Om man har en kronisk sjukdom där hoppet om att vården faktiskt ska kunna bota är lika med noll, har man ändå rätt till återkommande vårdinsatser som behövs för att rädda liv, lr kan vården ge upp när de märker att de behandlingsinsatser som görs förvisso varje gång räddar livet på pat, men aldrig leder till en långsiktig förbättring?
om inte patienten är behandlingsmotiverad eller samarbetsvillig så är det snudd på omöjligt. Spelar ingen roll hur mycket tvångsvård som sätts in så börjar patienten om så snart LPT upphör. Blir en ond cirkel.
Anses en person vara en fara för sig själv kan det bli tal om tvångsvård. Den kan i alla fall tidvis mest ha en livsuppehållande effekt, att genom inlåning/medicinering.förhindra att personen tar livet
Att ha en ätstörning är ev väldigt svår och komplex situation. Får man tag på dig i uruselt skick så plockas du in och får vätska och näring för att rädda livet på dig. Det är en självklarhet. Du är för sjuk för att ta vettiga beslut och är en fara för dig själv.
Frågan är vad du vill själv? Vill du leva eller vill du helst dö? Vågar du emot hjälp? För att detachable fungera behöver du hitta livsgnista och ha ett hållbart mål. Vara hjälpsökande och behandlingsmotiverad. Sagt det tidigare. Vill du inte så är det som nu ett moment 22. Du gör vad du gör. Kraschar och behöver akut vård för att inte dö. Hur många gånger tror du det funkar? Dina organ kommer att lägga av och då finns ingen återvändo. Vill du ligga och självdö eller skynda på processen får du se till att ingen hittar dig. Du har funderat på hur din familj skulle reagera om du avled. Jag kan garantera att du inte på något vis kan föreställa dig den sorg och förtvivlan det skulle skapa. Långt långt mer än du förstår. Det är nog jävligt när en familjemedlem blir sjuk och avlider eller omkommer i olycka. Men ett suicid skapar sår som aldrig läker. Du ÄR värdefull även om du inte kan se det själv. Du kan definitivt komma igen efter en svår ätstörning. En tuff väg att vandra men det går. Våga ta emot stödet som erbjuds. Våga välja livet!
Om man har en kronisk sjukdom där hoppet om att vården faktiskt ska kunna bota är lika med noll, har man ändå rätt till återkommande vårdinsatser som behövs för att rädda liv, lr kan vården ge upp när de märker att de behandlingsinsatser som görs förvisso varje gång räddar livet på pat, men aldrig leder till en långsiktig förbättring?
Försökte länge få hälp med en kronisk åkomma i ögonen. men de är helt ointresserade sålänge det ej påverkar synen.
Att det ger mig konstant lidande och påverkar hela mitt liv spelar ingen roll.
Tack för era svar! Jag tänker att det blir mer självklart vid somatisk sjukdom, men jag menar psykisk sjukdom (specifikt svår ätstörning, men det är ju applicerbart även på annan psykisk ohälsa). Jag borde ha varit tydligare med att det var just psykisk ohälsa jag menade.
Precis som vid somatiska sjukdomar kan man vid psyisksika sjukdomar lått bra att ge behandligt om sannolikheten för framgång är väldigt låg.
Men det ska mycket till att man inte sätter in akut livsuppehållande om patienten är döende. Tvångsvård om så behövs.
Att ha en ätstörning är ev väldigt svår och komplex situation. Får man tag på dig i uruselt skick så plockas du in och får vätska och näring för att rädda livet på dig. Det är en självklarhet. Du är för sjuk för att ta vettiga beslut och är en fara för dig själv.
Frågan är vad du vill själv? Vill du leva eller vill du helst dö? Vågar du emot hjälp? För att detachable fungera behöver du hitta livsgnista och ha ett hållbart mål. Vara hjälpsökande och behandlingsmotiverad. Sagt det tidigare. Vill du inte så är det som nu ett moment 22. Du gör vad du gör. Kraschar och behöver akut vård för att inte dö. Hur många gånger tror du det funkar? Dina organ kommer att lägga av och då finns ingen återvändo. Vill du ligga och självdö eller skynda på processen får du se till att ingen hittar dig. Du har funderat på hur din familj skulle reagera om du avled. Jag kan garantera att du inte på något vis kan föreställa dig den sorg och förtvivlan det skulle skapa. Långt långt mer än du förstår. Det är nog jävligt när en familjemedlem blir sjuk och avlider eller omkommer i olycka. Men ett suicid skapar sår som aldrig läker. Du ÄR värdefull även om du inte kan se det själv. Du kan definitivt komma igen efter en svår ätstörning. En tuff väg att vandra men det går. Våga ta emot stödet som erbjuds. Våga välja livet!