• Anonym (Ulf)

    Får inte träffa dottern

    Lång historia kort. 


    Har en dotter på 13 år. Separerade ifrån henne mamma för ca 3,5 år sen. Dottern vill inte träffa mig mer, men ingen vet varför. 


    Hon har en ADHD-problematik, samtidigt som henne mamma också har psykiska besvär, bipolaritet m.m. 


    Jag har ny sambo sedan tätt inpå separationen. Dottern har sagt x ggr att hon älskar min nya sambo. 


    Jag går sönder när jag inte får träffa henne, och ingen vet eller kan förklara varför. Inte heller mitt ex, och hon hjälper inte direkt till heller. 


    Hur ska jag tänka? Går till psykolog m.m, men behöver ännu mer inputs på hur jag ska hantera det. 


    Tacksam för svar. 

  • Svar på tråden Får inte träffa dottern
  • Anonym (m)
    Anonym (Brister) skrev 2026-01-19 19:06:32 följande:
    Är du 13 år? Annars förstår jag inte jämförelsen. Det är väl klart att ingen vuxen gör så. Men barn är inte kända för att tänka som vi gör.
    Nej jag är inte 13 nu men jag vet väl hur jag var när jag var 13. Och som jag skrev så hade jag inte gjort det, i den situationen, inte om det gått så pass långt att man inte vill träffa ena föräldern.
  • Lynx123
    Anonym (Ulf) skrev 2026-01-19 11:10:40 följande:
    I stort sett ingen kontakt alls. 
    Tråkigt!

    Tänker att ni kanske skulle kunna skriva till varandra. Behöver inte börja med stora grejer men typ " Hej, gumman, hur mår du?" Eller något i den stilen. Att visa att du finns där.
  • Anonym (.)
    Anonym (m) skrev 2026-01-19 19:02:10 följande:
    Kan kan man väl, men är det inte märkligt att be om pengar av någon man inte vill ha i sitt liv? Jag hade iallafall inte gjort det. Om vi antar det inte handlar om försörjningen då. Det är väl tveksamt att det är så att dottern ber TS om pengar för att betala hyran och sätta mat på bordet så borde ju handla om egna fickpengar för nöjen.
    En 13-åring kan definitivt bete sig så. Inget konstigt alls.
  • Anonym (m)
    Anonym (.) skrev 2026-01-19 19:31:41 följande:
    En 13-åring kan definitivt bete sig så. Inget konstigt alls.
    Ok, visst, finns ju många bortskämda och giriga barn nuförtiden, visserligen.
  • Anonym (Barnets minne)
    Anonym (Ulf) skrev 2026-01-19 06:38:19 följande:
    Familjerätten gav ingenting. Vi har delad vårdnad, men alla instanser lyssnar i stort sett enbart på barnet. Och hon är, anser jag med många, hjärntvätta av mamman tyvärr.
    Min mor sa ingenting alls om min fars beteende i relationen innan jag blev 18 men jag hade ändå räknat ut att han var en skitstövel från att jag var 7 år gammal. 

    Så det finns kanske en risk att du inte heller någonsin har fel, aldrig har bett om ursäkt till barnet för kränkningar eller gräl och i allmänhet bara tycker att du har rätt att bete dig lite hur som helst för att du är arg? Alla köper inte det och barn hör och vet betydligt mer än du tror.

    Din dotter har rätt till sin åsikt även om det klart är bekvämare för dig att skylla på mamman, för då slipper du göra terapi-jobbet med att se din del i varför relationerna inte fungerar och kanske bli en bättre person på kuppen. 

    Man kan heller inte kräva emotionell mognad av ett barn i nedre tonåren som insett att det var pappa som sprängde familjen. Att en dotter är svartsjuk på pappas nya är inte ovanligt och i den ålder dottern går in i nu är det svårt att bete sig sansat redan utan diagnos och den sortens stress. 

    Är man däremot den vuxne i situationen får man nöja sig med att fortsätta erbjuda kontakt, utan att tvinga. Var uthållig men inte påstridig. Barn växer upp och de flesta genomskådar båda sina föräldrars motiv en dag, i den mån det finns sådana.
  • Anonym (123)

    Jag har inte erfarenhet av det du skriver, men dock ett barn med npf där både barnet och pappan uttrycker sig som att den andra inte bryr sig om dom (trots att det inte stämmer). 

    Problemet som min man gör är att han kan bli ganska svartvit.

    Jag tex med barnet kan föreslå enkla saker att göra eller bara sitta och titta på tv tillsammans och jag reagerar inte alls på alla nej jag får. Och om det är något som jag är övertygad om att barnet verkligen vill och mer reflexmässigt svarar nej på så kan jag fråga fler gånger på andra sätt, tex få det mer till att "jag vill så gärna gå en promenad men det är så tråkigt ensam, kan inte du följa med" så att det blir för min skull han följer med, även om det egentligen är för hans skull för att jag vet att han mår bra av det. 

    Medan pappan är mer "vill du följa med ut och göra XXX (något som både sonen verkligen gillar)" och då på det reflexmässiga nejet är mer "nä, han vill inte vara med mig, då går jag själv då". 

