. Precis som ni blev vi urtrötta. Det sista kramades ur oss som par. Jag hade gett mitt sista utan att få något som var viktigt för mig tillbaka.

Första månaderna var kontakten lite glesare eftersom jag försökte bryta mig fri och var fortfarande besviken. Ett halvår senare umgicks vi flera gånger i veckan. Tyvärr så var jag i en ålder då jag behövde bestämma mig över hur jag skulle göra med barn. Eftersom han tidigare inte var villig och jag fick acceptera detta efter tolv års väntan, och permanent stänga drömmen om vårt gemensamma barn, fick jag leta efter en annan man som ville ha barn. Hittade ganska snart en barnkär man i en liknande livssituation och det blev barn på en gång. Exet insåg just då att han ångrar sig jättemycket men stöttade mig på denna resa. Så nu har jag familjeliv med en man och en bästaste vän (och bästa barnvakt) i mitt ex. Vi är innerligt lyckliga över att vi ändå har varandra, även om vi aldrig blir ett romantiskt par. Jag kan idag inte föreställa mig mitt liv utan honom. Och han älskar verkligen min lilla son.

I ert fall kanske konsekvensen av pausen inte behöver bli så stor. Ni har ju inte bråttom till något som inte går att återkalla (ett barn t.ex). Det värsta som kan hända är att någon ligger med någon annan. Det är verkligen inte hela världen. Gräset är sällan grönare på andra sidan och passioner är ofta tillfälliga och i grunden ganska tomma. Men man får bra perspektiv. Man minns vänskapen som var så viktig. Kanske viktigast.

Men kanske bra att inte kalla det för en paus. Jag tror att din fru behöver få känna sig fri på riktigt. Om du vill ge den här relationen en chans så tror jag faktiskt att det tyvärr är det enda sättet. På vissa funkar det även med att du t.ex. börjar visa intresse för en annan. Sånt funkar verkligen på mig. Väldigt primitivt men sant.

Att fortsätta jobba på något som den ena vill fly från blir nog sällan lyckat. Men hör med parterapeuten på egen hand. Om du samtidigt går till en egen kan det också ha en bra effekt på er relation. Det blir en sån personlig och genuin ansträngning. Jag önskar att mitt ex hade gjort det. Han gick på två möten och det "gav inget" och han provade ingen annan. Det hade varit ett fint sätt att kämpa för relationen utan att tvinga in mig i processen. Istället gick vi i parterapi och jag drömde om hur psykologen skulle märka min desperation och hjälpa mig ut. Skrev t.o.m. en lapp till honom (psykologen) med orden "Snälla, övertala mig inte att stanna. Jag är så lätt att övertala och jag har stannat för länge redan". Jag älskade honom djupt men hade nått en gräns. Jag fick aktivt stänga av känslorna för att våga bryta. Din fru kanske är i samma mindset just nu.

Hoppas att det gav lite perspektiv och att du framförallt inte känner att det som håller på att hända är en katastrof eller är ett riktigt slut.