Hur separera med minimal skada?

Har han någon aning om hur du upplever att ni har det? Vad har du/ni försökt göra för att ändra situationen?

Det är svårt att minimera skadan om det kommer som en blixt från klar himmel. Bästa sättet att göra det så smärtfritt som möjligt för barnen är att ni makar först är klara över att det är det bästa, eller iallafall att det är oundvikligt men att ni kan prata ihop er om hur ni hjälper barnen igenom det.

Tror inte han anar det. Jag har klagat över problemen jag nämner, han lovar bättring, sen blir det inget umgänge igen. Till slut dalar mina känslor och jag börjar längta till en riktig relation. Sexet var bäst, men det är det enda fungerande. Nu har vi slutat med det också. Respekt och förståelse finns men mer som vänskap med kk inslag. Jag kommer alltid älska honom men jag vill ha en riktig relation där man inte somnar framför tv eller medan man pratar med varandra på kvällen, där man lägger tid på att göra saker ihop och anstränger sig för att det ska bli av. Vi har redan sagt att det var slut på grund av detta säkert 3 gånger, sen blir han så ledsen att jag mår kasst av skuld och tar tillbaka honom. Men nu känner jag att jag inte vill gå på dejt med honom ens en gång. Det räcker för mig. Jag vill gå vidare nu från detta oändliga loop

Fattar! 

Då skulle jag säga att du behöver prata med honom först och ge honom typ en variant på vad du skrivit här. Fokusera då på dina behov och dina känslor och INTE på de saker som kan uppfattas som anklagande/saker som han tänker att han kan fixa genom att "skärpa sig". Det låter på dig som att du redan är klar över det här och att ni, tråkigt nog för familjen, verkar bortom räddning. Då behöver det också bli tydligt för honom att det tåget redan har gått, för annars kommer hans fokus bli att försöka ändra sig och göra det bättre igen och så får ni samma dans. När ni två har landat i det, dvs att han också är på banan i tanken kan ni tillsammans diskutera hur och när ni bäst tar upp det med barnen så att ni kan möta deras reaktion och möjliga frågor så bra som möjligt.

Obs, nu menar jag inte att du ska hålla på i dagar och veckor att prata med mannen om det och vänta på att han fattar, det behöver han göra relativt snabbt och där hjälper det med tydlighet ifrån dig. Ju mer samförstånd (det kan man ha utan att tycka likadant) desto bättre kan ni göra det för barnen.

Mm, det jag gör är också att hitta boende i närheten. Ibland tänker jag att bara jag sänker mina krav och förväntningar så kan vi ha den perfekta familjen, men det känns som jag redan sett filmen för många gånger.

Det jag tänker med boendet är att det då kan få lite fart och stabilitet utan en massa spänningar i huset. Barnen får vara där de vill och även pendla mellan då det förhoppningsvis blir gångavstånd.

Nu vet jag inte hur gamla era barn är, men barn behöver att vuxna är vuxna och ger trygghet och stabilitet. Du kanske inte menar att de kan komma och gå som de vill förstås så att de är några dagar här, någon dag där, osv. Vilket upplägg på det där ni ska ha är något ni föräldrar måste diskutera fram och bestämma.

Precis. Om de känner för att vara varannan dag så kommer det att fungera logistiskt. Jag undrar dock hur de kommer att klara av det och vad jag kan göra för att förenkla för dem. De är 10 och 12

Varannan dag är absolut inte att rekommendera. Många barn tycker det är svårt att hatta fram och tillbaka ens varannan vecka. Istället kommer de inte uppleva sig rotade någon stans. Det kommer dessutom vara i praktiken omöjligt för skolan och andra kontaktytor barnen har att veta vilken förälder de ska kontakta om det är något. Det kommer vara svårare för alla inblandade. Prata med din man....och utgå GEMENSAMT från vad som är bäst för barnen är mitt råd. Möter SÅÅÅ många familjer där det är alldeles uppenbart att en, och ibland båda föräldrar bara utgått ifrån sina egna behov och vad som är bäst för dem och inte barnen.

