amalie79 skrev 2015-08-05 07:58:04 följande:
Det där med inte sova ihop hade jag aldrig gått med på. Är det hans eller din ide? Hur tror ni att det blir att sova med barnet sen då, i flera år kanske...? ;)
Tror att många gånger så är det för att vi låter det bli så att allt fokus är på oss. Jag har som sagt varit tydlig med att jag inte vill ha någon extra uppmärksamhet- men det kanske är skillnad om man mår väldigt dåligt, hittills har jag mest känt mig som vanligt.
Ang att man pratar om hur det kommer bli osv, där bollar jag över frågor till min man. Han ska trots allt vara hemma halva tiden och är den som har barn sedan innan så jag anser att han har bättre koll än mig på många saker :)
Vi började med att han sov "borta" i veckorna, och vårt förhållande blev så mycket bättre på en gång! Han är mycket piggare och gladare, och jag får sova utan att han väcker mig för att jag härjar i sömnen.
Jag har inte heller mått så dåligt, oförskämt och lite skrämmande bra faktiskt, och försöker att hålla mig undan. Är inte så många som vet ännu, bara de närmaste, och jag tycker att det är lite knepigt efter de två tidigare missfallen - så jag är nog den som ligger lägst av oss två här hemma. Men sambon känner att all information och de som vet ändå fokuserar på mig och min kropp hela tiden - och jag kan hålla med, det är ju en rätt stor inställning för honom också, även om det inte innebär en rent fysisk förändring hos honom...
Vi har också bestämt oss för att dela lika på ledigheten. Delvis av ekonomiska skäl, vi har inte råd att jag är hemma för länge, och för att vi anser att det inte är mer än rättvist. Men han oroar sig för att han ska uppleva det som "tråkigt" med ett barn på knappa året... "De blir ju liksom roliga först vid typ 2 års ålder" :P Jag tror dock att det där löser sig. Men misstänker att alla tankar och funderingarna blockerar de där mysiga känslorna...