Anonym (nedstämd)

Thu 16 Oct 19:06

38 svar

arg man, säger till mig att kliva ur bilen..

Livet är lite kompicerat ibland. Jag värjer mig från att söka ?råd? igenom forumsinlägg, men ibland vill man inte att folk man känner ska behöva få veta vissa detaljer.

Lång text.

Huvudkontentan:

Min man svänger av mot rusta i ilska och säger att han inte vill ha kvar mig i bilen längre och säger att jag ska hoppa ur. Han stannar, jag lyssnar, går ur i uppgiven tomhet, tar bebis, vagn, säger ?hoppas ni har det så bra och lycka till? till stor barnen och går mot affären, han åker iväg.

Bakgrund:

Man, två låg-mellanstadiebarn, en bebis.

Min man har blivit tränare i hockey, mina två barn spelar hockey och fotboll. Dottern spelar flera gånger i veckan, min upplevelse är att det är påväg att bli för mkt för henne. Men hon tycker det är roligt. Sonen gillar fotboll mest och har gått några gånger på hockey efter att ha blivit uppmuntrad av min man, han tycker ofta att det är roligt efteråt men är sällan sugen innan. Nu har jag insett att hockeyn och fotbollen kommer vara på samma dag om ett tag och har behövt prata med mannen om hur vi ska göra. Min tanke är att vi ska prioritera för barnen det de gillar mest. Barnen säger till mig ibland att de inte är så sugna på hockey eller som dottern sa idag så ville hon egentligen leka med en kompis istället. Jag har påmint dem att de gärna får säga det till pappa också, så han får veta. Jag har sett behovet av att vi i familjen pratar ihop oss om hur vi ska ha det men har gått om mannen en del det senaste, men idag tyckte jag att tillfället fanns..

Händelseförlopp:

Mannen och barnen ska till hockeyn idag, mannen är inte tränare denna gång men ska skjutsa och ha en trevlig barnstund. Jag tänkte åka till rusta i egen bil med bebis medan de är borta, sa det till mannen och han föreslog att jag kunde åka med! Han skulle ändå denna gång göra ärenden också medans barnen var på träningen. Så blev det, vi tar samma bil. Vi har ca 20 min restid och jag kommer på att vi ju kan ha lite ?familjemöte? när vi ändå är alla samlade! Jag öppnar för samtalet och undrar lite hur barnen känner med sina sporter. Om de är nöjda, med intention att de nu ska få tillfälle att uttrycka sig inför pappa också. Inte mkt svar men jag lyfter att sonens fotboll och hockey kommer krocka framöver, hur ska vi göra med det. Att tillägga så ska hockeyavgiften betalas snarast och jag vill gärna inte betala den om sonen ändå (kanske?) inte kommer gå mer hockey. Mannen säger att han inte har underlag för samtalet just nu, jag undrar varför, han säger på engelska att han ska försöka få fotbollsträningen flyttad( är medtränare där) så sonen kan gå på båda, och jag säger att vi ändå kan prata om hur barnen ser på det och diskutera lite olika scenarion. Mannen blir sur, varnar igenom att säga att detta samtal är jättekorkat och att det är som att be om ett världskrig. Det förstår jag verkligen inte, han tycker också att jag manipulerar igenom att ta detta samtal tillsammans med barnen. Han säger att det är helt självklart att vi vuxna pratar igenom detta först enskilt. Manipulationen skulle vara alltså att jag tar det tillsammans med barnen, som då vill åt ?mitt håll?, för att få min vilja igenom. Håller själv inte med. Min vilja är genuint att de ska få göra den sport de vill eller i den utsträckningen de vill. Minns inte i vilken utsträckning detta sas på engelska eller svenska så de förstod eller inte. Mannen är nu väldigt arg. I denna veva undrar dottern om jag kan ta emot hennes tomma risifrutti som hon åt bak i bilen, mannen säger skarpt ?nej, du får lösa det själv där bak?, jag säger? jag kan ta den? och tar förpackningen. Mannen blir arg för att jag tar ett beslut rakt emot vad han precis sa, jag säger att jag inte vill att den kladdar där bak, han rycker argt åt sig förpackningen, öppnar mitt fönster och kastar ut den framför mig.

Vi närmar oss dit vi är påväg men så svänger han av mot min affär, rusta, jag frågar varför varpå huvudkontentan sker.

