asp76 skrev 2011-01-12 20:27:30 följande:
Hej!
Min sambo är oxå helt steril, vi fick slutgiltigt besked om det i november 2009. Vi fick tämligen omgående en remiss till insemination med donerade spermier (i Örebro) och fick komma på det obligatoriska kuratorsamtalet efter en 2-3 månader. Första inseminationen gjordes i maj 2010 och andra i juni, och vi hade kunnat börja ännu tidigare men jag var tvungen ner i vikt plus att det blev lite vajsing med ägglossningen i april. Insemination görs i naturlig ostimulerad cykel, åtminstone var det så för mig. Då 2 inseminationer misslyckats bestämde vi att gå vidare med IVF, eftersom vi bara får begränsat med försök (6 inseminationer, varav 2 och 2 kan bytas ut mot 1 IVF). Började med hormonbehandlingen 23 augusti, och hade äggplockning 21 september. 2 ägg sattes in, då de inte var av riktig toppkvalitet, och till vår oerhörda glädje så lyckades det och jag är nu gravid i v 19 med tvillingar
Det har varit en tung tid och många tårar kring faktumet att min sambo inte kan bli biologisk pappa, men för oss har ändå drömmen om det kommande barnet varit större och viktigare, därför tvekade vi aldrig att använda möjligheten med donation. I början tänkte vi många konstiga tankar, var inne på att fråga min sambos kusin, pappa och även mina svågrar, men de tankarna försvann efter ett tag. En stor del i att vi tänkte så var nog att vi trodde att väntetiden skulle vara mycket längre och att det därför skulle gå snabbare om man kom med "egen" donator. Är glad att tankarna försvann för det skulle nog bli mycket mer komplicerat att ha en såpass känd donator, och inte minst knepiga släktförhållanden. Skulle aldrig kunna tänka mig att ragga en privat donator på nätet, det känns alldeles för osäkert med tanke på vilket motiv de har och vad de har för bakgrund, sjukdomshistoria etc.
Nu när jag väl är gravid så tänker jag naturligtvis ibland på hur det kommer bli, hur barnen kommer att se ut och bli osv, men det vet man ju aldrig ändå även om det skulle vara sambon som var biologisk pappa. Det känns inte jobbigt, och jag har aldrig känt det olustigt att "ha befruktats av en främling". Det kommer att bli våra barn och vi kommer att ge 100% för att de ska få en bra uppväxt och aldrig sakna något, så att de förhoppningsvis inte kommer känna behov för att söka sina rötter, även om de naturligtvis måste få göra det om de vill. Vi kommer att berätta för barnen tidigt, och göra det på ett sådant sätt att det blir naturligt och inte konstigt eller chockartat på något sätt.
Vi har berättat för ganska många i omgivningen, föräldrar, syskon med respektive och några nära vänner/ arbetskamrater. Jag ångrar att vi har berättat för så många, för tyvärr har det redan läckt ut till släktingar som vi inte hade tänkt säga något till. Vi berättade för att vi behövde stöd när vi fick det tunga beskedet om sambons sterilitet, men med facit i hand önskar jag att vi inte gjort det.
Oj vad långt det blev
Men blir så glad att få dela med mig till andra i samma situation! Massvis med lycka till nu!!
Vilken historia ni har!
Och vad underbart att ni äntligen väntar små underverk!
Det är många, många saker som du beskriver som känns såå bekanta.
Dessa funderingar ni haft är de som rör sig i våra huvuden just precis nu, och det känns väldigt fint att få ta del av det, vi som långt ifrån har facit i hand!
Mer och mer känns det som att jag ska vara mer öppen för donation med anonym donator.
Självklart har jag varit öppen för ALLT då som sagt möjligheten att bli föräldrar är det som räknas.
Men man måste ju hantera och reflektera över sina spontana känslor också såklart.
Har man inte vänt ut och in på allting grundligt tror jag att det kommer ikapp en senare.
Tanken att ha en helt egen familj, där man har mor och farföräldrar där som man skulle haft om barnet var helt biologiskt, samt svåger och hans andra hälft som barnets farbror och inte som någon som är biologisk far till barnet, känns nog mest naturlig när allt kommer omkring.
Och som du säger, vi har nog mest tänkt den tanken då vi tänkt att vi mer kan styra när vi vill bli gravida, då det har verkat som att väntetiden har att göra med bristen på donatorer.
Möten med personer på infertilitetskliniken kommer förmodligen få mig att ha tillit till att det är bra människor som donerar och inte bara vem som helst.
Imorgon ska min sambo ringa och boka vårt första möte!
Känns spännande, och nervöst.
Någonting jag också skulle vilja ta upp är den här sorgsenheten som faller över min sambo när barnsnacket kommer upp.
Jag Vet att han vill, det säger han uttryckligen väldigt ofta.
Vetskapen om steriliteten har han ju haft länge, och innan vi träffades har han försökt hantera det på olika sätt genom att bestämma sig för att han inte vill ha barn (förnekelsesyndromet man ofta tar till i sorg) eller att inse att han kanske borde träffa någon som redan har barn.
Tror inte han var riktigt beredd på att träffa mig och helt plötsligt få ställa om sig och börja längta efter barn, känslor som han liksom stängt av under många år.
Det som att det finns så pass mycket sorg i det hela att det sätter stopp för att kunna prata om detta helt avslappnat.
Jag märker att han blir ledsen när jag tar upp det, och då blir jag väldigt ledsen då jag automatiskt uppfattar det som att han inte är helt hundra på att han vill. Och samtidigt vill jag inte visa min sorg, då han tar på sig skuld för att det är "hans fel" att vi inte kan få barn på naturligt vis.
Dock säger han att det blir lättare och lättare att prata om det, och att det är för att jag varit lite påstridig och inte riktigt låtit honom "komma undan" snacket.
För snacket är ju viktigt!
Jag känner honom så pass väl att jag ser hans längtan, men han slåss som sagt med sorgen och det sätter käppar i hjulen.
Hur har ni gjort med kuratorshjälp, eller terapi?
Bor ni i Örebro?
Kram, och tack för stödet!
