Lämna gråtande barn?

Jag skulle aldrig lämna gråtandes vare sig vid inskolning eller senare. Vid inskolningen ska man ju inte göra det, då ska man väl ändå finnas där??? Det är senare som jag har valt att tex stanna kvar en stund om jag märkt att hon tvekat. 5-10 minuter senare till jobbet lär knappast vara avgörande, och annars så får man väl se till att lämna i god tid? Är barnet helt förstört och otröstligt måste man naturligtvis ta en vabbdag!

Vittra: hade inte den boken men läste om främmandesituationen i Anknytning i praktiken också av Broberg m fl. konstigt att inte Gustafsson förklarar lite tydligare än han gör i sin bok, för det verkar ju som om fler än jag missförstått vad han menar. Växa - inte lyda känns ju dessutom som en ganska grundläggande bok och inget som det ska krävas några djupare kunskaper i psykologi för att läsa.

Den här frågan kan ju diskuteras i all oändlighet helt beroende på barn och situation, men oavsett tycker jag nog att nej, inga gråtande barn under inskolning - då har man missförstått poängen med inskolning. När barnet ÄR inskolat får man eventuellt acceptera en eller två tårar vid sällsynta tillfällen. Märker man att det är djupare än just en eller två tårar får man testa sig fram. Stanna längre, stanna kortare - vad funkar för mitt barn osv. Svårt att säga hur man ska göra i en situation innan den uppstått. Man får nog känna efter i varje situation vad som passar en själv och ens egna barn.

Bra, tack! Då är det alltså inte legio att lämna barnen om de är ledsna, utan förskolepersonalen har förståelse för att man vill stanna kvar lite? Min pojke kommer att vara drygt 2 vid inskolningen, och jag tycker att man kan resonera med honom (ibland håller han dock inte med, såklart ). Jag tror att jag ska ta upp detta med personalen innan, så kanske man kan resonera lite kring det. 

ÅH jag hoppas såå att jag ska kunna göra detta på ett sätt där han fortfarande känner sig sedd och viktigast i världen, fastän jag måste lämna honom. 

Vi är precis tillbaka på förskolan efter 7 veckors sommarlov och innan dess hade hon bara gått typ tre mån. Dottern gråter när vi lämnar henne men om jag inte gör avskedet kort så accelererar det bara och blir värre. Jag säger hejdå älskling, jag kommer och hämtar dig kl... kramar henne och sedan går jag. Hon blir då jätte ledsen men får sitta i famnen. Jag brukar kika ut genom fönstret innan jag går där ifrån och då har hon oftast slutat. Det tar alltså max 30 sek efter att jag gått, så slutar hon.

Det är ju en natulig reaktion att barnen gråter när man lämnar även om det inte är kul och gör ont i hjärtat.

Mitt barn är viktigare än mitt jobb så skulle det verkligen bli en katasrofläning med tårar så får det ta den tid det tar. Nu har det ju endast blivit några minuter extra nån enstaka gång och då har degått att lösa det genom att jag ämnar barnet i famnen på personalen. Då får barnet vara hor en trygg person och då fungerar det att lämna utan tårar.

Nej det "är" inte en naturlig reaktion. Du kanske tycker det men det är ingen sanning för det. Finns massor av föräldrar som anser att det inte är naturligt för barn att gråta vid en trygg lämning och ser således till att ingen gråt förekommer.

Det du anser vara naturligt ser jag tvärtom som ett tecken på separationskrisens första fas, protestfasen. Vid traumatiska separationer sker en mindre form av sorgeprocess hos barnet, att likna vid den sorgeprocess som man går igenom när en anhörig går bort. Det finns en del forskning kring detta. Barn behöver inte uppleva det som något jobbigt eller traumatiskt om man bekräftar det de känner och visar sig lyhörd inför det... det kan tom räcka med en förstående blick. Det värsta man kan göra är att låtsas som att det regnar och bara vinka glatt när barnet är uppenbart ledset, då ignorerar man barnet reaktion och barnet får ingen spegling av den känsla som finns. Den förblir obearbetad.

