Downs syndrom - Vi gjorde abort

Till oss har de sagt att vid nästa graviditet ska vi få komma på täta kontroller. Första ultraljudet i v. 12 tror jag. ¨å det känns iaf bra. Men fostervattenprovet kan vi inte göra innan v. 15, så det blir en lång väntan.

Pernilla: Samma sak för mig, jag blir klar nu i januari med mina studier, efter det skulle jag bara vara hemma och "ruva" Det känns skit helt enklet! Blir också väldigt ledsen när jag tänker på det. Jobbigt att som du säger inte få någon exakt förklaring till varför det blev såhär :(

Nu har jag troligtvis nyss haft ÄL och väntar med spänning på att få ta ett graviditetstest om några veckor. Har sån fruktansvärd längtan i hela kroppen efter att få bli gravid!!! :(

Hur går det för er? Kraaaam

förstår vad du pratar om, det är så hemskt, och det kommer med kraften av en 100-kilosslägga! känns verkligen skit här också, och julen var nog den värsta nånsin.

fick negativt på femte ivf-försöket för två dgr sen, och imorgon är det ett år sen vi fick nyheten att jag var gravid för första gången (med barnet vi senare fick abortera alltså - inte Downs men Edwards syndrom - trisomi 18). varför varför varför??? det är svårt att inte bli bitter. ett år har gått och inget har kommit vidare, ändå känns det helt omöjligt att komma över förlusten utan att bli gravid igen. och 2011 fyller jag 37. gud så hemskt alltihopa.

inte så upplyftande direkt, men du är iallafall inte ensam! hoppas julen var ok för dig trots allt! det måste bara vända nästa år!! kram på dig!

Usch säger jag bara...nyårs blev en katastrof...
Vi firade med 2 adnra par, ett har en 6 mån son och det andra visade sig vänta barn. När jag fick veta det så frågade jag bara i vilken vekca hon var i. 10 svarade hon glatt. Sen klarade jag inte mer, jag gick i väg. Hon med sonen kom efter för bara hon vet om vad vi varit med om och vi satt och pratade fram till 12-slaget.

Jag sov i princip ingenting i natt. Det rev verkligen upp alla sår. Jag kommer verkligen inte att kunna glädjas åt andra förrän jag har min lilla groendes i magen igen....

Tänk, jag skulle ha gått in i v. 18 på söndag och haft RUL i veckan. Funderar mycket över hur stor min mage skulle ha varit nu, hur mycket ajg skulle ha känt av bebisen nu m.m....det känns så surrealistiskt allt det jag/vi varit med om. Det känns som jag är med i en film nästan. Harallt detta verkligen hänt oss?

Sen har jag varit och läst lite i disk.trådar kring DS...hur det kallas lyxaborter m.m. Helt sjukt. Hur kan någon tro att detta är ett lätt beslut. Jag tror att många som är motståndare till vårt val förskönar DS, att barnet "bara har en släng av DS". Så naivt. Det låter som att de bara har fått en lite jobbig förkylning.

Sen har jag läst i "skryttrådarna" för de med ds-barn. det skär i hjärtat att de känner att de måste försvara sina barn hela tiden och det är bara en liten del i varför vi valde att avbryta.

Kramartill er alla.

Elle: Jag har också läst en massa trådar om DS. Mest provocerande för mig var denna tråd helt nyligen där en tjej önskade sig ett barn med DS för att de var så gulliga!!! Orkade inte ge mig in i diskussionen för att den var så dum.

Tycker inte att de som har barn med DS ska behöva försvara sig och sina barn, men har också märkt att det är så, men om vi valt att ha kvar våra barn kanske vi skulle ha reagerat på samma sätt, vet faktiskt inte. Jag respekterar  de som väljer att behålla sitt barn trots DS, det är ett mycket personligt beslut. Vore skönt om respekten kunde fungera även åt andra hållet.

Är också trött på att de som inte skulle ha valt att göra en abort verkar tycka att man är känslokall, hård, emot barn med funktionshinder. Så är det inte för mig iallafall. Det var ett jättejobbigt beslut och lika jobbigt att genomföra. 

Försök att inte ta illa vid dig av allt du läser!

Trist att det blev sådär på nyår. Men jag förstår dig! Det är jobbigt med andra som är gravida. Jag skulle ha  varit i 7e månaden nu. En tjej på festen igår som visste att jag var gravid visste inte vad som hänt. Såg att hon tittade konstigt på mig, sen frågade hon mig på tu man hand om jag var gravid och då berättade jag vad som hänt. Då grät hon! Men hon hade tyckt det var konstigt att jag drack vin till middagen och att jag inte hade mage.

Hoppas på ett bättre år för alla oss här i tråden!

Millan 

Usch va jag ryser när jag läser er inlägg...tårar i ögonen med... Tänk att vi helt skilda personer kan känna så lika vid situationer...
Visst vi har alla gått igenom samma sak, men att vi sen reagerar lika, känns bara så skönt att veta att man har er här!!!

Vi har ett par som vi umgicks med mycket förr som nu väntar barn, tvillingar dessutom, han har sedan tidigare en tjej som våran ena dotter leker med ibland...och varje gång jag vet att han lämnar henne när dom ska leka knyter det sig i magen på mig...gör allt för att undvika dom och hittills har jag lyckats!!! Men hur länge???

