• Josefin.elisabet

    Ensam gravid och ledsen.. (långt)

    Nån mer som är ensam och gravid? Jag blir så ledsen när jag till exempel ska på kontroller på Spec. Mvc och ser alla andra som sitter där med sin kille , eller när man läser i forum o gravidkalendrar o sånt "du och din partner.."

    Jag var tillsammans med pappan till barnet när jag blev gravid, men när jag fick veta det hade han gjort slut och gått tillbaks till sitt ex. Sen började vi träffas igen o det var fram och tillbaks ett tag men nu är det helt slut och han är med henne igen.

    Jag vet att jag har satt mig själv i den här situationen eftersom jag behöll barnet även om jag visste att jag antagligen skulle bli ensam (fast jag hoppades ju att han skulle ändra sig).

    Jag har en dotter som är 9 år också från ett tidigare förhållande. Jag och hennes pappa var tillsammans när vi fick henne men sen tog det slut, och nu har han henne på helgerna.

    Har dessutom haft en jättejobbig graviditet, legat inlagd på sjukhus ett tag och fått cerklage, och nu måste jag ta det väldigt lugnt för att jag inte ska föda för tidigt. Jag får en del hjälp av mina föräldrar men jag tänker ofta på hur mkt lättare det skulle varit om pappan fortfarande hade varit med mig och jag känner mig så ensam ????

    Men det skulle kännas fel att försöka träffa nån ny nu när jag är gravid tror jag ..så det vill jag nog inte heller.

    Ni andra som är ensamma och gravida, hur mår ni? Några tips för att må bättre? Vill ni träffa nån ny?

    Är i vecka 26 nu och jag är förstås glad för bebisen i magen och jag ångrar absolut inte att jag inte gjorde abort men jag önskar verkligen att jag inte hade varit ensam..men jag kan ju inte tvinga pappan att finnas med i bilden , vill han inte så vill han inte ????

  • Svar på tråden Ensam gravid och ledsen.. (långt)
  • Sereht

    Hej!

    Jag är också ensam och gravid. Jag kan också tycka att det är jobbigt att gå på kontroller och sånt ensam. Se på förlossningar på Youtube där pappan är med o.s.v. Jag är i V.21 nu. Början av graviditeten var helt förjävlig och då hade jag gärna haft någon här som kunde ta hand om mig men jag tror nog att vi kommer klara det galant ändå. Vi måste det :)

    Vart bor du?

  • cloudfairy

    Jag är också ensam och gravid.
    Jag hade precis nu den här ledsna känsla när jag läste en tråd om hur man berätta om att bebisen kommit, eller också om förlossningen själv. Jag vet att jag inte komma bli ensam, för jag har vänner som ska hjälpa till och även erbjöd att följa med till förlossningen och hålla handen. Jag är inte ledsen för jag är gravid, jag ser väldigt mycket fram emot bebisen och är inte rädd om jag orkar det själv. Men... som ni skriver....när men ser blivande mamma med partner..eller läser om graviditetet...då blir jag ibland ledsen.

  • Anonym (Sara)

    Jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv i graviditeten. Grät nog var och varannan morgon. Jag gick in i den ensam eftersom jag inte såg något annat val vid min ålder än att behålla barnet om jag inte skulle förbli barnlös. Pappan är en vän och barnet hade inte blivit till om jag inte varit så himla bränd pga en annan man. Jag fick tillfälligt ett ljus i mörkret med graviditeten och den tillsammans med mitt arbete höll mig iaf lite sysselsatt så jag inte hela tiden tänkte på den där mannen som jag hade hoppats på. När bebisen sen kom.. Då blev allt bara värre. Jag har aldrig känt mig så ensam. Förmodligen beror det på att jag samtidigt är så olycklig och fortfarande hoppas på att det ska bli han och jag en dag. Vardagsensamheten förgör mig nästan. Och när jag ser familjer med mamma, pappa och barn undrar jag vad jag gjort för att inte förtjäna att få uppleva hur det är att ha en riktig familj. Jag håller på att gå sönder och min stackars son förtjänar en gladare mamma. Pappan till mitt barn bor utomlands och han älskar vårt barn men kommer inte att kunna flytta hit så jag har ingen naturlig avlastning.

  • Anonym (kio)

    Jag sörjde att inte kunna dela min graviditet med en partner. Att vara ett "vi", drömma och fantisera om barnet tillsammans. Gå på kontroller tillsammans. Att allttid vara den som var "annorlunda" (=alltså ensam). Även senare i mammagruppen. Det var säkert ingen som tänkte att jag avvek på nåt sätt, men jag själv tänkte mkt på det.