Jag är går sen runt i butiken med bebis. Hade jag inte varit offentligt så hade jag gråtit. Kände mig avkastad och ville bara hem. Jag tänkte att detta får jag väl lösa, blev klar i butiken rätt snabbt men gick runt ett bra tag och dödade tid ändå. Funderade på att ta bussen hem men kom på att en väninna brukar åka igenom stan vid denna tiden. Velade väldigt länge men hörde sen av mig till henne, utan förklaring, varpå hon absolut kunde hämta mig efter ett ärende som hon gjorde. I väntan kände jag mig dum. Vad skulle jag säga? Det är komplicerat? Min man hade inte rakt ut sagt att han inte kunde hämta mig igen. Så helt strandad var jag ändå inte, om man skulle vara rent krass.. Jag var också inte tvungen att kliva ur, jag hade kunnat sagt att jag inte ville. Jag gjorde. Jag ringer mannen, han säger att han ringer upp om ca 7 min. Jag ångrar mig och smsar som svar ? vetu jag löser det nog själv ändå?. Han ringer upp och säger som ingenting att han kommer bort, jag säger att det inte behövs. Han blir lite sur och vi avslutar samtalet. Jag känner mig ännu mer dum och ringer honom och frågar om han kan köra hem mig. Han bara trevligt ?ja absolut, såklart, vi kan ju prata om det i bilen!?. Ringer väninnan och avbokar henne. Möter mannen, kommer in i bilen och han säger att han vill göra ärenden först och kör hem sen. Jag säger att jag vill hem nu. Kortfattat kör han hem mig, men blir irriterad på hur självisk jag är som bara tänker på mig själv och inte bryr mig om någon annan och förstör denna dagen för honom för den var så viktig för honom. Han hade ju planerat för dessa ärenden och ville ha det bra med barnen! Och det var ju jag som valde att inte reda ut bråket i bilen förut utan tillät det att eskalera. Jag håller inte med och försöker reda ut saker, han återkommer till hur jag försöker manipulera så mkt igenom att ha tagit detta när barnen var med. Går inget vidare. Hemma kliver jag ur bilen ledsen. Han åker tillbaka. Här är jag nu. Känner mig lite förvirrad bara.

Har nog ingen fråga. Någon kommentar från nån?

Att tillägga är att jag är religiöst troende, vilket jag gissar att många kanske inte kan relatera till, så för mig har det alltid varit viktigt med att försöka hålla ihop tills ?döden skiljer oss åt?. Vår relation har varit stormig tidigare, han har gjort andra övertramp tidigare som är ?glömda och förlåtna?, men det har varit lugn och bra i några år nu. Men blivit svårare i samband med bebis utan att nått ?större? har hänt.. Jag tycker samtidigt att det är viktigt att barnen får uppleva en sund relation mellan föräldrarna, och detta idag känner jag inte var sunt.

Anonym (Py)

Fri 17 Oct 11:38

#21

cosinus skrev 2025-10-17 09:47:48 följande:

Hos oss har det varit jag (mamman) som varit engagerad i alla barnens idrotter. Varit tränade i fotboll, skjutsat till det mesta o s v.

Mannen har varit mer som du. Jag hade också blivit sjukt irriterad om han försökte ta en sån här diskussion i bilen.

För så här har det varit hos oss. Barn är personer som lever i nuet. Om det är kul att leka med en kompis, hålla i en telefon, bygga en pärlplatta och nästan vara klar o s v så kan det mycket väl komma ett stön och vill inte när det är dags att åka till träning. Det är vad den som är hemma ser.

Den som åker med barnen till träningen ser barnet där, och på vägen dit och hem. Där ser man om barnet vill träna eller inte. Inte när den behöver bryta upp från något den håller på med.

Man kan om man är lite proaktiv styra så de hinner med kompisar också, för träningar tenderar att vara regelbundna saker.

Det är inte det minsta konstigt att barnen säger till dig när de inte är så sugna på att träna. De vet ju att du kan tänka dig att låta dem slippa. När man själv var barn och ringde hem på en fast lina för att fråga om man fick göra något hände det att man lade på och låtsades att något strulade för att prova igen 5 min senare och hoppas att den andre föräldern svarade. För man visste vem som lät en önska mat, sova hos en kompis, köpte hem godis om man bad, lät en baka så hela köket såg ut som ett slagfält o s v. Hade inget att göra med att man inte vågade. Men man ville optimera sina chanser.

