Vi som är överviktiga & gravida.

Inskrivning igår.

Hade en ung sommarvikarie som nog var helt trevlig. Jag hade ju bestämt att inte uppge vikten, men det fanns ett papper att fylla i som jag hade fyllt i hemma innan magkänsla sa mig att utelämna viktinfo. Men hon tog inte upp det, det var först på slutet som jag såg att hon antecknat det i sina papper att BMI var 42. Jag trodde hon tog BMI +35 på magkänsla, det syns ju faktiskt att jag är tjock liksom.

Hon ville ge migen remiss till dietist och jag sa att det var OK iom att jag inte träffat dietist innan, däremot ville jag inte träffa dietsjuksköterskan då jag träffat henne många gånger och det ger inget. Hon säger bara att om jag äter det jag säger att jag äter, och rör mig så mycket som jag säger att jag rör mig, så skulle jag inte väga så mycket som jag väger.

Det enda hon sa med vikten var att det skulle behöva göras en anestesibedömning av mig så att det fanns redo om det behövs göras ett akutsnitt/urakutsnitt vid förlossningen. Det var standard för alla med BMI över 35 tydligen. Missade det med sonen då BMI var 33 vid inskrivningen.

Hon berättade också att jag inte "behövde" gå upp i vikt. Jag sa att jag väldigt lätt går upp i vikt oavsett, men att jag helst går upp så lite som möjligt.

På det stora hela var det ok, men förutom vikten och alla papper som skulle fyllas i så pratades det nästan uteslutande om förra graviditeten, förlossningen och amningen. I efterhand så skulle jag gärna haft mindre prat om den och mer prat om pågående graviditet, men det kan ju vara att det är för att fånga upp ev trauman man har från förra gången. Jag hade en väldigt lätt (haha) graviditet och en snabb och "enkel" förlossning så inga trauman att tala om.

Jag har bmi 42 (tror jag iaf)

Men varken förra gången eller nu har det varit nå snack eller info om anestesibedömning?

Hade bmi 41 förra gången och fick epidural och det var inga problem alls att sticka eller bedövas

Hört talas om att man ska göra massa extra grejer om man har bmi över 35 men har bara blivit erbjuden glukosbelastning (vilket alla fått göra på mvc jag gått till, klarade dock inte av att göra de förra gången) och nu extra blodtryckskontroller

Dietist frågade bm om jag ville gå till, men inte för att undvika viktuppgång utan för att kunna äta alls då jag mår illa, kräks och tappat aptiten för det mesta

Får se om jobbiga läkaren kommer trycka på mer grejer sen

Jag vill helst bara gå till min bm och ta blodvärde/blodsocker/blodtryck lite oftare och prata

Min graviditet och förlossning var inte lätt så jag vill och behöver prata om det ^^ men ja klart man vill fokusera på nuet också!

Konstigt egentligen när dom säger att man inte borde gå upp alls, det är ju faktiskt ett foster som växer och en graviditet som väger, gör man som dom "vill" så går man ju ner i vikt

För det går ju inte att vara X vikt och graviditeten blir +6kg och våger står på +/-0, för de innebär ju att en själv går ner 6kg medans graviditeten går upp 6kg

Fattar ju syftet men onödig stress och konstig matematik, borde ju vara fokus på att graviditeten går upp som den ska och man själv inte går upp så mycket mer än så, men liksom onödigt att få ångest för tex. vattenvikt vilket lätt kommer på slutet

Jag har precis fött min dotter. 

Jag har precis fött min dotter. 

Vi hade försökt i över 3 år när jag äntligen blev gravid. Jag hade bmi över 30 då. Men jag hade gått ner ca 25 kg det sista året. När jag skrevs in på mvc, var det full fokus på min vikt. Jag var tvungen att gå till dietist och beskriva mina matvanor. BM sa att jag bara fick gå upp 6 kg. Vid varje besök var det fokus på min vikt, min mat och hur mycket jag rörde mig. Jag fick ingen info om mitt barn. Jag tyckte det kändes skit jobbigt, då jag vet hur man ska äta o röra på sig, annars så hade jag ju inte lyckas då ner 25 kg alldeles själv.

Till slut bytte jag till en anan mvc och mötte en ängel till bm, som var otroligt mycket bättre. Hon talade aldrig om min vikt utan sa att det där kan du ju redan allt om.

Jag hade en helt normal graviditet med bra värden. Jag gick upp totalt 9 kg, som jag gick ner fösta veckan samt 4 kg till efter fl.

Mitt råd till er byt bm, om ni inte känner er bekväma, det var det bästa som jag gjorde under min  graviditet.

Lycka till alla

Grattis! Både till ert barn och till en problemfri graviditet. 

Jag måste påminna alla om att utöver att byta barnmorska om man blir respektlöst eller oprofessionellt behandlad så kan man alltid tacka nej till t.ex att prata med en dietist eller prata med en läkare om sin vikt, om man tycker att det inte är till någon nytta. All vård är frivillig!

