• Anonym (Katja)

    Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?

    Läser i en tråd att folk har BMI på 38, 40 ja till och med 53 och undrar... HUR blir man så fet?
    Märker man inte när det börjar gå åt fel håll?

    Hur kan man tillåta sig själv att bli en (förlåt) val???

  • Svar på tråden Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?
  • Anonym (cred)
    Anonym (Nöjd tjockis) skrev 2015-01-06 13:54:39 följande:

    Har ett BMI på 34. Bryr mig faktiskt inte det minsta. Då jag hade ett Bmi på 48 tog jag tag i det och gick ned massor. Idag mår jag bra, har inga sjukdomar, alla mina värden är bra och jag är frisk som en nötkärna. Jag är ute och går 4 dagar i veckan och simmar en dag. Jag får ofta komplimanger för mina kläder. Har inga problem se mig själv naken, gå på badhus eller ha sex med lamporna tända.

    Har ett rikt liv med en fantastisk familj och massor med vänner. Jag äter det jag vill men begränsar idag mängden av det.

    Det jag inte förstår är varför andra bryr sig om hur andra människor väljer att leva. Eller tar sig rätten att döma människor man inte känner. Jag vet ingenting om hur andra har det eller varför de lever som de gör. Jag fick en gång då jag var liten lära mig att har man inget snällt att säga så håll tyst.


    Hurra! Äntligen ett inlägg att bli glad av. Tack!
  • Junior
    Meh01 skrev 2015-01-05 23:49:30 följande:

    Så urbota korkat och fegt att skriva "förlåt" innan man skriver något nedsättande. 

    Ta både dina ruttna åsikter och din bedrövliga personlighet och kör upp dom i röven, om ditt huvud inte redan tar för mycket plats.


    Då kan du ta ditt huvud och köra upp i röven, om inte din röv är för stor och fet
    Även döden kan dö
  • Anonym (Pernilla)

    Underligt nog så såg jag det aldrig. Gick upp ca 45kg under ca 5 år och gick från en storlek 42 till 54. Visst passade inte kläderna men det var aldrig någon varningsklocka.
    Jag hade alltid blivit mobbad och kallad fet, bilden jag såg i spegeln var alltid densamma oavsett vikt. Jag antar att verklighetsbilden hann med den bild jag alltid såg för mig själv. Antar att det är samma som för personer med anorexia fast åt andra hållet. De ser sig som feta även om de är smala. 

    Inte förrän min bror skulle gifta sig och jag kunde inte hitta något att klä mig i och jag var tvungen att sy upp en klänning i x antal meter tyg började jag inse att det var fel. Det var ett tält! Jag gick till läkaren och det var över tre siffror. MEN, jag såg fortfarande samma person i spegeln.

    Jag gick ner 30 kg och fortfarande ser jag samma person. Jag ser ingen skillnad. På gymmet kan jag se en tjej som ser smal och snygg ut och om jag ställer mig bredvid henne kan jag jämföra i spegeln och se att vi har nästan samma kroppsform och så kan jag se att jag inte är så tjock som min hjärna vill ha det till om jag står ensam. 

  • Anonym (bbb)

    Ts, vet du exakt hur motivation och belöning fungerar på biologisk nivå i hjärnan? Om inte, så tycker jag du ska ta reda på det innan du visar upp din korkade okunskap. 

  • EnAnonumius
    Anonym (Smalisen) skrev 2015-01-06 14:02:39 följande:
    Oj! Där stampade jag nog på en öm tå
    Ja du satt ju verkligen och dessutom bekräftade mig rätt.
    Att du sitter och fördömer andra och dömer efter ett svartvit synsätt.
    Är det vanligt att du sitter och använder svartvita mallar när du svara andra och tar för givet som du gör här?

    Gratulerar. Hoppas att du kan räkna ut varför det är helt ointressant att läsa resten av ditt inlägg efter här. Om du hade något av värde att säga efter detta så skall jag gärna läsa det om du har vett på att lägga ned dina fördömanden om mina reaktioner.