Om han hanterade det bra som slängde av dig. Nej. Men jag kan faktiskt förstå hans frustration i att du valde att ta samtalet som du gjorde.

Det är inte helt ovanligt att barn till föräldratränare faktiskt inte vågar säga ifrån heller. Jag har sett det i min ursprungsfamilj och nu bland barnens vänner. Även om barnen har kul på plats, kan det finnas annat som de hellre vill göra och hellre ägnar sin tid åt. Tyvärr tenderar tränande föräldrar ganska ofta att inte se det. Om barnen uttrycker att de vill göra annat, bör man ändå ta det på allvar och fundera på vad det beror på och vad man kan göra istället. Inte göra som du gör nu, och benhårt hävda att det bara är i stunden och att de minsann har kul på träningen.

cosinus

Fri 17 Oct 12:12

#22

Anonym (Py) skrev 2025-10-17 11:38:02 följande:

Det är inte helt ovanligt att barn till föräldratränare faktiskt inte vågar säga ifrån heller. Jag har sett det i min ursprungsfamilj och nu bland barnens vänner. Även om barnen har kul på plats, kan det finnas annat som de hellre vill göra och hellre ägnar sin tid åt. Tyvärr tenderar tränande föräldrar ganska ofta att inte se det. Om barnen uttrycker att de vill göra annat, bör man ändå ta det på allvar och fundera på vad det beror på och vad man kan göra istället. Inte göra som du gör nu, och benhårt hävda att det bara är i stunden och att de minsann har kul på träningen.

Jag hävdar ingenting benhårt.

Men ett barn som inte vill hålla på med sin idrott pratar om det vid andra tillfällen än precis när man ska åka och den gör något eller precis när det råkar dyka upp nåt roligare som krockar.

Har fyra barn där vi provat hur många idrotter som helst genom åren. Vissa har passat barnen bättre än andra. Fotboll var det mest jag som tyckte var kul så där slutade tre av fyra rätt fort. Så nu är jag tränare i en sport jag aldrig hållit på med men som två av fyra valde själv och älskade.

Men att det valt själv och älskar sporten betyder inte att det alltid är tokpeppade varje enskild gång. Det är inte jag heller som tränar bara för min egen skull.

Olsdotter

Fri 17 Oct 12:40

#23

Anonym (Py) skrev 2025-10-17 11:38:02 följande:

Det är inte helt ovanligt att barn till föräldratränare faktiskt inte vågar säga ifrån heller. Jag har sett det i min ursprungsfamilj och nu bland barnens vänner. Även om barnen har kul på plats, kan det finnas annat som de hellre vill göra och hellre ägnar sin tid åt. Tyvärr tenderar tränande föräldrar ganska ofta att inte se det. Om barnen uttrycker att de vill göra annat, bör man ändå ta det på allvar och fundera på vad det beror på och vad man kan göra istället. Inte göra som du gör nu, och benhårt hävda att det bara är i stunden och att de minsann har kul på träningen.

Problemet här är inte att TS adresserar saken. Ej heller i sak att barnen togs med i diskussionen.

Problemet är att TS var respektlös.

Speciellt och alldeles särskilt när ett par är oeniga i en sak diskuterar man först enskilt hur man ska navigera den saken. Stor blunder här av TS, som dessutom i samma situation kör över pappans beslut. Eftersom att TS inte heller tycks ha förstått mannens perspektiv anar jag att detta inte var första gången mannen upplevde respektlöshet från TS, och att hans reaktion beror på ett underliggande och kontinuerligt problem.

Anonym (Lis)

Fri 17 Oct 12:40

#24

Lärdomen är ta inte dessa diskussioner i bilen med barnen närvarande. Tycker mest synd om barnen, får ont i magen.

Anonym (J)

Fri 17 Oct 12:58

#25

Olsdotter skrev 2025-10-17 12:40:31 följande:

Problemet här är inte att TS adresserar saken. Ej heller i sak att barnen togs med i diskussionen.

Problemet är att TS var respektlös.

Speciellt och alldeles särskilt när ett par är oeniga i en sak diskuterar man först enskilt hur man ska navigera den saken. Stor blunder här av TS, som dessutom i samma situation kör över pappans beslut. Eftersom att TS inte heller tycks ha förstått mannens perspektiv anar jag att detta inte var första gången mannen upplevde respektlöshet från TS, och att hans reaktion beror på ett underliggande och kontinuerligt problem.

