Tråden för familjehem/jourfamiljer/ kontaktfamiljer

Jag ar 29 ar gammal och har varit sambo i over 10 ar nu, min sambo fyller snart 40. Vi bor i utlandet just nu men ska snart flytta hem till Sverige (ska gifta oss nasta sommar) dar vi hoppas pa att fa bli kontaktfamilj och sa smaningom ett familjehem, nagot jag dromt om lange och nagot som min sambo garna vill gora ocksa.

Jag och min sambo har mycket att ge, vi ar bada stabila, lugna och trygga personer med mycket erfarenheter av olika kulturer, situationer och allmanna livserfarenheter, da vi bada rest mycket och min sambo ar dessutom sportproffs. Jag tror vi kan erbjuda en stabil tillvaro med mycket trygghet, karlek, stimulans och kul.

Det jag undrar ar, min sambo ar engelsman och pratar ingen svenska. Jag har en kansla av att det kan bli ett hinder om/nar vi ansoker om att bli kontaktfamilj. Vad tror ni, ar det ens mojligt? 

Pa grund av vara erfarenheter och omstandigheter kanner vi att vi helst tar hand om lite aldre barn, om det gor nagon skillnad. Vi har inga egna barn och har inte mycket erfarenhet av att ta hand om sma barn, och kanner som tva heltidsarbetande att vi skulle kunna ge mer till ett lite aldre barn som vi kan kommunicera med, kanske fran 10 ar och upp till sena tonaren.

hej!

jag och min man håller på att gå sönder pga att hans 15-åriga dotter skiter fullständigt i allting! förra veckan togs hon av polisen i en bil som kördes av en kille som inte hade körkort, alla fyra som satt i bilen var drogpåverkade av cannabis. polisen stoppade bilen och sen kommer socialjouren. våran 15-åring fick kissa i en burk, kan tilllägga att vi har kontakt med Maria Ungdom och socialtjänsten sen 2 år tillbaka....men det händer ingenting! vi vill att hon ska komma till en fosterfamilj, och komma från Stockholm. Både jag och min man var fosterbarn på 60-talet, vi blev omhändertagna av sociala skäl med missbruk i familjen. Men hur gör vi, vi är helt maktlösa, skolan har satsat på att hjälpa flickan med en extra assistent, men inget hjälper. jag behöver råd, kan tilllägga att våran socialtjänstschef är flatheten själv, jamen jamen jamen, är det enda han kommer med. vi har inte orken längre, jag har psykiska problem och även min man, men ändå är vi med på alla möte....som inte leder någonstans.

Tacksam för svar

TS
Tack för ditt svar! javisst är det ju bättre att vi får hjälp så att flickan får stanna hemma. Men så har vi tyckt att det var en bra lösning länge, men så kommer incident på incident, och då måste vi se utanför hemmets gränser. Vi har varit på åtskilliga samtal, både jag och min kan prata för oss, men så har vi en  bromskloss som är flickans mor. Som "köper"  saker till flickan när samvetet sviker, och det har ju flickan lärt sig under dessa 15 år. Mamman  är tyvärr helt gränslös, och har ett språk och beteende som en tonåring. så ibland känns det som man slåss med väderkvarnar, och bara gilla läget med förhoppning om att ingen av oss stupar.
Förlåt att det blev så mycket, men till slut blir man "full" och måste tömma ibland.
Tack!