Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Här får du din vattenpuss för att du skrev att jag har ormögon, anakondalinser har jag inte heller. Mina ögon är brungröna. Huggormsmamman har rödbruna ögon. Jag ångrar att jag dödade henne, hon hade många ungar i magen. Jag borde ha skickat henne levande till en som kallat mig för hora istället. Men jag kan inte vara så elak som du.

Varför kan du inte bara dra käpprätt åt skogen och lämna min mamma ifred? Varför har du inte förstått att hon inte vill ha dig? Varför kan du inte ta tag i ditt liv istället för att bara skylla på alla andra när saker går emot dig? Varför ser du dig som ett jävla offer hela tiden? Varför tror du att det är ok att leva som du gör, att inte dra in en spänn till ekonomin men gärna spendera? Du har levt på mamma snart 20 år nu, så länge har du varit arbetslös och inte kunnat behålla de få jobb du haft samtidigt som hon varit sjukpensionär. Alltid har det varit nån annans fel för du har minsann gjort ett såååå bra jobb. De två år du var borta på "semester" pga ytterligare idiotibeslut som höll på att dra med sig mamma i fallet så levde mamma upp. Tyvärr är hon för snäll så sitter vi här igen och du förstår ingenting för det är såååå synd om dig. Jag kräks över vilken jävla idiot du är!

Snart tre veckor sen

Jag saknar dig varje dag, men det blir lättare och lättare

Jag vill bara få finnas för dig, att få hjälpa dig genom det här

Men jag gjorde ett val

Jag gjorde ett val nu, som jag borde gjort för flera månader sen

Men då var jag inte stark nog

Jag är inte stolt över sättet jag tog detta beslut på, men beslutet var nödvändigt för mitt välbefinnande

Jag är starkare nu och jag har accepterat att det istället för att ”gå ner mig”

Jag kommer alltid sakna dig och jag hoppas att vi en dag kan ta upp kontakten igen…

Just nu och ett tag framöver så är det nog bäst för oss båda två att vi faktiskt inte har någon kontakt alls… för nu behöver jag bli stark på egen hand. Och du behöver jobba med dig själv på ditt håll.

Men jag hoppas att vi en dag i framtiden har kommit över det här och kan ta upp kontakten med varandra igen. Jag saknar dig och vill verkligen ha dig i mitt liv på något sätt

De dagar jag ser på dig och du tittar tillbaks ger mig en underbart jobbig känsla - du är ju gift.
Förr sökte du min kontakt och jag skrämdes av den närhet du sökte - nu har du gått vidare men jag kan inte sluta tänka på dig eller se dig framför mig. Jag är lite vilsen i mina känslor och vet inte vad jag ska göra - men glad för din skull, att du bestämt dig och att du inte längre behöver bära den bitterljuva plågan av att vara kär i någon som du inte kan få.

Jag längtar efter att du ska se mig igen som du gjorde förr.

Jag vet inte om jag orkar vänta längre. Ska jag stå ut med allt tumultet runtomkring, så måste du ge mig en aldrig så liten del av ditt hjärta.

Kan inte vända ut och in på mig själv. Vänta på något som kanske aldrig kommer.

Jag är värd att älskas för den jag är. Helt enkelt, älska mig för att jag är jag, eller så låter du mig gå.

Du är det vackraste jag vet, både på insidan och ut.

Jag älskar dig, nu och för alltid! Sluta aldrig vara den du är, bli lycklig. 

Om jag vore modigare skulle jag skriva ungefär såhär: Åh, jag vill så gärna trycka upp dig mot en vägg och hångla upp dig! Jag är så obeskrivligt tänd på dig! Jag kan knappt koncentrera mig när vi är i samma rum. Och jag blir blyg, vågar knappt titta på dig - jag undviker dig medvetet för att det inte ska brinna till i huvudet. Jag är verkligen djupt föräldkad i dig. Vet inte varför egentligen - jag har ju varit förälskad förr - men känslorna för dig försvinner inte som de annars alltid brukar göra tillslut. Du har fastnat på nått sätt. Jag är dålig på att analysera andra och mig själv, men du gör mig lugn på ett sätt som jag mår bra av. Ibland känner jag mig lite som Jack Nicholson i As good as it gets: en knepig, ensam surgubbe som plötsligt upptäcker vilken pärla servitrisen (Helen Hunt) är på hans favoritrestaurang. Jag tänker på den där scenen när de ska käka hummer (eller nått) och Nicholsons karaktär uppmanas att ge Helen Hunts karaktär en komplimang, och han säger : You make me wan't to be a better man. Jag känner samma sak. Du får mig vilja mogna. Jag har inte velat dela mig själv med någon annan tidigare, men med dig känner jag helt annorlunda. Jag vill sätta något annat, större än mig själv, främst. Jag har inte sagt någonting för jag är fortfarande alldeles för rädd. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sårad. Jag har förövrigt aldrig, aldrig uttryckt min kärlek för någon, till någon. Jag har alltid insett att jag varit fel ute. Men, med dig vet jag inte. Jag kan inte "tolka dig". Det är svårt när du är så vänlig mot alla andra också (vilket ju är bra naturligtvis). Men så är jag rätt trög också. Och jag vet inte hur jag ska visa för dig att jag är förälskad i dig. Jag håller tillbaka, om du bara visste hur mycket jag håller tillbaka. Om du är modigare än jag är, snälla, visa någonting. Visa att du känner någonting tillbaka, och var tydlig, för jag FATTAR verkligen inte annars. Och är jag helt fel ute, var ändå snäll med mig och ta inte avstånd, för jag har ett skört hjärta.