Vill inte vara singel längre!
Trött på att vara singel. Trött på att få göra allt man förut gjorde som par nu får göra ensam. Trött på att äta ensam. Trött på att sova ensam. Ja jag är faktiskt urless på att vara singel!
Jag är inte desperat men jag har heller ingen milslång kravlista.
Senaste förhållandet var det jag som avbröt då han inte var rätt för mig-11 år äldre och hade då ett levnadssätt med alkohol och slagsmål var och varannan dag. Förhållandet innan det så var det ungefär samma men utan slagsmål däremot så dög jag bara till honom som kk och ingen man visar upp som sin flickvän sa han och han var väl 7 år äldre än mig, spel/alkoholmissbrukare fick jag sedan veta så det dejtandet avslutade jag också då jag själv vare sig röker/dricker eller har problem med missbruk. Tydligen drogs dom till mig av någon anledning, kanske var jag sårbar och mottaglig för dessa män då jag sökte efter kärlek och att någon ville ge mig den uppmärksamheten och vilja vara med mig och hitta på saker ihop med mig, min ribba måste ha varit låg ju.... Dessa två gjorde mig rädd för att ta kontakt med killar ett bra tag efter att jag avbröt kontakten.
Killen innan honom var mitt första och längsta förhållande, det gick jättebra och vi hade det bra fram till att han och jag växte ifrån varandra något år senare så vi gick isär.
Så jag har bara haft 3 förhållanden, dejter och flirtar räknar jag inte med och någon one-night- stand- typ är jag inte överhuvudtaget.
Efter det senaste förhållandet så valde jag att vara ensam ett tag för att hitta mig själv och bli stark igen, bygga upp mitt självförtroende och självkänsla. Vilket jag nu gjort väldigt bra och känner mig mogen för ett seriöst förhållande där även barn förhoppningsvis ska ingå inom en snar framtid och om jag får privilegiet att få uppleva att få egna barn så är min lycka gjord. Rädslan är nu att jag inte hinner då jag är 34 år och fortfarande inte hittat rätt man att bilda familj med. Jag vill ju bara ha en man att dela mitt liv med en man som älskar mig för den jag är; en helt vanlig snäll tjej som bara vill bli älskad, få mysa hemma och ja bara leva ihop med.
Men VARFÖR hittar jag aldrig honom med stort H?! Varför duger inte jag? är det fel på mig som är ständig singel? Skrämmer jag iväg killarna ifrån mig? Jag ser ju ut helt som vanligt, lite blyg i början men efter ett tag är jag som jag brukar-öppen, trevlig, omtänksam och pratsam.
Hur ska jag göra för att ta mig ur singelhjulet och hoppa på relationsbandet?
Tips någon?
Jag har provat dejting via nätet och jag verkar vara populär så mitt utseende är det inget fel på ju, inte heller mig som person då jag får mina favoritklick osv.
Vill ju inte vara singel mer men vill heller inte ha någon som inte är rätt för mig igen för så desperat är jag inte.
Vill bara bli älskad av en snäll och omtänksam man.
Hjälp någon?!