Hur gjorde ni när ni kom hem?

De fick givetvis komma med en gång! Det var rätt skönt att bli ompysslad av storfamiljen, som lagade mat, fixade fika, åkte och handlade, klippte gräsmattan och fixade sånt skitgöra medan vi kunde ägna mer tid åt att pyssla om den nyfödda. Och så ville de förstås se det nya lilla underverket - första barnbarnet på båda sidor.

Vår son var tre år då vi kom hem och vi trodde inte på att isolera oss utan tänkte att vi lever "som vanligt" fast lugnare och barnanpassat. Det funkade inte alls. Sonen blev överlycklig men superuppstressad (påverkade mat, sömn och kisseriet) när det kom någon hem till oss, han blev liksom helt överväldigad och det kändes som om han inte heller fick grepp om vem som tillhörde familjen (dvs mamma+pappa+barn) så vi fick säga stopp helt för besök.
Det funkade däremot bra att gå till ställen som affären, lekplatsen eller simhallen där det var mycket folk men ingen brydde sig specifikt om honom. Besökare fick lugna sig helt enkelt och de flesta visade förståelse för det. Vi tog timeout med besökare helt i ca en månad och sen fick de närmaste komma i små, små portioner i början. Vi sa som det var och påpekade att han kommer vara med oss hela livet nu så det finns ju gott om tid för alla.

Vi kom hem rätt nära jul och valde att fira jul ensamma, det var alldeles lagom överväldigande för honom och super, supermysigt. Vår son hade aldrig fixat en vanlig julafton med allt det innebär, inte i det läget.

För övrigt som använde vi Skype, ett gratisprogram på datorn, och webbkamera redan då vi var i Kina så sonen kunde prata med mor och farföräldrar och det fortsatte vi med hemma. Det var roligt för alla.

Hej

Vi kom hem i mars och vi har en jättestor släkt Medans vi var i Polen delade min mamma ut informationsbrev som vi hade fått med av BFA om vad som gällde med anknytningen osv. Vi tyckte det brevet var bra och valde att använda oss av det. Tyvärr kan jag tycka att det brevet inte togs på allvar av någon utan alla ville ju hit så fort vi kom hem. Vi var i Polen i sju veckor så vi hade ju också längtat efter alla och släkt och vänner var såklart jättenyfikna. Vi tog hem en familj i taget och lät det gå några dagar tills vi tog hem nästa familj.

Det jobbiga var att hon sträckte upp händerna till alla så fort dom kom innanför dörren...och de som kom var såklart jättesnabba på att lyfta upp henne "för hon är ju så söt". Jag tyckte det var svårt att säga "vill du vara snäll att inte lyfta upp henne". För uppenbarligen hade de där informationsbreven inte gått ända in.

Vår dotter är fortfarande väldigt distanslös och vi har varit hemma i sju månader nu. Jag har tagit upp detta med vår läkare och han tyckte inte att man skulle isolera sig och "skydda" barnet för mycket från andra och vara som en hök. Han tyckte det var ok att barnet blev upplyft av andra om det ville det eftersom anknytningen är inget vi kan tvinga fram. Det kommer att ta hela livet och ju mer tiden går och ju mer medveten hon blir kommer hon att veta vilka personer som är vilka, men vi måste vara uppmärksamma på hennes signaler såklart. Han sa massor av saker som fick mig lugn.

Hon blir fortfarande stressad och vill gärna gå från famn till famn när vi är mycket folk så ibland kan jag känna...borde vi ha isolerat oss mer? Men nej, det funkar ju hur bra som helst när vi är själva eller när det kommer hit någon familj, då bryr hon sig inte, men när vi samlas hela släkten...kanske en 30 pers då är det förvirrat men nu har vi lärt oss hur vi ska förhålla oss till sådana situationer.

Nu blev det här lite långt och inte så greppbart kanske Men för att svara på din fråga så hade vi nog firat jul hemma för oss själva, eller med den närmsta familjen, inte med hela släkten 30-35 pers. Vi var ju också isolerade med varandra de sju veckorna vi var i Polen.

