Vilka jobbiga besked...
Visst fick Ms farfar lite extra tid Audrey, med tanke på? Det gör det ju för all del inte lättare direkt ändå. Jättetråkigt att hon inte kommer kunna träffa honom i framtiden. Det är den största orättvisan, att det liksom fattas en bit i framtiden.
Jag tycker döden är otroligt, otroligt onödig, i vilken form den än kommer och i vilken tid den än kommer. Vi mister människor vi älskar och behöver och det kvittar liksom om de är 80 eller 20 på ett sätt. De fattas oss och kommer fattas oss. Men jag antar att vi får försöka minnas vad de gett och att de verkligen vill att vi ska vara så lyckliga vi kan, även i fortsättningen. Jag "förlorade" min pappa i hjärntumör när jag var 15 år och jag saknar honom djupt mycket fortfarande emellanåt trots att det nu är länge sedan. Och så kommer det nog vara. Bli av med sorgen kan man inte, men man kan leva med den och de minnen av personerna och det positiva man fått, är förhoppningsvis det man kan glädja sig åt istället för att gräma sig över den tid man inte fick. Och om vi inte tillåter oss att sakna dem, då betydde de ju inte heller något. Så sorgen är verkligen kärlekens pris. Sorgen är liksom kvittot på att man älskat och älskats.
Annars börjar vi här vänja oss med att vara fyra och det är härligt! NILS Erling kom 20.23 för två veckor sedan efter att man tog hål på fosterhinnan 16.45 och värkarna började naturligt pga detta. (Precis två veckor över tiden, utifrån överburenhetskontrollen) Jag hade med andra ord en drömförlossning och är så tacksam för detta eftersom jag var så rädd och inte alls såg fram emot förlossningen. Men det gick snabbt och bra och jag kan förstå lite varför vissa kan tycka att det är en skithäftig grej (blink, blink Nr One...) att föda barn. Det känns verkligen mysigt att vara fyra i familjen som på något sätt ännu mer känns som en "riktig" familj nu, no offence. Sedan är ju inte allt oproblematiskt men generellt så är det, mysigt. Det hade varit skönt att få sova på nätterna... Är verkligen jättetrött av att behöva vakna i snitt varannan timme för att amma. Men det lugnar väl förhoppningsvis ner sig ju äldre han blir. Man behöver ju också minst sagt sömnen för att fixa aktiva tvååringar... But so far, so good. Återkommer när jag är helt slut.
Vi får se om jag kan haka på nästa gång. Vore jätteroligt att ses men eftersom en dusch är något av en ultimat lyx just nu och att vara utomhus är rätt ovanligt, så måste jag avvakta. Men förr eller senare kommer ni få se vår lilla knubbis...
Kram till er alla i novembermörkret och en extra därtill till er som har det lite tuffare just nu. Kram, kram!