Skickar er en stor kram och hoppas att 2011 blir ett bra år för oss alla!!!

Hej tjejer!

Måste bara få kommentera det där om de DS trådar som finns och där folk som inte varit gravida med ett DS barn skriver sina åsikter. Fy F*AN vad förbannad jag blir rent ut sagt. Precis som dig Elle så läste jag om en som tyckte att abort av DS barn var en "lyxabort" Hur kan man ens uttala sig om hur man skulle göra och tänka om man inte själv varit i den sittsen. Det är lätt att säga innan man själv verkligen är där! Orkade verkligen inte gå in i en diskussion för allt känns bara så meningslöst. Huvudsaken är att vi själva vet varför vi gjorde som vi gjorde och att vi tyckte att det var det som känndes bäst för oss och vår situation. Borde egentligen inte lägga ner energi på sånt här, men visst blir man bara så trött??

Hur mår ni annars? Jag mår helt ok, ledsen ibland såklart. Träffar en kurator ibland och hon är guld värd! Får mig att må så bra! Nu ska jag snart ta ett gravtest för att se om det tagit sig denna första månad.. men tror tyvärr inte det :(

Kämpa på mina vänner! Kram

Jag känner samma sak Limpan. Jag orkar inte lägga mig i, jag börjar ofta att skriva svar i dom typerna av trådar men det slutar oftast med att jag raderar allting. Det är inte lönt att disskutera ens känns det som och varför ska jag egentligen. Jag känner mig fortfarande helt övertygad om att jag eller VI gjorde rätt. För det är ju alltid båda 2 som tar ett sådant här beslut, det känns också lite som att det glöms bort i bland.

Jag tror också att det är så himla lätt att moralisera innan man själv suttit i den sitsen och som någon av er, jag tror det var du Millan, så är man självklart helt påläst om vad ett sådant här handikapp kan innebära innan man tar ett sånt här svårt beslut. Jag tror att vi är mer pålästa än de flesta i dessa typer av disk.trådar.

på julaftonsmorgonen frågade min sambo vad jag önskade mig allra mest och svaret blev: "ett barn...". Då kunde vi inte hålla oss längre så vi myste trots att jag inte haft första mensen än.

Fick något jag tror var en nidblödning i går (ca 8 dgr efter mys). En svagt rosa 50-öring, sen kom inget mer. Framtiden får utvisa.

Jag uppkattar massor att ni finns här i tråden.

Tror som er andra angående diskussionerna i DS trådarna att dom har inte varit i samma sits...bara för att man väljer att avbryta så är det verkligen inget lätt beslut...för vår del så funderade vi mycket fram och tillbaka, kan tänka mig att ni också gjorde det innan beslutet. Kan säga att jag kom nog fram till beslutet att avbryta idigare än min man, han ville inte det innan vi hade träffat barnläkaren då ändrade han sig...

Limpan83 och Elle1984 håller tummarna för er!!!

Själv väntar jag på att det ska bli den 19 januari...då vet jag om vi lyckades eller ej...

Kram

Så skönt att läsa att vi ändå har kommit vidare och kan se framåt och längta med spänning på framtiden och vad den har att erbjuda. Det visar bara lite extra att vi trots allt har fattat rätt beslut. Även om det självklart kändes förjävligt att behöva fatta och såklart gå igenom! Vi var väldigt pålästa och jag har genom mitt yrke kommit i kontakt med många som har DS. Det är defenitivt inte alltid ett lätt liv de har. De flesta har mållig utvecklingsstörning och saknar eget tal kan endast uttrycka sig med tecken eller läten. Hur kan då dessa personer uttrycka att de visst vill leva och inte bli aborterade son en av trådskrivarna om DS påstår??? Då har man inte mycket till koll..

Lycka till nu tjejer! Är också så glad att ni finns här! Vi är verkligen starka tycker jag! *kram*

Jag blir också så illa berörd och arg på de som tycker en massa, men som  inte har kunskap, erfarenhet eller vet vem jag är och vad mitt/vårt beslut grundas på . Blir så förbannad på de som tror sig ha sig rätt att döma oss som har valt att ta detta svåra beslut, men som för min del i grunden självklar.

Vi hade bestämt innan vi gjorde KUB och fostervattensprov att vi skulle avbryta om det var något fel. Sen när det blev verklighet var det ändå inte lätt. Jag gråter flera gånger i veckan fortfarande. Inte för beslutet, för det var rätt för oss, men jag saknar det barn som vi aldrig fick så väldigt mycket.

Jag tänker på den dagen då jag var till sjukhuset och fick tabletterna som gjorde att det avstannades. Det var en underbar senhöstdag och fåglana kvittrade. Jag grät när jag tog tabletterna och fick springa på toaletten då jag blev så fruktansvärt nervös. Det blev så påtagligt och kändes så hemskt att jag beslutade detta. Samtidigt visste jag då att det inte fanns något annat val för oss.

Jag har själv blivit påhoppad här på familjeliv av just en som tycker.
Limpan, Millan, Pernilla och alla ni andra som är inne här på tråden och vet vad det handlar om...jag önskar er ett bra 2011... och för er som skall försöka igen, lycka till.