Hur får jag mitt barn att visa smärta (jag önskar ENDAST svar av ADOPTIVFÖRÄLDRAR eller andra INSATTA!!!!)
Hej
Jag känner att jag skulle behöva lite råd och jag vet ju att det finns många kloka människor här på FL som vet mycket om adoptivbarn och deras särskilda behov. Ni andra som bara tycker o tänker en massa saker utan att ha någon PERSONLIG erfarenhet eller kunskap om adopterade barns behov kan sluta läsa här!!!
Först lite bakgrundsfakta:
Barnet har varit hemma lite mer än ett år, har inget känt SN som skulle kunna påverka denna fråga, är runt 3½ år, uppväxt på barnhem (ett som nog var så bra ett barnhem kan vara), anknytningen har gått snabbt o lätt, har lätt för att visa känslor i andra sammanhang än de jag nedan beskriver.
Nu till mitt problem. Barnet visar inte när det har ont. När vi fick X så blev X inte ledsen när X ramlade men vi jobbade hårt och idogt med att förstärka X:s känslor, många oförstående tyckte att vi sjåpade oss alldeles för mycket. Nu blir X ledsen om X slår sig och så har det varit sedan kanske 9 mån. Det är inte föräns vi verkligen la vårt fokus på det för ca 2 månader sedan som X har börjat komma till oss när X ramlar o blir ledsen, innan dess stod X o väntade tills vi kom. Det sist nämnda tror jag själv beror på att vi hela tiden gått till X för att förstärka X:s känsloyttringar och att ingen kanske haft tid att ta upp X på barnhemmet om X gått till dem.
Som sagt ovan så är blir X ju nu ledsen om X slår sig MEN X visar inte när X har någon annan smärta tex. magont eller öronvärk. X kan säga aj ont i magen (men bara en gång) men är inte synbart ledsen. Nyligen hade X så kraftig öroninflammation att det värkte hål utan att X var ledsen. Det gör ont i mig att inte kunna trösta när X har värk efter som jag inte vet om det. Vid osynlig smärta går det ju inte att förstärka känsloyttringarna på samma vis som när X skadar sig. Är det någon som har några råd att ge kring hur vi ska komma till målet att X blir ledsen som andra barn även vid "osynlig" smärta?
Jag kan ju inte säkert veta vad det beror på men även här kan jag tänka mig att ingen varit nära även om X gråtit av smärta under X:s första år och att X därför för länge sedan "gett upp".
Känner mig som en dålig mamma som inte ens märker att mitt barn har en kraftig öroninflammation, stackars liten.