Vad var det lättaste vs jobbigaste med att bli tvåbarnsförälder? (Ni som har tätt mellan syskonen)

Jag tycker att det tar kring 3 månader att lära känna sitt barn..Även om det är barn nr 1,2 eller 3..

Men när man får sitt första barn ska man som sagt var lära känna sitt nya jag också,.mamma rollen..Så då blir allt lite svårare..Man ska gissa varför bebisen gråter..osv osv.. När man får nästa barn så behöver man inte gissa precis lika mycket för då har man fått mer erfarenhet.

Att den stora inte är tillräckligt stor för att förstå att hon/han kan skada bebisen. Du kan inte lämna en sekund.

Att den stora inte bara kan vara arg utan riktigt ledsen och deprimerad. Det gör ont i hjärtat. Du känner att du inte räcker till.

Att den stora provocerar dig mycket- all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet.

efter 7 veckor har jag nog inte kommit till det positiva än...

Det positiva kommer nu, min äldsta blir 4 i juni och lillasyrran är 19 månader yngre. De leker jättebra tillsammans och kan roa varann mycket längre. Man känner inte samma ansvar att underhålla dem. Så bråkar de ju också förstås men de är mer vänner än ovänner.

Nackdelarna är så klart att det två som ska ha overall och galonbyxor, två som vill springa som galningar på affärn, Två som slabbar vid matbordet och det storebror ska eller inte ska göra det uppfattar lillasyster omedelbart och då ahr man helt plötsligt två som inte vill fara till dagis eller tycker att maten man lagat är blää!

Men på det hela taget är det bara underbart att se hur de har växt ihop och älskar varandra. De leker till och med på dagis! Iris får haka på de stora grabbarna i vått och torrt.

Jag tycker att den första tiden var väldigt jobbig, trots att man fått in en rutin med det första barnet så kändes det som att allting kollapsade ett tag där i början när lillasyster hade fötts. Det mest jobbiga var nog känslan av stress när man tex behövde amma den lilla och storasyster bara skrek och ville vara med och var avundsjuk för att lillasyster också behövde mamma och känslan av att inte riktigt räcka till. Jag hade under en ganska lång tid dåligt samvete för att minstingen mestadels fick ligga själv (trots att hon sov hur mycket som helst, ca 19 timmar per dygn) och att jag ägnade min mesta uppmärksamhet på storasyster.

När man väl fått in en fungerande rutin som tvåbarnsmamma så blev det svåra att försöka hålla koll hela tiden så att inte lillasyster fick ögonen utpetade eller fick en leksak slagen i huvudet eller blev omkullknuffad och nedhållen mot marken osv osv samt att försöka behålla lugnet och inte skrika på den "stora tjejen". Jag har också (liksom Nyfiken gul) dåligt samvete för att jag har tappat kontrollen och skrikit på henne trots att jag vet att hon inte är tillräckligt stor för att förstå.. Hon är ju också bara en liten tjej som behöver sin mamma och pappa och massor av uppmärksamhet i allt som hon håller på att lära sig.

Vet inte om ni räknar det som tätt, men har 23,5 månader mellan dom 1an och 2an.

Det jag tyckte var jobbigast var att få den där känslan av att bara följa med den nye och bara insupa hans signaler sas. Så gjorde jag med lillan och efter det gick det som smort. Har inte gått riktigt lika lätt med nr2.

Annars var det bara det praktiska, det skulle ammas lägligt till det var mat för ettan och det var två barn som skulle med istället för ett helt plötsligt. vi hade också vant oss vid att inte alltid ha vagn med oss eller skötväska för den delen (slängde bara ner någon blöja i handväskan). Nu skulle allt med igen.

Jag var från början medveten om att lillan fortfarande var liten och har ansträngt mig för att hålla mig ifrån att säga saker som "du är så stor" och liknande. Har istället uppmuntrat hennes försök till att klara av saker och ting själv.

Jag har redan nu dåligt samvete för den minskade uppmärksamheten storebror kommer att få och att inte lill*n kommer få ens hälften av den uppmärksamheten storebror fått i sitt liv. Men jag antar att det är normal skuldkänslor - finns det något man inte har skuldkänslor för som förälder .

Velle - Såg synen framför mig av mig om ett par år med två små huliganer som springer åt olika håll och försöka få ned två bläckfiskar i overaller om vintern

För oss var det absolut jobbigaste den totala! enorma värsta!
2-års trotsen i samband med chocken att bli storebror och tvungen att jämt stå som andra hand, efter att ha varit universums centrum.

För mig var det jobbigast att jag ALDRIG räckte till och var ensam med barnen varje morgon från 6:30- ca 17. Varje morgon och efter 15 var ett inferno, tills barnen sov.

Nu har man vant sig lite mer och man har lärt sig sina "vägar" lite bättre, men med x kaos varje dag.

C

Det är 19 månader mellan mina och den yngsta har nu hunnit bli åtta månader.

Jobbigast:
Känslan att inte räcka till för sina barn.
Att alltid själv komma i tredje hand (t.ex. inte hinna gå på toa förrän det värker i magen)
Att inte få sova tillräckligt.

Lättast:
Att älska båda barnen lika mycket.
Att klara av vardagen (man har inget val).
Att vara här och nu (annat går inte).

Mitt allra hetaste tips till alla blivande föräldrar, speciellt ni som väntar syskon: Var hemma båda två så länge ni har råd. Min man var hemma tillsammans med mig de första två månaderna både med ettan och tvåan. Vi turades om att sova, hjälptes åt att laga mat och kunde ge första barnet mycket uppmärksamhet i början med syskonet. Det var värt varenda krona vi inte hade!

Tips 2: Ha inte dåligt samvete om du vill skola in ditt äldsta barn på dagis trots att du är hemma och är föräldraledig. Han/hon får social träning och komma i väg och leka med kompisar 15 timmar i veckan. Du kanske inte orkar ge det äldre barnet den stimulans det han/hon eventuellt behöver. Vår kille stortrivs på dagis och har lärt sig massor sen han började där. Jag/vi får tid till storhandling och städning och lite exklusiv bebistid. Vi tjänar definitivt på det allihop.

Kom på några fler tips.

Läs böcker om att få syskon. T.ex:
Emma och lillebror.
Klaras bebis.
Magnus får en lillasyster (barnfaktahyllan).

Försök träffa små bebisar och prata mycket om att mamma har en bebis i magen.

Fastna inte i mackträsket. Ät riktig mat, då orkar man mer. Gör storkok när båda föräldrarna är hemma och frys in, så behöver du bara koka potatis, ris eller pasta.

Juldagen - Tack för tipsen! Vi kommer tyvärr av olika anledninger inte kunna vara hemma så mycket första tiden men vi har enormt stöd av våra föräldrar som ställer upp och kommer ta med storebror på roligheter för att avlasta (samt ibland ta lill*n så att storebror får ensamtid med oss också). Vi har också pratat mycket jag och sambon om vikten av att ge stora egentid med oss (antingen var och en för sig eller  båda tillsammans). Sonen är inskolad på dagis sedan årsskiftet. Visst kan jag ha lite dåligt samvete över att jag ska gå hemma och vara "ledig" samtidigt som stora lämnas bort men så som han trivs på dagis hade det känts värre att plocka bort honom därifrån. Han fullkomligt älskar dagis

Lättast: Man är redan inne i föräldrarollen.

Jobbigast: Det är full ruljans hemma hela tiden, alltid något som ska fixas, och man hinner inte ta igen sig. Men man vänjer sig vid det också.

Lycka till!