?Är emotionell intimitet viktigare än fysisk?

Ja, det finns inget rätt eller fel utan man formar relationen som man vilk att den ska vara. För mig dödar för mycket av det där lust och spänning medan det något som är viktigt och givande för dig.

Jag och min man har varit ihop i 30 år och har inget sexluv pga skada hos den ena av oss, men vi har ett rikt utbyte av varandra emotionellt och har det hur bra som helst.

Både fysisk intimitet och emotionell intimitet är viktiga när man lever tillsammans, men kanske i varierande grad.

Vissa behöver mer av det ena än det andra och tvärtom. Det kan också variera under livets gång.

Jag har inte alltid behövt känna en djup connection, eller behövt känna mig känslomässigt bekräftad, för att gilla sex. Det har räckt att vi trivs ihop och är attraherade av varandra.

Men detta gällde för kortare och ytligare relationer när jag var yngre. I längden är emotionell intimitet en förutsättning för fysisk intimitet, som med min man.

För honom är det inte så. Båda är viktiga även för honom, men emotionell intimitet är inte en förutsättning för att vilja ha (eller njuta av) sex, varken på kortare eller längre sikt. På den punkten tror jag att män och kvinnor ofta skiljer sig åt.

Det funkar bra mellan oss eftersom min man inte är blåst utan fattar kopplingen för mig, plus att den som sagt inte är oviktig för honom heller. Plus att jag gärna är intim med honom så länge jag får mina emotionella behov tillgodosedda, även om lusten går upp och ner.

Med heltidsjobb och två barn har det också varit viktigt att inte ställa för höga krav. Vår relation och vårt familjeliv hade inte fungerat om det inte var ok att gå omkring i mysbyxor hemma, eller om lite skit i hörnen hindrade samlivet.

Däremot är det viktigt att inte förfalla eller glömma bort varandra. Att tänka att ok, nu har vi haft en tuff period, du är trött och jag är trött, glöden är inte på topp. Det är okej! Men nu börjar det lätta. Då gör vi något åt det! På lördag tar vi det bara lugnt när ungarna är hos farmor och farfar. Inte en massa måsten, inte en massa krav, vi har trevligt ihop och sen går vi ut och äter. (Till exempel).

Själv, för egen del, behöver jag veta att jag KAN dela allt med min partner. Det betyder inte ATTjag gör det. Efter att ha levt i 20 år i en relation där jag inte kunnat, där det setts som "jobbigt" samtidigt som det klagat över att jag pratat om dessa saker med andra, så är det extremt viktigt för mig att veta att jag kan göra det. 

Vissa saker berättar jag för min partner, andra saker till andra och mycket till båda alternativen.  

Det låter som en dålig relation om han varken ville prata eller låta dig gör det med andra. Så hade jag inte heller velat ha det!

För oss är det mer så att jag försöker fokusera på andra saker i relationen med min man. Särskilt i perioder när det är mycket problem kring jobb, barn och praktiska saker.

Det var en viktig distinktion. Du har helt rätt, jag ber om ursäkt för det ordvalet. Det är ett medvetet, moget val, inte en fasad. Jag har full respekt för den inställningen.

Det där är en otroligt klok och nyanserad syn på saken. Jag tror du har satt fingret på det som skiljer ytliga relationer från djupa: förmågan att skilja på lust och intimitet.

Tänker att det är individuellt hur bra kontakt man har med sin övriga familj, nära vänner osv. Tycker att det är viktigt att hålla kvar såna relationer när man går in i tvåsamhet, vilket inte alla gör. Många har främst sin partner nära och då förstår jag att det blir ensamt. Att hålla allt för sig själv är inte alls vad jag menar. 

Tack!

Relationen går som sagt upp och ner, men för det mesta har vi det väldigt bra. Vi hade en rejäl svacka under småbarnsåren, men hittade tillbaka till varandra. Detta för att båda ansträngde sig och tog ansvar. Annars hade det kanske inte gått.

Precis som du skriver, handlar det om att ställa rimliga krav utifrån de förutsättningar man har, samt acceptera att relationen inte alltid är på topp. Det gäller både fysisk intimitet och emotionell intimitet. Det är också viktigt att inte tänka att man måste fixa allt på en gång. Det är en process och det är ok att ha sämre perioder, så länge man inte låter det gå för långt.

Det där är otroligt kloka ord. Jag önskar att jag hade haft den insikten tidigare. Det du beskriver, att ta ansvar och inte låta det gå för långt, är nog den verkliga nyckeln. Jag kan bara se nu i efterhand vad jag missade. Men det är starkt att höra att ni har hittat det där samspelet.

Ja, utifrån en hel del inlägg här i FL så verkar det som om en del långvariga relationer övergår från passion och lust till vänskap och "lång kärlek".

Kloka ord.

Intressant diskussion om intimitet kontra attraktion. Jag tror att min fru och jag är lika beroende av själslig intimitet, alltså respekt och hjälpsamhet och närhet i vardagen. Jag är dock mer än henne beroende av fysisk intimitet, både kramar, smeksamhet i vardagen och ren sex.

Vi jobbar på det.

Ja, alltså exet påstod att han ville att jag skulle berätta, att jag skulle prata med honom men när jag gjorde det så kände man hur jobbigt han tyckte det var att lyssna. Sen när jag slutade så var det "du pratar med alla andra utom mig, det känns som att jag inte är en del av ditt liv".

Och ja, relationen var inte speciellt bra de sista åren. Eller, i rätt många år men när man investerat många år och känslor är det svårt att säga "nu räcker det". Man hoppas länge på att det ska bli som det var tidigare trots att allt går åt fel håll.

Ja.
Känns nästan som att när man väl ynglat av sig, då är den biologiska sexlusten borta. Kvar finns bara (om man har tur) attraktionslusten.
Väldigt enkelt och säkert klumpigt tänkt, men känns lite så.