Vi har aldrig lyckats bli gravida, trotts hjälp, på alla de år som har gått sedan vi bestämde oss för att skaffa barn. Strax efter hemkomst med vårt adoptivbarn blev vi spontant gravida. Vi har inte alls kunnat glädjas åt denna graviditeten på samma sätt som då när vi var gravida via adoption. Känns lite ledsamt att känna så...
Kanske det blir mer verkligt när vi varit på ultraljud, hoppas det! Någon som känner igen sig?
Hej TS! Vet inte om jag kan vara till hjälp...har ingen erfarenhet ö.h.t. av adoption, men jag tänker att det på många sätt liknar att få biologiska barn.
Angående anknytning; Med mitt första barn fattade jag nog inte att det var en riktig bebis som låg i magen förrän alldeles på slutet, och den stora kärleken kände jag inte förrän hon kom ut. Nu är jag gravid med nr. 2 och förstår inte heller denna gång att det är en riktig bebis där inne (ev. lite mer än med ettan, men inte mycket) och mycket av min tid går naturligtvis åt till att ta hand om det barn jag redan har. Vid en adoption så antar jag att man får se bilder av barnet man ska få hem? Då blir det säkert lite lättare att begripa att det är på riktigt, och det blir kanske även enklare att känna kärlek även innan barnet kommer till en(?)
Fokusera du i lugn och ro på första barnet. Det är det barnet som behöver din uppmärksamhet nu! När nästa barn kommer får ni då ett tryggt äldre syskon, och ni kommer säkert älska båda barnen precis lika mycket:)
Lycka till!
Ja det är exakt det vi får höra hela tiden. Ni ska se att ni blir gravida när vi har adopterat. Vill inte höra de kommentarerna. Och nej det är inte en helt optimal situation. Men var gör man. Jag har inte kunnat ägna den tid som jag velat till mitt första barn, pga graviditeten. Varit otroligt trött, febertoppar, illamående och en massa andra grejer i flera flera veckor så att jag inte orkat något. Så man har ju inte kunnat springa om kring och leka jage och en massa andra aktiva lekar. Blir mest stilla sittande när vi umgås, vilket i och för sig inte är helt fel det heller. Anknytningen har gått jätte bra hittills. Det har inte varit så tufft som vi hade föreställt oss. Även om det varit en stor omställning till att gå från två till tre. Vi har inte sagt något till vårt barn och inte till så många andra heller. Vill inte att graviditeten ska ta fokus från vårt adoptivbarn nu i början. Och h*n ska inte behöva tänka på att det kommer någon annan in i familjen förrn vi verkligen vet att graviditeten kommer att gå bra. Så det inte blir en ytterligare förlust. Ja, det är väl så att man varit inställd på ett situation och sedan blir den en helt annan. Men jag är lite lessen då man inte har knytit an till ”magen” och lite lessen att man kanske bara ängnar 80% av de 100% som man tänkt sig till sitt barn. Fast det är väl inget som ”magen” bryr sig om nu. Socialen är ju här och skriver återrapporter och de vet om hela situationen, men säger att de ser ett tryggt litet barn och ser hur h*n knytit an till oss, skönt att ha något utifrån oberoende person som ser att allt gått bra. Vet bara inte hur jag ska knyta an till ”magen”. Focuserar mer på alla bivärkningar/syptom pga graviditeten än på ”magen”. Men jag kanske ska släppa det... så det inte ta bort för mycket fokus från vår lilla älskling. Bara att denna graviditeten är så mycket annorlunde mot att vara gravid i adoptionsvärlden, då var vi mycket mere glada. Men det kanske inte är så ovanligt att man kanske inte knyter an förren på slutet av graviditeten, vad vet jag, har ingen erfarenhet av detta, för det är så mycket som kan hända.
Känner att jag behöver skrive av mig lite och tänkte att det kanske finns någon här ute om varit med om samma sak.
Men var glad! Du ska ju få ett biologiskt barn. Om jag vore du skulle jag vara överlycklig. Äntligen! Att önska att barnet i magen vore adopterat är ju helgalet och bakvänt. Det är ju ERT barn! Grattis!
Jag har en ettåring och är gravid i v 25, har ingen erfarenhet från adoptionsvärlden, men jag vet hur det är att vara gravid och småbarnsförälder... När jag väntade första barnet hade vi ju inte så mycket annat att fokusera på än magen och graviditetskrämpor/utveckling osv. Men nu när vi har en underbar unge redan så hinner vi inte glädjas så mycket åt det kommande barnet. Dåligt samvete kommer och går, det har blivit lättare nu när magen vuxit ordentligt och jag känner hur bebisen sparkar och lever rövare, den är med "med", jag kan sitta och undra hur den kommer se ut, bete sig, hur storbarnet kommer reagera.... Det blir lättare att knyta an när man märker av och känner att det ligger en bebis i magen! :) försök må så bra du kan och busa så mycket du orkar med det barn som du redan känner, för tids nog kommer nästa fas i livet:)
Jag har två kompisar som blev gravida under adoptivbarnets första år hemma. Båda var väldigt oroliga för att inte räcka till, och tyckte att situationen var extremt jobbig. Den ena gjorde, efter mycken vånda, abort. Den andra funderade också på det, men landade i en fatalistisk det-var-nog-meningen-grej. Det har varit tufft, absolut. De ångrar givetvis inget av sina barn, och det börjar stabilisera sig nu när den lille är två år, men det har varit väldigt jobbigt och många gånger ångestladdat. Jag menar inte att avskräcka dig - mest visa att du inte är ensam, och att det med största sannolikhet kommer att gå riktigt bra.
Grattis till graviditeen 
Det kommer bli bra tror jag. Ni har lite tid att smälta chocken.
Dina funderingar kring känslomässiga band mm får man alltid vid syskon tror jag. Jag har fem biologiska och känner igen dina funderingar