Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

barnsängjag frågar igennyfiken jag vet duvad heter pojken?

Roligt att du hittat en vagn, barnsäng... vad blev det för modell??Killnamn?? det är så svårtMina förslag är Arvid, Alvin, Adrian, Vidar, Wilhelm är några som jag har som förslag....

Vet inte hur jag ska börja men jag behöver lite pepp och stöd.Min mamma skulle komma och vara hos Nicholas då vi ska till förlossningen för att få vår lilla tös. Men nu har hon (mamma) börjat strula...säger saker som -ja man vet ju inte om hon har pengar till resan....LÅÅÅÅNG resa 45 mil hit och hon tycker eftersom min sambo ska ta ut sina 10 pappadagar i samband med förlossningen att hon ska komma efter hans dagar är slut....så avslutar hon med -är inte det bättre?Svarade att jag skulle lägga undan pengar till hennes resa redan nu så att det inte skulle ställa till några problem.Ehhh ok....ska Nicco vara ENSAM hemma då vi måste åka till bb liksom?Vi har INGEN som kan ta hand om Nicco medans vi är där...INGET socialt nätverk som bara kan hoppa in. Tänk om jag får värkar mitt i natten...ok vad ska vi göra då? Ska jag ta en sjukvårds taxi och åka ENSAM och få bebisen ENSAM? Jag hade en hemsk förlossning med Nicco och ska på Aurora samtal på tisdag och ärlig talat livrädd. 11 veckor kvar tills hon kommer jag vet men jag har NU börjat oroa mig som bara den och jag har INGEN lösning på detta. Tänker på det oavbrutet och kommer inte fram till någon lösning alls.Känner mig helt gråtfärdig nu...

Menar du tvillingpojken eller min första son som dog?Hur som helst så hette min första son Spencer och tvillingpojken har vi ännu inget namn på. Min sambo vill att han ska heta Vincent men vi fortsätter att lura på det. Flickan heter ju Luna Maria och äldsta dottern heter Vida Catalina så helst hade jag velat att pojken också skulle ha ett kort namn. Namnet Elliot är ute ur bilden i alla fall.Jag tar fortfarande tacksamt emot förslag

Får man fråga vad du har för kön på barnen? De påstår att man mår mer illa om man väntar en tjej, jag har redan tre tjejer och ska man gå på det så väntas här en extra feminin tjej....

Oj så fint skrivet och jag kan skriva under på att det är så. Har gått igenom något som jag aldrig förut trott att jag skulle överleva, Ett älskat barns psykiska sjukdom och därpå följande självmordsförsök (som gudskelov misslyckades). Turer in på ungdomspsykavdelningar med följande inläggningar. Turer till akuten med uppskurna handleder osv. Oändliga samtal om tvångstankar och ångest ,där barnet bett om lov att få försvinna från den här världen. Så fruktansvärt jobbigt har det varit och är i viss mån fortfarande. Människor i vår närhet har frågat hur 17 vi orkat med och jag har väl svarat att valet att orka med eller inte har inte precis funnits. Det har bara varit att kämpa på.  Trots detta jobbiga har jag alltid älskat livet på något sätt och lyckats finna små andningshål av glädje här och där som hjälpt mig att härda ut och jag vet nu att det går att leva livet fullt ut även om man bär på en stor sorg. Min sorg är att livet inte alls blev som jag ville för mitt barn. Barnet mår fortfarande mycket dåligt men vi tar en dag i taget och jag vet att om det oerhörda som jag inte ens vill tänka på skulle hända, att barnet skulle lyckas med något självmordsförsök, så skulle jag fortfarande välja att fortsätta leva om inte annat för mitt andra barns skull, och förr eller senare skulle jag även fortsätta vilja leva enbart för min egen skull.Jag tror däremot att det är viktigt att ta sig tid att verkligen få vara ledsen när man är det. Att skrika, gråta eller vad man nu känner att man behöver göra för att få ur sig sorgen och smärtan och inte låsa den inom sig. Kramar lite extra om alla som tycker att livet är tungt just nu.