Men det kanske var och är enda gången hon kände att hon kunde starta snacket?
Ja det var onödigt att fortsätta prata i bilen men är hans reaktion rimlig i förhållande till det som hände? Säga att hon startar ett världskrig och slänga ur henne ur bilen?
Och egentligen vem fan är han att bestämma när saker och ting skall diskuteras? Är säker på att det hade varit annat ljud i skällan om det var han som gjorde så.

Anonym (H)

Fri 17 Oct 13:17

#26

Vilken jävla dåre.

Är din tro viktigare än dina barns välmående?

Olsdotter

Fri 17 Oct 13:32

#27

Anonym (J) skrev 2025-10-17 12:58:02 följande:

Men det kanske var och är enda gången hon kände att hon kunde starta snacket?
Ja det var onödigt att fortsätta prata i bilen men är hans reaktion rimlig i förhållande till det som hände? Säga att hon startar ett världskrig och slänga ur henne ur bilen?
Och egentligen vem fan är han att bestämma när saker och ting skall diskuteras? Är säker på att det hade varit annat ljud i skällan om det var han som gjorde så.

Varför skulle det vara enda gången TS kunde ta upp saken? Något sådant tycker jag inte alls framgår.

Minkoppte

Fri 17 Oct 14:47

#28

Det låter som att det egentligen är din man som vill att de ska idrotta. Huruvida de vill fortsätta med det borde inte vara ett känsligare ämne än huruvida de vill ha potatis eller ris till maten. Det är deras åsikt som räknas och de ska inte känna sig pressade. Hade han blivit lika upprörd om de föredragit potatis?
Ungarna tycker väl vad de tycker, i bilen och utanför. Inget man ska behöva ladda upp för.

Genom aggressivt beteende visar din man att ni ska lyda honom för annars blir det obehaglig stämning för alla.
Att kasta ut risifruttin var verkligen barnsligt. Men också ett sätt att visa fysiskt att han var arg (och då är det säkrast att alla lyssnar).

Trist för barnen att genomlida gräl, trist för dig att ha en man som försöker styra med ilska. Gör vad du tycker du behöver med den slutsatsen.

Mrs Moneybags

Fri 17 Oct 19:00

#29

Minkoppte skrev 2025-10-17 14:47:46 följande:

Det låter som att det egentligen är din man som vill att de ska idrotta. Huruvida de vill fortsätta med det borde inte vara ett känsligare ämne än huruvida de vill ha potatis eller ris till maten. Det är deras åsikt som räknas och de ska inte känna sig pressade. Hade han blivit lika upprörd om de föredragit potatis?
Ungarna tycker väl vad de tycker, i bilen och utanför. Inget man ska behöva ladda upp för.

Genom aggressivt beteende visar din man att ni ska lyda honom för annars blir det obehaglig stämning för alla.
Att kasta ut risifruttin var verkligen barnsligt. Men också ett sätt att visa fysiskt att han var arg (och då är det säkrast att alla lyssnar).

Trist för barnen att genomlida gräl, trist för dig att ha en man som försöker styra med ilska. Gör vad du tycker du behöver med den slutsatsen.

Som någon som har levt med en idrottstokig man och tränare ser jag det som du, för det är sjukt jobbigt att se sitt barn nästan tvingas att utöva en sport som han har tröttnat på för länge sedan. Det är faktiskt en avgörande del i att jag nu ligger i skilsmässa.

Vissa män tror att de kan dominera genom hög röst och tvång, tjat och utbrott, men som barnets andra förälder får man se till barnets bästa och sätta stopp när det blir för mycket och för tufft. Barnet måste själv vilja och få välja sport eller välja bort sport.

Om en förälder är så extremt förtjust i sport är det ju inget som hindrar att han tränar andras barn på fritiden eller tränar en sport själv. Men att tvinga sina barn att välja en specifik sport och träna den oavsett hur man känner inför det kan utvecklas till en form av barnmisshandel. Då måste man gripa in.

Känner med dig TS. Jag är inte religiös, men jag tror på äktenskapet. Tyvärr blev det "bara" 20 år för min del, men jag känner att jag måste ta detta steg för min sons skull. Han är värd att leva sitt liv i lugn och ro, precis som han önskar.

Anonym (Håller med)

Fri 17 Oct 19:56

#30

Jag håller verkligen med om ditt svar! Bra sammanfattat.

Så dumt att forcera samtalet inför barnen, i bilen, på väg till träning. Stackars barn..!
Dessutom medans gan kör bil, absolut inte en bra idé.

