• Victor­ia70
    Äldre 17 Sep 20:38
    394401 visningar
    1375 svar
    +2
    1375
    394401

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Kattfl­ickan
    Äldre 20 Nov 17:49
    #71

    Hejsan,

    Var tråkigt att vi är så många som drabbats av barn med svåra skador och gjort abort, MEN vad bra att vi har varandra! 

    Mjsj: Bra skrivet. Jag kan tillägga att jag tänkte och funderade mycket över hur barnet skulle ha det när det blev vuxet och om inte jag och pappan fanns kvar. Man vill ju uppfostra sitt barn så att det klarar sig självt och är rustat för livet som kan ibland vara rätt hårt.  Kände att ett barn med DS skulle få ett svårare liv oavsett hur pass lindrigt skadan var.  Men visst så funderar jag vissa dagar på hur det skulle ha varit och om vårt barn skulle ha haft en lindrig skada och klarat sig rätt bra, eller hade det fått många följdsjukdomar och lidit? Kommer vi aldrig få veta nu. 

    Om jag blir satt inför samma situation igen vet jag inte vad jag ska ta mig till faktiskt.

    Limpan83: Hur har det gått? Fick du skrapa igen? Jag tycker också att det var konstigt att jag på återbesöket, som var 7 veckor efter aborten inte gjorde en undersökning? Trodde att det var det återbesöket var till för. Men nåja, allt verkar ju normalt. Så jag behöver nog inte oroa mig. Hur känns det annars nu? 

    Jag känner mig också orolig över att göra moderkaks/fostervattensprov i en framtida graviditet. Sambon vill absolut det, säger att han inte skulle kunna slappna av annars men jag är tveksam. Vi har tänkt börja försöka på nytt nästa månad, men faktum är att vi råkade ha oskyddat sex under ÄL-perioden redan den här månaden, har vant oss av med skydd så vi får väl se. Men jag vill egentligen vänta med att bli med barn tills vi får provresultaten på om vi har Robertsonska translokationer.  

    Tack alla, ni är ett jättebra stöd!

    Millan 

  • mjsj
    Äldre 21 Nov 13:00
    #72

    Hej alla,
    Ja, det är skönt att vi har varandra! Jag har så svårt att prata med dem jag känner om sånt här. De jag har berättat att det var en abort för verkar bara tycka att det viktiga är att förneka att fostren var "liv", antagligen för att jag inte ska känna mig som en mörderska. Men det gör mig bara ledsnare, för då känns det som om de tycker att min sorg är helt onödig, att jag borde rycka upp mig och gå vidare. "Det var ju ändå bara cellklumpar", typ. Men i vecka 17 föder man inga cellklumpar, som vi alla vet! Då förlorar man barn, känner jag det mer som i alla fall.

    Ja Millan, det är så omänskligt svårt att inte veta hur allvarliga skadorna skulle ha blivit. Våra tvillingar hade antagligen dött under graviditeten, men kanske överlevt med cp-skador, svårt att säga hur allvarliga. Eller så fanns det en pyttepyttechans att de skulle ha fötts friska. Ibland tänker jag att så ledsen som jag är nu hade det väl varit bättre att fortsätta graviditeten och ta det som det kom.

    Men när vi tog beslutet tänkte vi ju på min bror som var sjuk i flera år, hade fruktansvärt ont och dog sex år gammal, och på min mans kusin som bor på ett vårdhem och inte kan prata så att någon förstår. Han kommer aldrig att klara sig själv en minut ens. Vi hade säkert haft mycket värre skuldkänslor om vi gett dem ett sådant liv, när vi nu hade gjort fosterdiagnostiken och visste att risken var så stor. Så vi får väl inse att vi ställs inför ett omöjligt val, vi som inte får några klara besked om hur allvarliga skadorna blir. Vi tvingas ju att "chansa", och sedan får man bara försöka leva ett så bra liv som möjligt, och försöka att inte låta skuldkänslorna ta över. Många av oss har ju levande syskon, och de förtjänar en någorlunda lycklig mamma, tänker jag. Men satan, vad svårt det är!