Jag gjorde glukosbelastning i vecka 10 förra graviditeten (sommaren 2015) för att se om jag redan hade diabetes eller prediabetes, och mina sockervärden var då helt normala. I år tackade jag nej till tidig glukosbelastning, dels för att jag tror inte det hunnit hända något där på ett år - jag väger ungefär lika och äter ungefär lika - och dels har jag IBS och fick skov i en vecka av sockerlösningen. Det kändes helt enkelt inte värt det. Kommer däremot att göra glukosbelastning när alla andra gör den i vecka 28. Bm sa bara okej till det, inget tjafs. 

Bor man i en småstad finns det förmodligen inte så stora valmöjligheter vad gäller mvc och barnmorskor, men jag skulle annars tipsa om att gå privat. Jag bytte från mitt närområdes mvc till Mama Mia, och det var stor skillnad. Nu är kanske den största skillnaden mellan enskilda barnmorskor iofs, oavsett privat eller landsting, men de har t.ex inte samma riktlinjer vad gäller att fokusera på vikten. Privat har jag fått exakt samma kostråd som alla andra gravida. Sen följer de så klart upp tester som kommer tillbaka onormala och sätter in mer kontroller efter enskilda behov, det är ju självklart. Landstinget verkar inte alls fatta att det är betydligt viktigare att bygga upp en överviktig persons självförtroende till sin egen förmåga att bära och föda fram ett barn än att informera om varför man blir tjock.

Att bära och föda barn är en skitstor grej i livet och det kräver mycket av en. Att gå ner 20-50 kg eller mer i vikt är en skitstor grej och kräver mycket av en också (de allra flesta klarar inte det utan gastric bypass, som i sig innebär hälsorisker) - man kan omöjligt göra båda samtidigt, varken mentalt eller fysiskt är det möjligt. De kanske skulle försöka tänka lite mer på psykologin bakom övervikt och mindre på kostcirkeln, bara ett förslag alltså.. I deras huvud är det väl ungefär så här: "all vikt som överviktiga gravida går ner eller jämviktar är jättemycket bättre än att gå upp helt ohämmat, nu ska jag försöka förmedla det", men det kommer ut så här: "Ja, och oavsett om du jämviktar eller går ner 5 kilo under graviditeten så kommer du att vara DÖDLIGT FET vid förlossningen och barnet kommer att födas på tvären med gomspalt, ryggmärgsbråck och väga 17 kilo och själv kommer du förmodligen att dö, eller så dör ni båda två. Så ät överhuvudtaget ingenting mer än broccoli och multivitamin. Inte för att det kommer att göra nån egentlig skillnad, eftersom du ändå kommer att vara DÖDLIGT FET vid födseln, men vi gillar att du försöker." 

Information om risker är bara konstruktivt om man ser en möjlighet att minska eller helst utplåna riskerna. Annars är det bara sadistiskt att informera, jag kan inte se det på något annat sätt. Även om jag skulle gå ner 15 kilo så är jag ändå fet i riskgrupp 3. Med andra ord kan jag inte förändra mitt riskläge under graviditeten, oavsett hur nyttigt jag äter och hur mycket jag motionerar - det hade varit exakt samma sak att säga "ät grönsaker, inte glass, och motionera" (som man säger till alla) istället för att säga "risk, risk och den här risken också" och jag hade dessutom mått mycket bättre och känt mig mycket mer stärkt i mitt självförtroende att det här kommer att gå bra - och därmed fortsatt skärpt mig med maten och motionen. Piska funkar inte. På det kunde läkaren inte svara nånting. Hon såg ut som om någon hade trampat på henne - exakt så som jag kände mig alltså. 

Jag kommer aldrig mer att diskutera min vikt med vården såvida det inte är på mitt eget initiativ och på mina villkor. Jag kommer aldrig mer att gå med på att lyssna på en risklektion. Inte för att jag inte vågar höra sanningen om min övervikt, utan för att det har ingen positiv effekt, bara negativ. Att tala om att gropen är väääldigt djup har aldrig motiverat någon att ta sig ur en grop. 

Är jag löjlig som inte känner att min svärmor och mina svägerskor har något att göra runt min mage? Barnet har inte ens börjat sparka, men visst, eftersom jag är stor syns det redan (15+5) och när jag träffade svärmor häromdagen hälsade hon med att lägga en hand på magen. Jag tyckte inte alls om det. Kanske den besvärlighetskänslan lättar när det faktiskt är mer pga graviditeten jag är tjock men det är ändå min mage, inte bebisen, man känner på. Tycker nog inte det är lika jobbigt i tanken att min mamma eller mina systrar (oftast är det ju tjejer som ska fram och känna och inte killar) känner på magen när den är större men just nu behöver ingen känna tycker jag. Jag går väl inte fram och hälsar på tjocka kompisar genom att lägga en hand på magen?? Kan man säga till om hon gör det igen eller är jag löjlig? Kände att jag störde mig på en del grejer nu när vi träffade henne och jag har inte gjort det innan. Men upplevde inte att hon lyssnade på mig utan körde på. Och att hon nästan blev stött över att vi ska få kläder så det räcker från min syster eftersom hon inte får köpa kläder till barnet. Jobbigt eftersom jag har svårt med min svärfar och min man inte riktigt tar mig på allvar nu för att han istället tycker jag är känslig och löjlig. Var alltså andra grejer också som jag reagerade på när vi träffades och visst. Är väl extra känslig men vissa grejer måste man väl få säga till om?