Nej, sånt manipulativt beteende känns omoget, och lite som en drama queen.
Blanda inte in barnen, utan prata ihop er ordentlig först, för att sen lyssna på vad barnet vill, med aktiviteter och så.

Det finns ju ett stort värde i att barnen ägnar sig åt idrott.

felicityporter skrev 2025-10-16 23:39:44 följande:

Jag tycker helt ärligt att du gjorde kolossalt felt som valde att ha ett familjemöte om ett såpass komplext och känsligt ämne i bilen(!) med barnen på väg till hockeyn - dessutom utan att pappan och du hade pratat ihop er innan.

Det var manipulativt och fult gjort av dig, din man kände sig överkörd och förminskad, därav din mans starka reaktion (absolut inte fint gjort av honom heller, men förståeligt att det brast).

Du satte också dina egna barn i en väldigt obekväm situation, i synnerhet då de var på väg till sin aktivitet. Det kan inte vara roligt att gå till träningen för dem efter att ?blivit tagna på sängen? på det viset och dessutom behövt bevittna sina föräldrar bråka. Tror du att det skapar positiva associationer till hockeyn för dem?

Dessutom fortsatte du att vilja bråka med din man genom att först ringa väninnan, sedan mannen, för att sedan neka till att han hämtar dig, för att sedan ringa och vilja bli hämtad igen för att sedan avboka väninnan.

När han väl hämtar dig vill du markera hur sur du är på honom och ber honom köra hem dig, istället för att göra några ärenden ihop och bli sams istället. Varför vill du ha allt detta drama?!

Jag tycker absolut att din man bör be om ursäkt till dig men också att du bör be om ursäkt till honom.

Anonym (Gräs)

Fri 17 Oct 22:28

#31

Jag förstår att du har behov av att skriva av dig, och det märks att du försöker vara ärlig och reflekterande ? men jag måste säga att jag reagerar på flera saker i det du beskriver.

För det första: din man ber dig kliva ur bilen i ilska och lämnar dig med en bebis och vagn. Det är inte ett "bråk som spårar ur", det är respektlöst och oacceptabelt beteende. Man gör inte så mot någon, allra minst mot sin partner och barnens mamma. Det säger mycket om hans sätt att hantera frustration. Även om du kanske tycker att du "kunde valt att sitta kvar" så lägger du skulden på dig själv för något som inte är ditt ansvar. Det var han som skapade situationen.

Samtidigt, jag tycker också du behöver se din egen roll i hur ni kommunicerar. Att ta upp ett känsligt ämne ? barnens aktiviteter och prioriteringar ? mitt i bilen med alla barn närvarande var inte optimalt. Han borde absolut inte ha reagerat så starkt, men jag kan förstå att han kände sig trängd. Det låter som att du ibland försöker ta upp svåra samtal i stunden när det känns rätt för dig, men utan att han är mentalt förberedd. Det blir lätt att han upplever det som att du ?driver igenom? din vilja, även om det inte är din avsikt.

Men det stora problemet här är inte vem som började samtalet ? det är hur han reagerar. Att kasta ut saker genom fönstret, visa ilska inför barnen, och be dig kliva ur bilen är tecken på att något inte står rätt till i hans sätt att reglera känslor. Det är inte normalt i en sund relation, och det är framför allt inte något barnen ska behöva uppleva. Du verkar tona ner det, nästan be om ursäkt för att du ens tog upp saken. Det gör mig bekymrad.

Du skriver att du är troende och vill hålla ihop familjen. Det är hedersvärt, men det får inte betyda att du accepterar behandling som bryter ner dig. Äktenskap handlar också om respekt och trygghet ? inte bara om att uthärda. Ibland kan det mest kärleksfulla man gör för sina barn faktiskt vara att markera gränser, även mot den andra föräldern.

Mitt råd är att du söker stöd utanför relationen ? en samtalskontakt, kanske familjerådgivning eller en terapeut som du kan prata med ensam först. Du behöver sortera vad som är rimligt att acceptera, och vad som inte är det. Det här låter inte som en enstaka konflikt, utan som ett mönster där du gång på gång försöker lugna, förstå och förklara, medan han reagerar med ilska och kontroll.

Jag säger det med respekt, men: det här låter inte sunt. Det låter som att du tar för mycket ansvar för relationens klimat, och att han tar alldeles för lite.

