Anonym (Mamma x 2) skrev 2013-07-11 02:19:18 följande:
Jag fick mitt första barn genom adoption och märker att jag lätt jämför allt som har med mitt andra barn ( är just nu biologiskt gravid) att göra till det enda sätt att få barn på som jag känner till sedan tidigare. Äntligen kan jag med egen erfarenhet säga att alla som pratar om det fantastiska med graviditet, enligt mig har fel. Missförstå mig inte nu. Jag har hittills haft en alldeles exemplarisk graviditet, men jag har svårt att se tjusningen i att begränsa kroppen, inte kunna ha sina kläder, underkläder som skaver och sparkarna från barnet: är det så häftigt ? Nja, visst är det lite kul, men jag vet att det fungerar mer än utmärkt att vänta barn och få ett finfint barn utan detta. Det absolut sämsta med en biologisk graviditet, tycker jag, är att barnet oundvikligen kommer få en del av mina gener. Inget jag ser som en fördel för barnet. Det adopterade har alltid fått veta vilken tur hen har som inte vuxit i min mage och fått ärva mina sjukdomar. Barnbeskedet smällde betydligt högre än ultraljud med bild och rätt omfattande information. Att vänta barn genom adoption var en härlig tid för mig. Fylld av planering och ovisshet men också massor med glädje. Jag kände mig rätt trygg med att det skulle bli ett färdigt barn i slutändan även om väntetiden var oviss och jag också hade en del farhågor om att få ett barn med större svårigheter än vad skulle kunna klara av. Att vara biologiskt gravid har för mig varit mycket mer förknippat med oro och rädsla. Första tiden rädsla för missfall och nu på slutet rädsla för att barnet ska dö i magen och rädsla för att barnet ska vara sjukt. Om jag inte känner barnet sparka eller röra sig på några timmar blir jag nedstämd och rädd för att något hänt. Jag blev överraskningsgravid och hade inte alls planerat ännu ett barn. Det var först när tanken slog mig att om de ringt från första barnets födelselandet och frågat om vi vill adoptera ett biologiskt syskon till barnet, som jag kunde tänka att om så skett hade jag känt mig väldigt utvald och absolut tagit emot barnet med öppna armar. Då slog mig tanken att ett barn skulle komma som syskon i familjen och att det var på samma sätt som om landet ringt och frågat. Det gpr inte att tacka nej när man blivit utvald. Detta barn hade börjat växa i min livmoder och det måste fås tas emot med öppna armar. Om jag hade fått valet: det kommer bli ett barn till, biograviditet eller adoption? Hade jag absolut valt adoption. Ett så fint och fantastiskt barn det blev den gången, har jag svårt att tro, kan bli genom biologisk graviditet med mina gener. Detta med viss reservation för att barnet inte är fött än, men jag ska ärligt erkänna att jag känner mig rädd för att snart få en liten, liten bebis i min famn. Att få en liten människa på dryga året som redan hade levt ett liv och hade egna referensramar var en fantastisk upplevelse. Jag har aldrig saknat att jag inte fick vara med från början. Att Få lära känna sitt barn som redan levt ett tag och upptäcka färdigheter och erfarenheter är något som jag upplevde som extra spännande med första barnet.
Jag känner inte alls igen mig i dina tankar. Det var just det med generna som var viktigt och att få bara med från början. Likaså är det en häftig känsla att känna de första sparkarna. Ultraljuden. Att få bygga upp något tillsammans. Många par är närmare varandra än någonsin när de väntar barn.
För mig som haft svårt att få barn är det dessvärre nog inte någon förhoppning att få ett syskon. Jag kan inte tänka mig att sträcka mig så långt som till äggdonation eller adoption. Det är essentiellt för mig att barnen blir helsyskon på riktigt. I annat fall får det heller vara.
Det är skillnad om jag hade träffat en ny man och på det sätt skaffat ett halvsyskon. Men då hade det barnet också blivit vårat genetiska, om än bara halvsyskon med mitt första barn.
När jag läser i dessa forum, får jag ofta känslan att de flesta som väljer att adoptera varit väldigt ledsna för att de inte kan få genetiska barn. Att det tagit många år att acceptera detta. Är liksom en "lång process" att gå igenom innan man kastar in handduken. Mina kusiner kände att de var tvungna att gå via IVF å 4 försök, för att acceptera och gå vidare med adoption. De var väldigt ledsna för att de inte kunnat få ett genetiskt barn, vilket jag till fullo kan förstå.
En sak delar jag dock - oron. Jag har haft missfall, varit livrädd hela tiden i början att få missfall. Sedan lugnade sig oron, kände mig ännu lugnare i vecka 20 då jag tydligt började känna fosterrörelser. I sen graviditet bubblade oron upp på nytt, då jag var rädd att barnet skulle dö i magen.
Detta grundar sig på historier jag läst här på Familjeliv m.m..
En dag när jag känt svagare fosterrörelser och sökte till förlossningen, var jag livrädd. Det var en slags skräck som jag inte kan förklara. Nu var allt bra, men sedan dess har rädslan bubblat upp. Så fort det går ett antal timmar utan fosterrörelser börjar man oroa sig. Hela tiden är man på sin vakt. Nu lyckades jag få ett extra TUL i sen graviditet, då jag tog upp min oro med barnmorskan. Fast det egentligen inte fanns några medicinska skäl. Denna oro känner de flesta, händer hela tiden att folk söker för minskade fosterrörelser i sen graviditet. Det är helt normalt att bli orolig om något förändras.