    Millan och alla andra som planerar nya barn, jag önskar er alla friska bebisar snart!

  • Äldre 21 Nov 20:02
    #73
    mjsj skrev 2010-11-21 13:00:53 följande:
    Hej alla,
    Ja, det är skönt att vi har varandra! Jag har så svårt att prata med dem jag känner om sånt här. De jag har berättat att det var en abort för verkar bara tycka att det viktiga är att förneka att fostren var "liv", antagligen för att jag inte ska känna mig som en mörderska. Men det gör mig bara ledsnare, för då känns det som om de tycker att min sorg är helt onödig, att jag borde rycka upp mig och gå vidare. "Det var ju ändå bara cellklumpar", typ. Men i vecka 17 föder man inga cellklumpar, som vi alla vet! Då förlorar man barn, känner jag det mer som i alla fall.

    Ja Millan, det är så omänskligt svårt att inte veta hur allvarliga skadorna skulle ha blivit. Våra tvillingar hade antagligen dött under graviditeten, men kanske överlevt med cp-skador, svårt att säga hur allvarliga. Eller så fanns det en pyttepyttechans att de skulle ha fötts friska. Ibland tänker jag att så ledsen som jag är nu hade det väl varit bättre att fortsätta graviditeten och ta det som det kom.

    Men när vi tog beslutet tänkte vi ju på min bror som var sjuk i flera år, hade fruktansvärt ont och dog sex år gammal, och på min mans kusin som bor på ett vårdhem och inte kan prata så att någon förstår. Han kommer aldrig att klara sig själv en minut ens. Vi hade säkert haft mycket värre skuldkänslor om vi gett dem ett sådant liv, när vi nu hade gjort fosterdiagnostiken och visste att risken var så stor. Så vi får väl inse att vi ställs inför ett omöjligt val, vi som inte får några klara besked om hur allvarliga skadorna blir. Vi tvingas ju att "chansa", och sedan får man bara försöka leva ett så bra liv som möjligt, och försöka att inte låta skuldkänslorna ta över. Många av oss har ju levande syskon, och de förtjänar en någorlunda lycklig mamma, tänker jag. Men satan, vad svårt det är!

    Millan och alla andra som planerar nya barn, jag önskar er alla friska bebisar snart!
    Så bra skrivet!
    Kram
  • mjsj
    Äldre 22 Nov 09:58
    #74

    Hej, Hirondelle och alla ni andra,

    de sa inget till mig på sjukhuset om ifall de kan känna smärta, jag läste det i forskning och framsteg. Nu kollade jag artikeln igen, den handlar om superavancerade operationer på foster, och det står faktiskt att ingen vet helt säkert när foster kan känna smärta, men de verkar övertygade om att det inte är möjligt före vecka 20 i alla fall. Såhär står det bl.a. :

    "Därför får foster äldre än 20 veckor rutinmässigt smärtlindrande och muskelavslappnande mediciner vid operationer."

    Det är liksom för säkerhets skull, för efter vecka 20 börjar det tydligen bli tänkbart att de kan känna smärta. En tröst för oss som fick avbryta före vecka 20 alltså, och jag hoppas att du läser det här, Fyran. För mig har det i alla fall blivit en ångestbild mindre.

  • Limpan 83
    Äldre 22 Nov 16:10
    #75

    Hej!


    Jag "födde" min lilla i vecka 21 :((((( !!!


    Millan: Det går åt helvete!! Har skrapats fyra gånger nu samt åkt på en infektion vilket jag som tur var upptäckte tidigt och fick snabbt antibiotika. Efter senaste skrapningen är de ännu inte säkra på att allt är ute. Den förklaringen jag får är att min moderkaka sitter fast väldigt väl, typ växt sig fast. Ska dit nu på onsdag för provtagningar samt undersökning. Visar det sig att jag fortfarande har rester kvar kommer jag att få gå på cellgiftsbehandling!! Jag är helt utom mig av oro och har tusen frågor. Mår skit rent ut sagt! Har inga som helst förhoppningar inför onsdagen.