Anonym

Sat 18 Oct 10:34

#32

Anonym (Lis) skrev 2025-10-17 12:40:39 följande:

Lärdomen är ta inte dessa diskussioner i bilen med barnen närvarande. Tycker mest synd om barnen, får ont i magen.

Ont i magen, pga av en anonym tråd på Familjeliv?
Det kan inte vara lätt.

Krya på dig.

Motherinlaw

Sun 19 Oct 19:49

#33

Alldeles för lång tråd, skriv en sammanfattning.

Anonym (qwerty)

Sun 19 Oct 20:04

#34

Låter som om du har två bebisar.

Tobben

Sun 19 Oct 23:14

#35

Som jag ser det är ts och hennes partner lika respektlösa båda två. Men det är inte ett helt ovanligt fenomen det här med att kvinnans rätt att fortsätta en diskussion alltid ska gå före mannens önskan om att diskutera saken senare.
Det är fruktansvärt irriterande att bli intvingad i en diskussion man inte är förberedd på och som man tydligt inte önskar delta i.
Jag har själv testat med mina tidigare partners att "ge igen" och tvingat in dem i oönskade diskussioner och de har blivit fullständigt vansinniga.

Partnern borde ha klargjort sin ståndpunkt - att han inte avser att delta i diskussionen- och sedan stått för det.
Nu ballade han ur istället, precis som ts. Så de verkar på sätt och vis som gjorda för varandra.

olof 45

Wed 22 Oct 09:13

#36

Jag tycker att du ska be om ursäkt till din man. Förklara att du förstår att han känner sig trängd där i bilen, och att det nog var en mer känslig grej än vad du hade förväntat dig.

Säg sedan att du - trots att du förstår - dock itne vill behöva uppleva den där sortens gräl (kasta saker, be dig kliva ut ur bilen) framför barnen, och du hoppas att han kan ta ansvar för den reaktionen och be om ursäkt tillbaka.

Sedan säger du att du vill att ni i god tid innan terminsavgifter ska betalas in samtalar igenom detta ämne om barnens sporter. Säg att du är villig att kompromissa, men att du definitivt har uppfattat en del åsikter från barnen, och att de inte riktigt vågar prata med sin egna pappa om saken. Säg att det är vanligt, att om en förälder är väldigt passionerad så kan barn känna sig pressade - och att du hoppas att detta itne är något han önskar för era barn. Man kan/bör itne leva ut sina egna drömmar genom barn...

kan ni inte ha en mogen diskussion om detta, säg att du kan boka tid på familjerådgivningen, så ni kan prata om detta med en kunnig medlare!

Anonym (Hmmm)

Wed 22 Oct 09:22

#37

Anonym skrev 2025-10-18 10:34:15 följande:

Ont i magen, pga av en anonym tråd på Familjeliv?
Det kan inte vara lätt.

Krya på dig.

För mig, vars ex (och far till mina barn) betedde sig liknande, som ställer krav på barnen att vara "perfekta", som utan tvekan hade kunnat slänga ut mig ur bilen i ilska, så mår jag också dåligt för barnens skull i TS huvudinlägg.

Anonym (Håller med)

Sat 8 Nov 11:18

#38

Det här var ett mycket bra svar.

olof 45 skrev 2025-10-22 09:13:27 följande:

Jag tycker att du ska be om ursäkt till din man. Förklara att du förstår att han känner sig trängd där i bilen, och att det nog var en mer känslig grej än vad du hade förväntat dig.

Säg sedan att du - trots att du förstår - dock itne vill behöva uppleva den där sortens gräl (kasta saker, be dig kliva ut ur bilen) framför barnen, och du hoppas att han kan ta ansvar för den reaktionen och be om ursäkt tillbaka.

Sedan säger du att du vill att ni i god tid innan terminsavgifter ska betalas in samtalar igenom detta ämne om barnens sporter. Säg att du är villig att kompromissa, men att du definitivt har uppfattat en del åsikter från barnen, och att de inte riktigt vågar prata med sin egna pappa om saken. Säg att det är vanligt, att om en förälder är väldigt passionerad så kan barn känna sig pressade - och att du hoppas att detta itne är något han önskar för era barn. Man kan/bör itne leva ut sina egna drömmar genom barn...

kan ni inte ha en mogen diskussion om detta, säg att du kan boka tid på familjerådgivningen, så ni kan prata om detta med en kunnig medlare!

arg man, säger till mig att kliva ur bilen..

INNEHÅLL