Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag vet att vi har gjort varandra illa.

Jag försökte att hjälpa, men ni gick åter igen bakom min rygg.

Jag gav mitt medgivande men ändå valde ni båda den fula vägen.

Jag blev otroligt sårad.

Det är slut på det kaoset nu. Det var längesedan. Och du har säkert gått vidare.

Om vi bara kunde lita på varandra och göra precis tvärt emot vad vi gjort förr,

Så är ni båda välkomna hit till oss.

En liten blir lidande av att vi blev sårade. Du och jag.

Jag hoppas att du kommit så långt att du vill acceptera att vi sträcker ut en hand och vill hjälpa i den tuffa start ni haft.

Hej.

Du ska bli mormor igen i sommar.

Saknar dig.

//Din dotter

Förlåt mig att jag citerar dig... Men du borde våga! Rädslan gör att allt låser sig, men kan du öppna så gör det! Någon väldigt speciell sa till mig en gång.. Man lever bara just så... En gång. Livet ska levas fullt ut och människor som betyder mycket för dig borde få veta ändå. Du skriver fint! Skulle jag veta att det var DU fast HAN som skrev detta... Så skulle jag bara vilja träffa dig (honom) smeka dig (honom) på kinden.... Inte säga så mycket utan bara se in i ögonen... Le och ge dig (honom) den varmaste kram.... Och säga... - jag fanns här hela tiden <3

Det var i lekparken... Jag vinkade till dig och kände din tveksamhet. Du kunde lika gärna kört åt andra hållet. Men det gjorde du inte. Du kom! Du stannade och pratade. Jag babblade om allt, glädjen i mig var obeskrivligt härlig. Jag har alltid haft lite svårt för att se dig i ögonen så min blick fladdrade hit och dit. Plötsligt så var det som att du sa, fast tänkte - titta på mig! Titta på mig nu.... Så jag tittade rakt på dig... Åh herregud... Tiden stannade och under ett par sekunder så var vi på ett helt annat ställe, och vi gjorde något helt annat än stog vid en lekpark och pratade... Känslan efter! Mitt leende! Mitt hjärta! Min kropp! Extas! Fast vi inte rörde vid varandra mer än med blicken.

Jag har gett upp att hitta någon som ens kommer i närheten av det vi har. Jag lever hellre ensam, och gör det också.... För att oavsett hur komplicerat det än är... Så är du den andra halvan jag sökt efter hela livet... Lika galna, lika olika lika, lika hängivna... När vi väl ses.

Har jag sagt att jag älskar dig idag? Imorgon? Och för alltid....

Tårarna bränner i mina ögon, rullar sakta ned för min kind. Det är som en värk av längtan spridit sig genom min kropp. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter dig. Jag anade att detta skulle hända mig, att mina redan starka känslor skulle få mera eld efter att vi tillbringat så mycket tid tillsammans. Jag ser dig, jag hör dig, jag känner dig. Och så är du så långt borta. Detta gör mig så illa, bryter ned mig. När allt jag vill är att vara stark och svag tillsammans med dig. Aldrig har jag förut känt en sådan djupgående längtan. Det är som att du rubbat hela min existens. Älskade, älskade vackra du.

Du behöver inte be om ursäkt för att du citerar mig och tack för dina ord du skriver själv väldigt fint Blev tårögd när jag läste. Känner mig sårbar och ledsen (men det syns inte utanpå eller går att höra på min röst) Jag hoppas att du (Mizztease) en dag ska få säga dom fina orden till honom. "Jag fanns här hela tiden" för dom orden är magiska och kommer med så mycket trygghet. Förståelse. En mur som faller. En regnig dag som plötsligt byts mot strålande sol. "Jag fanns här hela tiden". Sådan värme och ömhet bakom dom orden. Önskar att jag kunde öppna mig, att låta henne veta, men nu har tiden gått och jag är längre bort än förut. Det gör ont att både sakna och vilja träffa henne. Tror inte hon förstår alls. Men kanske tänkte hon så med. Jag vet inte och kommer väl aldrig få veta.

Hej. Jag vet inte om du känner som jag men jag känner att det är nåt speciellt mellan oss. Jag blir glad bara du kommer in i rummet. Jag saknar dig när du är ledig och får pirr i magen när jag tänker på dig. Vill inte ha det men det går inte över. Även om vi bägge var singel så skulle det vara svårt. Svårt med våra barn och svårt för oss båda att bryta upp från långa förhållanden. Men jag tror vi skulle ha fantastiskt roligt. Vi har så mycket gemensamt och är lika i så mycket. Jag vill äta frukost med dig och gå långa promenader och samtala. Men ingen kommer våga ta steget. Det kommer krossa så många människor och vi är för vuxna och kloka för att låta det hända. Men jag drömmer. ....om ett lyckligt liv !

Jag är fortfarande samma som då, du och alla andra har barn, fast tjänst, fint nätverk, fin bil, jag växer aldrig upp, har fortfarande inga rynkor, får visa leg överallt, kan inte behålla några arbeten, vänner, inget körkort, du behöver inte höra av dig till mig mer för jag vet att du gör det enbart för att du själv är ensam nu. Men du var aldrig där för mig och det enda jag har utvecklat är insikt, insikt om vilken självisk vän du var. Hit men inte längre.

Jag kan inte leva ett sådant här liv. Ett liv i lögn. Ett liv där sanningen inte sägs, ett liv där känslor så fantastiska måste hållas undan. Hållas inom mig själv för att inte skada andra. Men det skadar mig på djupet! När jag blundar ser jag dig, när jag har öppna ögon ser jag dig, när jag drömmer ser jag dig. Jag bär dig med mig hela tiden och det börjar bli väldigt tungt.

Älskade, älskade du.

Det som är menat att ske... Kommer också göra det. Ibland när känslan är stark... FÅR man försöka påverka ödet lite. Vi låter världens regler styra oss, och visst måste vi följa dom också... Men ett starkt band mellan två själar kommer inte lyda under just denna världs regler.... Har vi möjlighet att göra upp egna... Varför inte? Du har mycket kärlek i dig! Jag hoppas ni kan tala med varandra en dag.