Anonym (För att) skrev 2011-11-14 18:45:09 följande:
jag själv är adopterad och ser faktiskt inget lyckligt i det hela. Har ärligt talat inte träffat någon adopterad som mår riktigt bra. Jag låtsas själv att jag inte lider av det fast jag gör det. Att alltid känna en tomhet inom mig.
jag är lycklig och har alltid varit det , men det verkar ju som dom flesta andra adopterade lider av det på ett eller annat sätt , kvinnan som födde mej hade inte råd att ha mej och gav bort mej , den mest osjävliska handling man kan göra och det måste ha gjort så ont att lämna sitt eget barn till någon annan.
nej jag är bara tacksam och glad att jag fick ett bra liv och en underbar uppväxt , kvinnan som födde mej har nu tre andra barn vilket jag bara tycker är bra för henne.
jag kallar henne kvinnan som födde mej för mamma för mej är den personen som du växer upp med och som du lever med och som lär dej allt och älskar dej.
jag har ju själv bio barn och det skulle krävas mycket och massa tårar för att kunna vara så pass oegoistisk så man skulle läman bort nån av dom om det var för deras eget bästa.
frågan varför jag blev bortlämnad , ja kvinnan som födde mej hade inte råd , det duger för mej , jag grubblar inte och känner ingen ilska eller avundsjuka på mina bio syskon.
jag har haft det bäst , jag är gift med världens bästa man och har tre underbara ungar , en stor härlig släkt och inte en gång har jag känt att jag inte passar in.
men alla är olika
om man adopterar och tror att det barnet kommer fara illa eller må dåligt så kommer det med 98% att inträffa för föräldrarna för över det på sina barn , lika som bio föräldrar för över saker till sina barn i sitt sätt att vara.