    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Anonym (Georgina)

    Jag tror att när man kommer till en viss gräns så kan det bli toksvårt och det blir en ond cirkel. Det blir svårt att röra på sig, man drar kanske på sig en depression... Så tror jag, men vad vet jag. Jag har aldrig haft ett BMI över 22 eller möjligen 23. Min normalvikt ger ett BMI på 20, men när jag hade 22 eller 23 under en kort period rörde jag inte så mycket på mig och tyckte mycket var jobbigt, mådde lite dåligt.

  • Anonym (Smal)

    Trist att vi i Sverige är så bra på att döma folk. Jag har själv tack och lov inte några överviktsproblem att ta tag i, men läst flera insändare här om folk som mått dåligt och då är det lätt att hetsäta och som sedan tog tag i det. Jag har en kompis som äter en medicin mot en sjukdom som hon har som gjort att hon gått upp 10 kilo, hon äter nyttigt och motionerar, så var det ger för rätt att vi här dömer alla som är överviktiga när vi inte känner dem eller vet vad som är orsaken ?? Tyvärr är vi i Sverige bra på att döma folk vi inte känner.

  • Anonym (Georgina)
    Anonym (Georgina) skrev 2015-01-06 15:42:14 följande:
    Jag tror att när man kommer till en viss gräns så kan det bli toksvårt och det blir en ond cirkel. Det blir svårt att röra på sig, man drar kanske på sig en depression... Så tror jag, men vad vet jag. Jag har aldrig haft ett BMI över 22 eller möjligen 23. Min normalvikt ger ett BMI på 20, men när jag hade 22 eller 23 under en kort period rörde jag inte så mycket på mig och tyckte mycket var jobbigt, mådde lite dåligt.
    Sen funkar människor olika. När jag är ensam och ledsen äter jag nästan ingenting, men min sambo är tvärtemot och äter mer onyttigt då.
  • Anonym ("Undernärd")
    Anonym (kurvig) skrev 2015-01-05 23:46:42 följande:

    Vi mööölar i oss chips till frukost innan den riktiga fettdroppande engelska frukosten serverats, sen ett paket kakkor som förmellis, dubbel pizza som mellis och flera liter cola på det. Sen kan dagen börja och även fortsätra med några kilo godis, läsk, chips och mat från donken. Lätt som en plätt! Hur håller ni andra er så undernärda? Har ni ingen hunger/sug?


    Vi äter ca 7-8 ggr per dag! Lite men ofta och rör på oss :)
  • Anonym (Ansvar)
    Anonym (Tjockis.) skrev 2015-01-05 23:39:32 följande:

    Tja, blev våldtagen vid 15år. Fastnat i ett extremt destruktivt förhållande. Fött 3 barn som stört min sköldkörtel. Gjort 2 aborter mot min vilja, fått 4 missfall och 1 utomkvedshavandeskap.

    Förlorat min bästa vän i en bilolycka, höll själv på att dö och förlora mina 3 barn i en annan bilolycka.

    Förlorade min morfar dagen innan julafton för 3 år sen.

    Fått diskbråck som tydligen inte är tillräckligt allvarligt att operera men som hindrar mig från att gå normalt, kan inte gymma. Närmsta badhus är 3timmar bort och 3 byten med bussen.

    Så just nu är jag en val, har konstanta smärtor hela dagen och får knappt någon hjälp av sjukvården. Äta mindre? Visst, men jag orkar inte vara hungrig och ha ont. Visst, jag är svag som inte kan fixa min vikt, men jag orkar inte ens bry mig om det.


    Tycker synd om dig. Verkligen. Men det är ju bara bortförklaringar eller hur? Du tycker att det inte är ditt fel att du är fet. Du har bara haft otur. 

    Jag lovar att du skulle må 100 ggr bättre om du blev smal. Nu äter du sönder ditt enda liv för saker som hänt dig tidigare. Vad blir bättre av det? 
Svar på tråden Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?