Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Jag var med om något konstigt. Den 28:e var jag på vul, då fanns en stor och en liten mindre äggblåsa där och farbror doktorn sa att jag skulle ägglossa inom någon timme/max ett halvt dygn och att jag inte behöver vara "rädd" för tvillingar, eftersom den andra äggblåsan var så liten. Jag åkte direkt hem och gjorde äl-test och det vart inget utslag! Konstbesynnerligt.

Hade LH-stegring...ägget släppte inte förrän  3,5 dygn senare.LH-stegringen avtog redan första dygnet. Därför (som jag säkert sagt innan...med risk för att bli tjatig) ska ta det som står på ÄL-testspaketet med en nypa salt. Där står det inom 48 timmar men det stämmer långt ifrån på alla...är det ett försäljningstrick månne???

Välkomna alla nya!!!

Belly, Annbom, Glimman, Esther, Anna65 osv: KRAMAR

Alla gravidosar: Åh så spännande det låter att vara gravid. Mina troll är ju bara 3 veckor gamla men jäklar så fort man glömmer bort hur härligt det kan vara med sparkar och rund mage. Man glömmer till och med hur jobbigt det kan vara också.

Min sambo vill ha en till :-s
Han är så överförtjust i de små trollen att han bara sitter och ler hela tiden. Jag vetisjutton om jag reder ut en graviditet till men helt omöjligt är det ju inte.....eller kanske....tror jag

Annbom: Hur går det med Pi? Och känns det bättre i din kropp nu eller använder du fortfarande rullstolen?

Men så kallt det är idag Vackert ute men alldeles för kallt!

Tack Mamsie för länkarna!

Här är anledningen till att jag vill göra MKP direkt, istället för KUB:

Nackuppklarning ger enbart en bedömning av hur stor risken är att barnet har Downs syndrom. Undersökningens tillförlitlighet beräknas till 60 %. I kombination med andra test som nackuppklarning eller utökat ultraljud kan bättre tillförlitlighet uppnås.

Jag menar 60 % är ju inte speciellt tillförlitligt...samtidigt är jag dö-skraj för själva testet, sprutan, och ev missfallrisk...

Hej alla!
Jag fick en inbjudan från milk and honey att sälla mig till er övriga lite äldre blivande mammor och nuvarande mammor.

Jag har försökt "läsa på" i de tidigare trådarna men känner mig en aning yr i skallen just nu av allt jag läst. Ni verkar vara en samling härliga människor och jag ska försöka hänga med i alla fall :)

Min historia är ganska knölig men jag ska försöka göra den så kort som möjligt...
Fyller 40 i maj och har två barn, tjej som fyller 20 i år och en kille som fyller 11. Båda barnen med olika pappor  - får skylla på att jag startade tidigt :)

För 3 1/2 år sedan  träffade jag min nuvarande sambo (tredje gången gillt liksom) och eftersom han inte hade barn och jag kunde tänka mig ett till så bestämde vi, efter ett år (2007), att försöka. Lite bråttom kändes det, han hade passerat 40 och jag närmade mig. Jag slängde pillren och vi körde på... efter någon månad hittade jag en knöl i mitt ena bröst och inom en månad konstaterades en extremt aggressiv bröstcancer. Mitt i operationer och annat upptäckte vi att jag var gravid... och vi hade inget val egentligen, abort var ett faktum och sedan kördes det på med cytostatika, strålning och herceptin. I slutet av maj 2009 var jag helt färdigbehandlad. Den resan är en helt annan historia.

En vecka efter avslutad behandling var jag gravid. Ej avsiktligt.

I vecka 12 upptäcktes det att det aldrig hade bildats ett foster och trots en enorm rädsla under sommaren för all påverkan av medicineringen, så var det med en stor sorg jag/vi genomgick skrapning etc. Jag trodde inte att jag skulle ha någon fler möjlighet att bli gravid. Så fick jag en mens och därefter var jag gravid igen. Ett otroligt mirakel känns det som och jag är verkligen vansinnigt lycklig!

Men jag har varit så rädd under hösten och jag har gått igenom KUB- test och flera ultraljud och lättat kunnat se att hittills verkar allt vara ok med lille knytet. Är nu i vecka 22 och känner att tyngden på axlarna börjar släppa alltmer. Men jag vågar inte vara riktigt lycklig och det vet jag att jag inte kommer att våga förrän jag har honom i mina armar och verkligen ser att allt är ok... ja vid senaste ultraljudet fanns inget tvivel om att det är en liten kille (alternativt en tjej med en otrevligt lång klitoris.. ;)

Nu blev det en halv roman i alla fall, svårt att göra denna story kort...

Det är min historia och jag är här, dels för att stötta, men även för att bli stöttad. Känner dessutom lite saknad efter andra tjejer i "mogen ålder", det är inte direkt många som är gravida- eller ens funderar på att bli det - i min ålder! Särskilt inte i en så pass liten stad som jag bor i.

Passar på att skicka styrka och hopp till de som behöver det!
Mallon :)