Det känns som att vissa inte ens vill försöka att undvika gråtande barn utan då bygger de istället upp mardrömsscenarion där lyhördhet måste resultera i att man stannar i flera timmar eller måste vabba och aldrig kan ta sig iväg till jobbet... man vill inte ens ta in att det knappast behövs mer än några få minuter extra av denna oerhört dyrbara tid som måste läggas på annat än det egna barnet...

Ja, jag håller lite med om detta faktiskt. Jag har som sagt inte själv lämnat på förskola än, men lillen har varit hos sin farmor en gång i veckan de senaste månaderna (då vi beslöt oss för att skjuta på förskolestarten). Ett par ggr så har han inte alls velat vara där, och då har han gråtit och protesterat (*stanna mamma*) - men då har jag satt mig ner med honom och farmor, druckit en kopp kaffe och gått igenom dagen ("nu ska du äta bulle, sen ska ni gunga, sen blir det lite köttbullar, och sen kommer jag och hämtar dig" osv osv), och då har han piggnat till och sen faktiskt vinkat av mig glatt! 

Nu vet jag att man inte kan jämföra detta m förskolelämning, men i den bästa av världar - där lillen kan känna sig trygg på förskolan - så kanske jag kan göra ngt liknande? Jag hoppas att jag inte är för naiv nu! 

Min son är sällan ledsen när jag lämnar (nyligen fyllda 2) men det kan hända ibland om han tex är tröttare än normalt.

Precis som Nemiia har jag upptäckt att även om han enstaka gånger är ledsen precis när jag går så slutar han innan jag ens hunnit utanför dörren i princip. Det har hänt att jag stannat längre, följt med in och lekt en stund osv om han varit ledsen för självklart VILL jag inte gå ifrån mitt gråtande barn, det skär ju i mammahjärtat. Dock har jag märkt att när jag stannat en stund så har han blivit ännu ledsnare när jag sedan ska gå, jag vet inte om han kanske tror att mamma ska vara med honom på dagis och leka. För min son, det kan säkerligen skilja mellan olika barn, så funkar det bäst att vi pussas och kramas, säger hej då, mamma älskar dig och vi ses i eftermiddag.

Oftast så är det inga problem utan han drar iväg och börjar leka när vi kommer till dagis och går direkt till frökens famn med öppna armar. Men OM han är ledsen så brukar det ändå gå över fortast om avskedet inte blir för utdraget.

Tack för svaren!
Tar tull mig vad ni tycker och kommer fortsätta följa era intressanta samtal :)

Vad härligt! Nej jag tycker inte alls det är naivt att jämföra det med förskolan, det är precis så det bör vara även när man lämnar där tycker jag! Det blir ju en trygg miljö så småningom det också, och det är ju därför man har inskolning för att barnet ska hinna få en trygg grund med hjälp av förälderns närvaro först, innan man lämnar!

Hej, ville bara skriva i tråden (om ngn typ googlar på "lämna gråtade barn på förskolan") att det gick bra! Vi har klarat två gråtfria lämningar so far, och jag är optimistisk inför framtiden!

Vi håller på att skola in vår son just nu (han är tre år snart)och jag kommer INTE att lämna honom om han gråter efter mig.
Är hemma med lillebror så måste inte lämna honom utan vi har valt förskola för hans skull, för att han ska ha roligt och träffa kamrater. Jag har aldrig lämnat honom någonstans när han varit ledsen efter mig och han är nu en väldigt trygg, oblyg och social kille.
Jag är själv förskollärare och har skolat in många barn. Det är vanligt att de blir ledsna och med föräldrar som måste börja jobba är det inte mycket att be för utan trösta så gott det går. Det behöver inte skada ett barn att bli ledset när mamma eller pappa går om det finns någon trygg vuxen som kan trösta men eftersom vi väljer förskola för hans skull och inte vår, ska han inte behöva vara där om han inte vill själv.