Lämna gråtande barn?

Du menar hon som är 3,5 år? Jag menar bara att man måste vara lyhörd, det är ju uppenbart att din tjej inte gråter av otrygghet eller ens att hon blir ledsen utan din tolkning är ju att hon blir arg? Varför tror du hon blir arg för att du går hemifrån trots att hon har sin pappa hemma? Hur som helst, du skrev ju innan att hon trivdes alldeles utmärkt förra gången hon gick på förskolan och grät aldrig då så varför skulle hon reagera värre nu? Hon är ju betydligt äldre och har mycket större möjligheter att hantera kortare separationer av det slaget än vad hon hade när hon var 1,5 år. Jag tror inte det blir några som helst problem

Håller absolut inte med. Barn som är trygga där de lämnas och tillfreds med situationen gråter inte vid lämning! Hur morgonen varit kan dock vara rätt avgörande om det tex varit tjafs kan barnet ha svårare att lämnas av föräldern osv. Din egen erfarenhet talar ju förövrigt emot det du skriver först, en föräldraaktiv inskolning resulterar i mindre gråt, ja för att barnen blir tryggare i miljön och med människorna med den inskolningsformen!

Nej jag tror nog inte att det blir några problem heller. Som du säger hon blir nog mer arg, men det är svårt i den åldern att skilja mellan arg och ledsen tycker jag. Och med lillen som också ska börja på förskolan (1,5) vet man ju inte alls hur det kommer gå!

Jag funderade mer allmänt hur man ska/kan göra om ett barn fortsätter vara ledsen. Vet att min syster i stort sett alltid var ledsen när hon blev lämna på dagis ( i 5 år!). Funkar det att stanna, leka lite osv är det ju bra. Men om det inte funkar?

Samtidigt, när man läser om anknytning (minns inte exakt så rätta mig om jag har fel) t ex Lars HGustafsson skriver ju att barn som har ett normalt anknytningsmönster gråter en skvätt när föräldern går men blir glad igen, medan barn som inte är tryggt anknutna kan verka som det inte reagerar när föräldern går och inte heller när det kommer tillbaka. Utgår man ifrån det är det ju inte alls säkert att ett barn som inte gråter egentligen trivs bättre än ett barn som gråter en skvätt (inte hysteriskt!). Alltså bara för att ett barn gråter behöver det inte känna sig övergivet. Och bara för att det inte gråter behöver det ju inte INTE känna sig övergivet. Hänger du med?

Fast om det är mig du hänvisar till, så har du läst slarvigt. Jag skrev:
Och det är viktigt att inte dra ut på avskedet. Gör som du brukar när du ska till jobbet/affären/kompisar etc, så att barnet känner att det är samma typ av hej då. Då kopplar ju barnet det med ett avsked där mamma kommer tillbaks. Om barnet börjar gråta då, så fgår man ju backa, trösta, samtala, lugna, sedan - samma igen. Ett odramatiskt, vanligt: "hej då, vi ses snart".

Det är själva "hej då, nu går jag" som inte får bli ett evighetslångt tvekande.

Det du skriver om anknytningen är i främmande situationer (därför heter ju testet "främmandesituationen" på svenska, eller "the strange situation" på engelska). Man kan inte applicera resultat man fått vid anknytningsstudier på hur barn agerar när de lämnas i en välkänd miljö med människor som är sedan tidigare bekanta för barnet. Enda tillfället då du kan jämföra så är om du skulle lämna din nu 1-åriga son första dagen i den för honom främmande miljön tillsammans med en främmande personal och gå därifrån.

Främmandesituationen kan förövrigt inte ens användas på så gamla barn som 3-4 åringar, de aktiverar inte anknytningssystemet lika lätt som yngre barn gör och då krävs det också större påfrestningar för att testa barnets anknytning.

Om ingenting fungerar och barnet fortsätter att gråta dagligen måste man ju naturligtvis utreda varför, för det är faktiskt det tydligaste tecknet ett barn kan visa på att något känns fel.

Nej jag syftade inte till dig utan generellt, det är ju vad så otroligt många får höra från personal, precis som TS själv skrev.

OK. Då håller jag med dig.

Barn är inte dumma, de lär sig ibland ganska snabbt att om jag gråter och gnäller så stannar mamma/pappa, så kan det vara ibland. Sen är det ofta föräldern är orolig och inte vill lämna barnet å ja det är klart att barnet känner det och blir påverkat.  Hur menar du att jag talar i mot mig själv, förklara! Har jobbat med olika inskolningsformer och längder i mina yrkesår som förskollärare och arbetar nu med föräldraaktiv 4 dagars inskolning och tycker att det funkar bra för det mesta, ibland behövs lite längre tid.

Kan tillägga att mina egna barn aldrig gråtit vid lämning med undantag för någon enstaka gång när vi haft jobbig morgon. Jag är såklart väldigt positiv till förskolan och lämnar tydligt och snabbt å det gör barnen säkra. Att gå när man sagt att man ska gå och vara konsekvent DET gör barnen trygga!

TS; självklart ska du göra det som känns bäst för dig som förälder och det som verkar var bäst för just ditt barn. Prata med och lär känna personalen så kan ni säkert komma överens om något som gynnar både dig och ditt barn, OM det nu skulle vara så att det blir aktuellt. Allt kanske går jättebra helt utan gråt!? Oroa dig inte, förskolepersonalen kan ju sånt här och kommer säkert göra det allra bästa för just ditt barn!

Jag sa exakt samma som du innan vår inskolning. Jag lämnar inte ett ledset barn som gråter, i en miljö där han ännu uppenbarligen inte är tillräckligt trygg. PUnkt slut.

Nu funkade inskolningen (3 dagars) bra för oss. Han har trivts bra och inte blivit upprörd när vi gått. Han har sprungit iväg från oss och lekt nästan från början, och det är så jag tycker att det ska få vara. Hade han varit ledsen så hade vi dragit ut på inskolningen tills han var ok med att bli lämnad.

Vid ett tillfälle andra veckan hade han det jobbigt. Då råkade det bli så att alla var ute och lekte, och vi fick lämna utomhus. Det gjorde att istället för ett enkelt "Hej då" i kapprummet så fick han stå och se lååååångt efter mig när jag gick hela vägen nerför backen. Då ropade han efter mig och blev lite ledsen, men så fort en från personalen kom fram och tog upp honom och drog in honom i leken så var han jättenöjd.  Hela skeendet tog inte ens 15 sekunder, därför ansåg jag att det var ok.

Tycker också att det är en helt annan sak om barn som gått problemfritt på dagis börjar kinka efter att det gått där i flera år. Då har jag full förståelse för att han går ändå och litar på personalen. Men absolut inte under inskolningen!

Personalen verkar tycka att jag är en besvärlig förälder men jag måste ju sätta mitt barns behov före personalens behov av att bli av med en besvärlig förälder så valet är ju självklart ändå tycker jag (att inte göra som personalen säger menar jag, utan göra det som känns rätt i hjärtat för mig och mitt barn).

Jag har pratat med personalen om att jag inte kommer lämna sonen gråtandes något mer utan jag stannar tills det känns ok för honom att jag går. De gjorde motstånd och försökte övertala mig om att blir jobbigare då, men jag håller inte med dem så jag bryr mig inte så mycket om att de säger så.