    Jag återkommer med info efter besöket.

    Hoppas att ni lyckas bli gravida snart! Det är det enda jag vill bli nu :(

    Kramar

  • Äldre 22 Nov 16:53
    #76
    Limpan 83 skrev 2010-11-22 16:10:25 följande:

    Hej!


    Jag "födde" min lilla i vecka 21 :((((( !!!


    Millan: Det går åt helvete!! Har skrapats fyra gånger nu samt åkt på en infektion vilket jag som tur var upptäckte tidigt och fick snabbt antibiotika. Efter senaste skrapningen är de ännu inte säkra på att allt är ute. Den förklaringen jag får är att min moderkaka sitter fast väldigt väl, typ växt sig fast. Ska dit nu på onsdag för provtagningar samt undersökning. Visar det sig att jag fortfarande har rester kvar kommer jag att få gå på cellgiftsbehandling!! Jag är helt utom mig av oro och har tusen frågor. Mår skit rent ut sagt! Har inga som helst förhoppningar inför onsdagen.

    Jag återkommer med info efter besöket.

    Hoppas att ni lyckas bli gravida snart! Det är det enda jag vill bli nu :(

    Kramar


    Näää fy vad jag lider med dig Gråter Hoppas verkligen det går bra för dig på onsdag, ska hålla både tummar och tår för dig!!!

    Kram
  • Kattfl­ickan
    Äldre 22 Nov 22:01
    #77
    Limpan 83 skrev 2010-11-22 16:10:25 följande:

    Hej!


    Jag "födde" min lilla i vecka 21 :((((( !!!


    Millan: Det går åt helvete!! Har skrapats fyra gånger nu samt åkt på en infektion vilket jag som tur var upptäckte tidigt och fick snabbt antibiotika. Efter senaste skrapningen är de ännu inte säkra på att allt är ute. Den förklaringen jag får är att min moderkaka sitter fast väldigt väl, typ växt sig fast. Ska dit nu på onsdag för provtagningar samt undersökning. Visar det sig att jag fortfarande har rester kvar kommer jag att få gå på cellgiftsbehandling!! Jag är helt utom mig av oro och har tusen frågor. Mår skit rent ut sagt! Har inga som helst förhoppningar inför onsdagen.

    Jag återkommer med info efter besöket.

    Hoppas att ni lyckas bli gravida snart! Det är det enda jag vill bli nu :(

    Kramar


    Hej,

    Stackare! Jag känner verkligen med dig! Som att det inte vore illa nog med det du redan gått igenom! Det måste vara ovanligt att så där många skrapningar behövs. Hoppas verkligen att du slipper cellgiftsbehandlingen och att du snabbt återhämtar dig från skrapningarna och infektionen. Sen hoppas jag att du snart blir gravid igen! 

    Jag håller också mina tummar att det går bra på onsdag! 

    Styrkekramar!

    Millan
  • Kattfl­ickan
    Äldre 24 Nov 08:23
    #78

    Lycka till idag Limpan83!

    Millan 

  • Äldre 24 Nov 19:10
    #79

    Tänkt på dig idag Limpan83!!! Hoppas så att det har gått bra!

    Kram

  • Limpan 83
    Äldre 25 Nov 16:34
    #80

    Hej tjejer!

    Tack för er omtanke!

    Känner mig lite bättre till mods nu. Mitt graviditetshormon hade sjunkit från 47 ner till 5 så det var ju super!
    Dock har jag något kvar, de vet ej vad det är... om det är vätska eller rester. Men vi beslutade oss för att inte göra något åt det nu utan jag ska få komma tillbaka på kontroll nästa vecka. Bara hålla tummanrna att något sker av sig själv, inte för att jag vet hur det ska gå till :(

    Hur går det för er andra?? Hadt ägglossning än? Försöker ni bli gravida?
    Åhhh vad jag längtar tills min kropp blir normal igen. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag saknar min mens!! Hehe

    Hur lång tid tog det för er innan mensen kom tillbaka? Hur länge blödde ni efter aborten?

    Stor kram

Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort