Vi som försökt ett tag utan plus

Usch, blev så ledsen för en liten stund sedan. Satt och pratade med en väldigt nära vän som bor långt bort och som jag träffar några gånger per år, på telefon som vetat om att vi försöker bli gravida nu ett tag. Jag hade tänkt nämna för henne om vår planerade utredning genom att berätta att vi nu hade kommit till ett vägskäl, om man skulle skita i allt helt och hållet eller... Längre än så hann jag inte komma förrän hon föreslog "att vi bara skulle låta det vara och tog det sig så tog det sig". Jag vet att hon inte menade något illa med det hon sa, men det gjorde så ont att höra det! Från den personen som har stått mig närmast förrutom min man. Som vetat om hur länge vi försökt. Som känner till mina missfall. Jag försökte förklara att det är inte så lätt att bara koppla bort det när man har regelbunden mens, man vet när man har ÄL och man vet när man har BIM. Och om man desdutom som jag ligger fel i TSH och därmed måste snabbt söka hjälp och få hjälp att höja Levaxindosen för att inte få ett till missfall om jag mot förmodan skulle lyckas bli gravid. Men hon envisades med att det var väl bara att ta det som det kommer. Jag förstår att det är lätt att säga så när man inte själv upplevt att månad efter månad fått sitt hopp grusas av mens, utan istället lyckats på första försöket. När den där längtan inte vuxit sig lika stor som Himalaya. Men ändå, även om jag förstår det så gjorde det ont. Hennes ord gjorde ont. Hennes oförståelse gjorde ont, grymt ont. Men ondast av allt gjorde hennes irritation för att jag inte bara kunde ta det som det kom. Och med en gång kändes det som det växte en avgrund mellan oss och vår vänskap.

Maramina: Jag förstår verkligen vad du menar. Min kusin som jag står väldigt nära sa samma sak och man blir så sårad. Precis som att det blir ens eget fel att man inte blir gravid. Du har dessutom en fysisk förklaring till varför det är svårt. Kan man tänka bort diabetes också då? Det är väl klart att man längtar och det är omöjligt att tänka bort det. Man skulle ju aldrig ge rådet till någon som svälter att de ska ta det som det kommer. För det är ju just det man är, svältfödd på att få en skrynklig liten skrikande sak.
Hoppas att du kan komma närmare din vän igen, annars finns vi här om du vill prata av dig!

Maramina- usch va trist att inte folk kan tänka lite längre :(

Tack söta JZ79. Här vet jag i alla fall att ni tjejer känner samma frustration och samma längtan som jag. Att ni vet hur det är att försöka och månad efter månad inse att det inte gått den här gången heller