Det största problemet är att barn nära och i början av tonåren gärna följer minsta motståndets lag. Det blir lätt att föräldern med minst regler, minst krav, mest godis och pizza osv kommer att få husera barnen mest! För min del (och exet) var perioder om 2 veckor det som slutligen blev valet. Lättare att planera semestrar, resor och sånt. Vi bodde nära efter separationen med skolan mittemellan och det var väldigt sällan som barnen gick till "fel förälder" under veckorna. Vi kom också överens om ett regelverk för barnen med sovtider osv. 

Klokt! Tror inte många väljer det alternativet...men sett till vad jag möter tror jag det hade varit bra för många....inte minst den tilltagande skaran av barn med NP-symtom.

Jag känner att jag bör egentligen bara stålsätta mig och så, kan inte göra mina barn illa eller min man som jag fortfarande ser upp till på massa sätt. Samtidigt så är jag mer och mer irriterad på att se honom och jag får ångest av att komma hem och han är där. 

Jättebra med gångavstånd emellan! Då kan de kila över en stund t.ex. !

Han kanske är en bra person, men du mår inte bra när du tänker på att du ska leva och bo ihop med honom restem av livet.För han är ändå fel person för dig och vardagen är inte smidig när ni lever ihop.

Ni skiljer er och skaffar nya med röriga bonusfamiljer som inte funkar och sedan står du där igen om några år med en relation du inte vill vara i av den ena eller andra anledningen.

Är det så det blev för dig? Ge gärna exempel

Många föräldrar  som har skilt sig och som har barn och hittar en ny partner är särbo så länge barnen är hemmaboende.

Nej, alla nya relationer.slutar inte i skilsmässa. Önsketänkande från din sida för att din åsikt ska få rätt.

En reflektion bara. Han låter utmattad av det lilla du skriver här. Kan det vara så enkelt att han inte får återhämtning och därför inte orkar göra nåt. 

Eller är det så att han gör massor av roliga saker på egen hand, då förstår jag dig till fullo för den situationen har jag själv varit i. Det blev en hemsk separation med årslånga men för mig och barnen. Nu 10 år senare börjar vi hämta oss. Han har såklart levt rullan hela tiden.

Han spelar sport med sitt gäng polare en gång i veckan, det har han schemalagt, han är ordförande i en hobbyklubb där de ses en eller två ggr i månaden. Sen är familjelivet utmattande på det såklart. Jag har gjort slut två ggr förut av denna anledningen, han har sagt att det ska bli förändring varje gång

Det har du ju att referera till när du pratar med honom om detta igen och han antagligen säger att han ska förändra sig.

Jag är mitt inne i det nu. Sa åt min man i somras att jag inte ville leva ihop med honom mer.

Mitt tips är att vara väldigt tydlig. Har man bestämt sig så har man.

Jag hade kunnat göra en lång lista med saker som ligger bakom men jag har inte velat fokusera på det för jag vill inte från hans sida ha någon öppning till att han kan bättra sig. För det är för sent för det sen länge. Vi vill inte samma saker (även om han tror det).

Så, hålla sig till det som är det väsentliga. Jag vill inte mer.

Berättade för barnen efter två veckor. Låtsades inte ens att det var ett gemensamt beslut utan jag sa att vi ska skiljas och det är för att jag inte vill mer. Men då var han ändå bra och sa till barnen att det kommer lösa sig.

Sen har han fortfarande inte fått nytt boende så än så länge bor vi under samma tak. Förhoppningsvis bara någon månad till. Men då får vi ju se hur barnen vill göra.

Jag tänker att de två yngsta ska börja bo varannan vecka för att känna att de även har en naturlig plats även hos pappa. Men sen tänker jag inte att det behöver vara så strikt. De är så stora 15 och 17. Äldsta bor redan hemifrån och nummer två flyttar och pluggar nästa höst så han kommer nog inte röra sig innan dess. Förstår min man som inte tycker det är värt att skaffa nytt boende för fyra barn när två i praktiken kommer vara utflugna. 

vi får se var det landar. Men blir skönt när det har satt sig.