Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Är så galet kär i dig så du anar inte. Har velat ha dig i så många år, men ödet har velat annorlunda. Det verkar spela in den här gången också, tyvärr. Vår chans kommer nog aldrig. Kommer alltid att älska dig.

Det är inte ödet det är olycksamhet då får ni gratulera till någon annan med mer tur.

Jag valde inte att älska dig, det skedde. Jag valde inte att lägga all min tillit, all min tro och allt mitt hopp på dig, det kom naturligt, en instinkt.

Men du valde att gå. Att lämna allt, lämna min kärlek och all min tro på oss.

Jag kommer alltid att älska dig, samtidigt som jag hatar dig..

Jag gav dig hela mig. Mitt hjärta, min själ, mitt allt.

Men jag var inte värd det samma.

Förlåt..

Jag jobbar på kontor.. Vet inte om de är ömsesidiga. Det värsta vore nästan om de var det..

Du är den förbjudnaste av frukt men jag vill ha dig för en natt. Fan! I ett annat liv kanske.

Varför skulle ömsesidiga känslor vara det värsta? Menar du att du då skulle stå inför ett svårt beslut - att följa ditt hjärta och dina känslor, eller att hålla tillbaka vad du känner för att vara lojal mot den du är gift med och dina barn?

Du är olyckligt kär låter det som.... har själv varit där. Det är smärtsamt och ljuvligt på samma gång... 

Jag hatar er. Önskar att ni försvann. Hur kan vuxna människor behandla en ensam människa så här. Jag gråter i bilen till jobbet. Kan sitta i över 10 minuter i garaget och inte förmå mig att kliva ut och upp till kontoret. För jag vet inte hur dagen blir. Vilket humör är ni på idag.

Nu vet jag vad vuxenmobbing är. Och jag avskyr er. Och jag som är ny. Men nu har det pågått i snart 6 månader sedan dag 1.

Jag kan bara ana vilka livsöden som gömds bakom era elaka fasader.

Men varför tar ni ut det på mig?? Tyvärr, men det har gått för långt nu. Det finns ingen plats för förlåt.

Hämnden är ljuv...

Ja, jag är olyckligt kär.  

Att vara olyckligt kär och att inte kunna säga det till någon, då är det bra att man har andra anonyma på nätet att berätta för...

Har du övervägt att ta steget och fråga? Eller tänker du att du stillsamt ska försöka få känslorna att gå över och svalna bort?  

Säg det när rätt person dyker upp.