Vi var kvar i landet nästan 4 veckor efter vi fick sonen, då vi var ganska isolerade, och sonen ÄLSKADE det - att få 100% uppmärksamhet av hela 2 vuxna. När vi kom hem, tänkte vi att det blir lite chock ändå, så vi passade på chocken att ha en liten välkomst fest bara några timmar efter ankomst i sverige (1 familj med 2 barn, farmor, och 1 nära vän, och vi hade bjudit en 2-barns familj till som inte kunde komma). De fick stanna i några timmar, sedan fick det vara ett tag. Vi var inte direkt isolerade hemma - gick på lekparken och satt ute på gräsmattan, osv., men inga större eller längre besök. Bara farmor i princip fick komma och hälsa på (och det var kanske 3-4 gånger á 2 timmar under de första månaderna), men ingen annan fick lyfta eller hålla eller mata eller trösta eller lägga honom. Vi släppte allt mer när sonen verkade varm i kläderna i familjen.

Så, jag skulle rekommendera att ni försöker först vara ganska isolerade, så att er son (det var en son, eller hur??) få äntligen uppleva hur det är att få så mycket uppmärksamhet. Isolerad är ett ganska starkt ord, å andra sidan. Det är väl ingen fara med att handla och gå ut, osv, men jag skulle ta det lugnt med att bjuda ditt en massa barnfamiljer och 'tanter' som vill pussa och krama honom. Och ett tips, plocka inte upp några andra barn framför under den tiden! Bara honom!

Jag tror inte på att isolera sig - det låter ju hemskt men att låta barnet upptäcka allt nytt det är att ha en familj, bo i familj, hemmet, omgivningarna i lugn och ro utan för mycket besök om barnet störs av det. Vi har bott semestrat, bott i stugan ofta mm, varit ute bland folk mm - och barnet är tryggt där vi föräldrar är.

Vi skrev på vår blogg om att släkt o vänner inte fick ta upp honom i knät - men naturligtvis leka med honom och att hjälpa honom med att det är mamma och pappa som tröstar, gosar, matar mm - att det är så i en familj. Tror ni att de tog instruktionerna på allvar? Njaa, en del, andra sa vi ifrån till så fint man bara kunde - poängterade att deras tid kommer, men att han just nu behöver lära sig vilka man gosar med och inte.

Nu flörtar han ibland med folk i affärer men vill bara gosa med oss och mormor och morfarmen tar gärna och drar iväg å ska leka med i hans tycke roliga personer.
Jag tycker inte att man ska "nobba" ett barn som är distanslöst - det vore rentav hemskt, men man kanske ska bekräfta det, hålla dess händer, inte ta i famnen, le och sen leda in barnets tankar på mamma och pappa i början. Att barnet blir mer och mer anknutet är en process, själva distanslösheten en annan. Svårt att säga om barn verkligen är distanslösa eller om det distanslösa beteendet är en (o)vana.
Det ser nog inte besökare, bara föräldrarna.

Om man vill kan man gott vara tuff i början, vi sa t ex att de fick gärna komma å hälsa på/ alt vi for iväg men vi sa redan innan att vi kommer att stanna i två timmar och de som kom respekterade att tiden var begränsad. Man får påminna dem om att de kommer att få träffa ert barn jättejättejättemycket senare ).
Att ha en blogg el likn hjälpte oss med att låta släkt o vänner få vara med...

Jag kan inboxa dig vårt brev vi skrev och som vi skickade till våra vänner och släktingar innan vi reste

Vi trodde heller inte på isolering alls....Det är svårt att bestämma redan innan man vet hur barnet är och mår och hur man själv känner men man kan ju ha en plan a och en b

Vi skickade först ut brevet med hur vi kände det innan vi åkte och att alla måste respektera våra önskemål som vi kommer att ha när vi kommer hem och att de inte behöver förstå men de måste respektera våra önskemål. Det är vår son som styr hur mycket det blir med att lyfta, bära och hälsa på osv. Men ingen annan än vi kommer få natta, mata och trösta, det visste vi redan innan vi åkte att det är vi stenhårda på.