    Skillnaden mellan mig och pappan skulle jag säga att pappan faktiskt anstränger sig mer att försöka få ut barnet ur huset, men jag visar mer att jag finns där. Och det kanske är det som dottern verkligen behöver känna. Att du finns där och att du inte ger upp. Och att hon inte behöver prestera, hon kanske hellre bara vill sitta hemma och kolla på tv eller spela brädspel tillsammans än att göra något "roligt", för hon kanske precis som mitt barn har svårt att ta sig ut ur huset så att även roliga saker känns som en utmaning. 

  • Anonym (Ulf)
    Anonym (Brister) skrev 2026-01-19 16:46:49 följande:

    Vem ska de annars lyssna på menar du?


    Vad gör du rent konkret för att återfå kontakten med henne? Det låter ju lite oroväckande att dottern både haft mer kontakt med sin mamma OCH din nya. 


    Ja, såklart. Menade inget med det, bara att det är så. 


    Vad jag gör? Försöker höra av mig, fråga hur hon mår, fråga om hon vill komma och äta, om hon behöver hjälp med läxor, om jag kan köra henne till ridskolan, m.m. 

  • Anonym (Ulf)
    Anonym (.) skrev 2026-01-19 17:59:39 följande:
    Ja, så kanske det är.
    Men han väljer ändå att fokusera på det, att hon inte "kan be om pengar" om hon inte vill ses.

    En tonåring kan visst "be om pengar", och jag lade till det där om underhåll, just för att pengar som går till ens barn inte har något att göra med om de bor hos en eller inte, eller om dottern inte beter sig som han vill. 
    Frågan är väl om ts ens betalar underhåll. 
    Jag betalar underhåll. Jag betalar hennes fritidsaktiviteter. Hade gärna betalat mer och hjälp henne med saker, men klart det känns sådär när hon aldrig svarar när jag ringer, blockerar mitt nr osv, men sen hör av sig när hon vill byta häst som kostar pengar. 
  • Anonym (Ulf)
    Lynx123 skrev 2026-01-19 19:16:24 följande:
    Tråkigt!

    Tänker att ni kanske skulle kunna skriva till varandra. Behöver inte börja med stora grejer men typ " Hej, gumman, hur mår du?" Eller något i den stilen. Att visa att du finns där.
    Är den lilla kontakten vi har. Nåt enstaka meddelande på Messenger då hon blockat mitt nr.  
  • Anonym (Ulf)
    Anonym (123) skrev 2026-01-20 12:29:59 följande:

    Jag har inte erfarenhet av det du skriver, men dock ett barn med npf där både barnet och pappan uttrycker sig som att den andra inte bryr sig om dom (trots att det inte stämmer). 

    Problemet som min man gör är att han kan bli ganska svartvit.

    Jag tex med barnet kan föreslå enkla saker att göra eller bara sitta och titta på tv tillsammans och jag reagerar inte alls på alla nej jag får. Och om det är något som jag är övertygad om att barnet verkligen vill och mer reflexmässigt svarar nej på så kan jag fråga fler gånger på andra sätt, tex få det mer till att "jag vill så gärna gå en promenad men det är så tråkigt ensam, kan inte du följa med" så att det blir för min skull han följer med, även om det egentligen är för hans skull för att jag vet att han mår bra av det. 

    Medan pappan är mer "vill du följa med ut och göra XXX (något som både sonen verkligen gillar)" och då på det reflexmässiga nejet är mer "nä, han vill inte vara med mig, då går jag själv då". 

    Skillnaden mellan mig och pappan skulle jag säga att pappan faktiskt anstränger sig mer att försöka få ut barnet ur huset, men jag visar mer att jag finns där. Och det kanske är det som dottern verkligen behöver känna. Att du finns där och att du inte ger upp. Och att hon inte behöver prestera, hon kanske hellre bara vill sitta hemma och kolla på tv eller spela brädspel tillsammans än att göra något "roligt", för hon kanske precis som mitt barn har svårt att ta sig ut ur huset så att även roliga saker känns som en utmaning. 


    Har verkligen föreslagit dessa saker. Bara va hemma och hänga, se på tv, äta middag osv. Men verkar inte hjälpa i nuläget. 
  • Anonym (Brister)
    Anonym (Ulf) skrev 2026-01-20 13:56:13 följande:

    Ja, såklart. Menade inget med det, bara att det är så. 


    Vad jag gör? Försöker höra av mig, fråga hur hon mår, fråga om hon vill komma och äta, om hon behöver hjälp med läxor, om jag kan köra henne till ridskolan, m.m. 


    Tyvärr låter det som att du tycker att de ska lyssna på dig istället. Hur kommer det sig att hon spenderar mer tid med din sambo än med dig?
  • Anonym (thod)
    Anonym (Ulf) skrev 2026-01-20 14:01:59 följande:
    Har verkligen föreslagit dessa saker. Bara va hemma och hänga, se på tv, äta middag osv. Men verkar inte hjälpa i nuläget. 
    Jag förstår din smärta. Jag tror att det enda du kan göra är att fortsätta erbjuda umgänge och säga till henne att du vill träffa henne, att du älskar henne och hoppas hon har det fint, fråga om ni ska fika någon dag etc.

    Hon kanske kommer säga nej 1000 gånger till, men hon kommer aldrig glömma att du aldrig gav upp. Hon är kanske styrd av sin mamma, men om 5-10 år är hon en vuxen tjej med egna åsikter. Hon kommer behöva trotsa mamman vid någon tidpunkt eftersom det är så man blir vuxen. 

    Kämpa på. Ge inte upp.
Svar på tråden Får inte träffa dottern