Är mitt i en adoptionsprocess vilket är otroligt spännande, fått medgivande och valt land =)
Ni som adopterat, vad ser ni för fördelar med det om ni tänker på att ni skulle fått ett biologiskt barn.
Jag tänker på följande:
*slipper utsätta min kropp för en graviditet, är ju faktiskt inte helt riskfritt
*kan träna hela tiden, både innan och efter vi fått vårt barn
*kan ta ett glas vin med gott samvete när jag vill
De som adopterar väntar ju också på SINA barn, iof sig.
(:))
Nu har ju vara en person skrivit så, så du behöver inte skriva "ni" och "er".
Jag fick mitt första barn genom adoption och märker att jag lätt jämför allt som har med mitt andra barn ( är just nu biologiskt gravid) att göra till det enda sätt att få barn på som jag känner till sedan tidigare. Äntligen kan jag med egen erfarenhet säga att alla som pratar om det fantastiska med graviditet, enligt mig har fel. Missförstå mig inte nu. Jag har hittills haft en alldeles exemplarisk graviditet, men jag har svårt att se tjusningen i att begränsa kroppen, inte kunna ha sina kläder, underkläder som skaver och sparkarna från barnet: är det så häftigt ? Nja, visst är det lite kul, men jag vet att det fungerar mer än utmärkt att vänta barn och få ett finfint barn utan detta. Det absolut sämsta med en biologisk graviditet, tycker jag, är att barnet oundvikligen kommer få en del av mina gener. Inget jag ser som en fördel för barnet. Det adopterade har alltid fått veta vilken tur hen har som inte vuxit i min mage och fått ärva mina sjukdomar. Barnbeskedet smällde betydligt högre än ultraljud med bild och rätt omfattande information. Att vänta barn genom adoption var en härlig tid för mig. Fylld av planering och ovisshet men också massor med glädje. Jag kände mig rätt trygg med att det skulle bli ett färdigt barn i slutändan även om väntetiden var oviss och jag också hade en del farhågor om att få ett barn med större svårigheter än vad skulle kunna klara av. Att vara biologiskt gravid har för mig varit mycket mer förknippat med oro och rädsla. Första tiden rädsla för missfall och nu på slutet rädsla för att barnet ska dö i magen och rädsla för att barnet ska vara sjukt. Om jag inte känner barnet sparka eller röra sig på några timmar blir jag nedstämd och rädd för att något hänt. Jag blev överraskningsgravid och hade inte alls planerat ännu ett barn. Det var först när tanken slog mig att om de ringt från första barnets födelselandet och frågat om vi vill adoptera ett biologiskt syskon till barnet, som jag kunde tänka att om så skett hade jag känt mig väldigt utvald och absolut tagit emot barnet med öppna armar. Då slog mig tanken att ett barn skulle komma som syskon i familjen och att det var på samma sätt som om landet ringt och frågat. Det gpr inte att tacka nej när man blivit utvald. Detta barn hade börjat växa i min livmoder och det måste fås tas emot med öppna armar. Om jag hade fått valet: det kommer bli ett barn till, biograviditet eller adoption? Hade jag absolut valt adoption. Ett så fint och fantastiskt barn det blev den gången, har jag svårt att tro, kan bli genom biologisk graviditet med mina gener. Detta med viss reservation för att barnet inte är fött än, men jag ska ärligt erkänna att jag känner mig rädd för att snart få en liten, liten bebis i min famn. Att få en liten människa på dryga året som redan hade levt ett liv och hade egna referensramar var en fantastisk upplevelse. Jag har aldrig saknat att jag inte fick vara med från början. Att Få lära känna sitt barn som redan levt ett tag och upptäcka färdigheter och erfarenheter är något som jag upplevde som extra spännande med första barnet.
TS, jag tror att de anledningarna du räknade upp kan låta lite konstiga i mångas öron. Ärligt lät det rätt omoget och en smula naivt. Däremot kom den listan som en annan adoptivförälder skrev lite längre ned som ett intressant inlägg på skillnader man inte tänker på. :)
Det är synd att det ska vara så känsligt/okänsligt kring adoption. Själv har jag bara biologiska barn, och tror stenhårt på biologin, och hur graviditet är skräddarsydd för att förbereda oss och våra kroppar på bästa sätt för vad som ska komma. Det betyder inte att jag tycker att adoption är sämre, ni har gått igenom en annan process som förbereder er.
Jag tycker att jag har hyfsad koll på adoption då min närmaste vän är adoptivmamma och ingår i flera olika "adoptivgrupper", och vi pratar om allt från hur man kan känna, anknytning, praktikaliteter olikheter för barnen beroende på bakgrund etc.
Jag har stor respekt som gått igenom sorgen att inte kunna föda biologiska barn, accepterat, gör det bästa av situationen och går igenom adoptionsprocessen.
Jag tänker lite på er med både biologiska barn och adoptivbarn; tror att det är psykologiskt svårt att inte hamna lite i "försvarsställning" med fördel åt adoptionen. Vem säger liksom att det kändes djupare med ett biologiskt barn än med ett adopterat (om man skulle känna så,), det är mycket tabu. Jag tror inte att man ens själv kan tänka så inför sig själv, särskilt som barnet har blivit övergivet tidigare i livet.
Önskar er dock all lycka till!
Jag förstår att man försöker hitta fördelar med adoption när man inte kan få egna, biologiska barn. Man vill väl på något sätt rättfärdiga det hela för sig själv, antar jag. Om man inte kan få egna barn så kan man allt som oftast adoptera. Lycka till med er adoption!