När vi väl var i Vietnam gjorde sonen (då 1 år) klart för oss att vi är hans föräldrar och ingen annan får trösta honom minsann. Hans mormor var med på resan och hon fick lov att lyfta upp honom korta stunder men inte gosa, krama och ha den typen av fysisk närhet. Hon nattade honom heller aldrig.

NÄr vi kom till Landvetter stod där vänner och släktingar och mötte oss. Sonen satt i sin ergosele så ingen kunde "glömma sig" och lyfta upp honom, utan det blev som mest en klapp på kinden från dem. Vi var där cirka en halvtimme innan vi åkte hem till vårt. Där var vi själva i ett par dagar innan mormor och morfar kom och hälsade på, mormor kände han ju redan. Även min bror kom senare. Men han var jättenöjd. Han mådde bra av att ha flera än oss omkring sig eftersom han är van vid många människor från barnhemmet. Men vi begränsade däremot tiden de var hos oss, de kom ofta istället för långa stunder och hälsade på. Men alla barn är olika med olika behov, och man får lyssna på barnet helt enkelt.

Vi valde, vid andra adoptionen att vara sparsamma på besök, de som ville titta förbi fick vara i vår trädgård. Ingen fick lov att komma in, där var bara familjen och där kunde han känna sig tygg att bara vi var. Han kunde då välja om han ville vara ute eller inne. Det var enbart vi som höll, bar, gosade, matade, nattade, hjälpte under lång tid. Minns inte riktigt hur lång tid. Vi kände att de rekommendationer vi fått var att hålla oss mer isolerade än att ha ett öppet hem för alla att komma och gå, var den metod vi trodde på. Varför chansa liksom? Tids nog kommer alla att få vara delaktiga i våra söner liv. Vid första adoptionen hade vi bett våra anhörig informera vänner och bekanta innan vi kom hem att vi inte önskade få besök. Märkligt nog så struntade en del helt i det. Vi valde då också att vara restriktiva med besök.

Lisa

Innan vi fick barnen visste vi inte om vi skulle isolera oss eller inte och i så fall till vilken grad, men det gav liksom sig själv.

När vi kom till Landvetter möttes vi av mormor, farmor, faster och två goda vänner och de följde sedan med hem till oss för att äta lite mat. Detta verkade inte barnen alls reagera över.

Efter hemkomstdagen dröjde det ungefär en månad innan vi tog emot det första korta besöket, faster, och sedan ytterligare några veckor innan mormor kom och hälsade på lite.

Våra barn blir ibland lite uppspelta och får svårt att sova på natten efter besöken så vi försöker att hålla nere antal besök så mycket det går. De är båda, men särskilt vår dotter, ganska distanslös och vill gärna hoppa upp i famnen på kända som okända människor, därför får man försöka instruera besökarna bäst det går om hur vi vill att de ska vara mot barnen. Men det är svårt för även om alla förstår vad man säger så vill de ju så gärna krama och ta upp i famnen.

Och fortfarande idag, efter tre månader, tar vi emot väldigt få besök och då under max två timmar. Gärna utomhus, typ på stranden eller i trädgården.

Det ska tilläggas att nästan alla våra släktingar och vänner bor ganska långt ifrån oss så det har försvårat det hela lite, för även om vi givetvis vill att våra barn ska känna sig trygga är det svårt att isolera sig helt från den närmaste familjen i flera månader. Det hade utan tvekan underlättat för oss om de hade bott närmare. Nu får de bo i vår gäststuga när de kommer hit och bara komma in under kortare stunder och vara med barnen, resten av tiden får de spendera på egen hand.

Vi kommer nog att fortsätta så här ett bra tag men långsamt öka på antal besök och tid som besökarna stannar tills vi märker att det funkar bättre för barnen.