  • Anonym (Sara)
    Anonym (kio) skrev 2015-12-12 18:17:16 följande:

    Jag sörjde att inte kunna dela min graviditet med en partner. Att vara ett "vi", drömma och fantisera om barnet tillsammans. Gå på kontroller tillsammans. Att allttid vara den som var "annorlunda" (=alltså ensam). Även senare i mammagruppen. Det var säkert ingen som tänkte att jag avvek på nåt sätt, men jag själv tänkte mkt på det.


    Jag känner att man inte har så mycket gemensamt med de som lever med en partner. Är man två är det heller ingen konst att ha en bebis. En är alltid fri att gör något annat när båda är hemma samtidigt. Jag känner även dåligt samvete för barnet. Att jag måste göra så mycket praktiska saker i hemmet medan om det finns två föräldrar kan en ägna sig åt den, leka och aktivera mer.
  • Anonym (kio)
    Anonym (Sara) skrev 2015-12-12 18:28:49 följande:
    Jag känner att man inte har så mycket gemensamt med de som lever med en partner. Är man två är det heller ingen konst att ha en bebis. En är alltid fri att gör något annat när båda är hemma samtidigt. Jag känner även dåligt samvete för barnet. Att jag måste göra så mycket praktiska saker i hemmet medan om det finns två föräldrar kan en ägna sig åt den, leka och aktivera mer.
    Ja, det känner jag också igen. Dock har jag nu lärt känna en del andra ensamma mammor, så det är skönt att kunna ventilera med dem eftersom mina kompisar (som alla lever i parförhållanden) faktiskt inte fattar.
  • Anonym (Tonåring)

    Åh hjärtat vad jag ser mig för 10 år sedan i de du skriver!

    Jag var iofs bara 15 då så var extra jobbigt att vara ensam då jag kände att jag behövde "bevisa" nått för alla andra. Lyckan när jag fick komma till en unga föräldrar grupp var stor fram tills jag gick och var ensam där. Alla andra satt och kramades med sina respektive. Och min till och från man låg hemma och latade sig. Var ensam med min plutt i 9 år, träffade min drömprins och försöker få tillökning. Osäker på om de tagit sig då testerna visar olika

    De kommer iaf att bli bättre med tiden. När du har din bebis i famnen och ser lyckan och stoltheten hos din 9 åring så kommer du inte lägga en enda tanke på nån man. <3 du klarar de här. All kärlek och styrka till dig och din fina familj

    /förhoppningsvis gravid med nr 2 och finaste sonen på 10 år

  • Josefin.elisabet

    Tack för alla svar :)

    Tonåring - Vad kul att du kanske är gravid igen :)

    Jo jag hoppas att det blir bättre med tiden.. Jag är glad att jag har min dotter iallafall , hon är jätteglad för att hon ska få en lillasyster :)

    Jag var bara 18 (nästan 19) när jag fick henne men jag var fortfarande tillsammans med hennes pappa när jag var gravid (tog slut när hon var 8-9 månader gammal) så det var inte riktigt samma sak som nu.

  • Josefin.elisabet
    Sereht skrev 2015-12-11 18:01:33 följande:

    Hej!

    Jag är också ensam och gravid. Jag kan också tycka att det är jobbigt att gå på kontroller och sånt ensam. Se på förlossningar på Youtube där pappan är med o.s.v. Jag är i V.21 nu. Början av graviditeten var helt förjävlig och då hade jag gärna haft någon här som kunde ta hand om mig men jag tror nog att vi kommer klara det galant ändå. Vi måste det :)

    Vart bor du?


    Jo precis man måste ju klara det .. Fast det känns jobbigt ibland..

    Jag bor i Sthlm , liten bit söder om stan. Vart bor du? :)
  • Josefin.elisabet
    Anonym (Sara) skrev 2015-12-12 07:04:12 följande:

    Jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv i graviditeten. Grät nog var och varannan morgon. Jag gick in i den ensam eftersom jag inte såg något annat val vid min ålder än att behålla barnet om jag inte skulle förbli barnlös. Pappan är en vän och barnet hade inte blivit till om jag inte varit så himla bränd pga en annan man. Jag fick tillfälligt ett ljus i mörkret med graviditeten och den tillsammans med mitt arbete höll mig iaf lite sysselsatt så jag inte hela tiden tänkte på den där mannen som jag hade hoppats på. När bebisen sen kom.. Då blev allt bara värre. Jag har aldrig känt mig så ensam. Förmodligen beror det på att jag samtidigt är så olycklig och fortfarande hoppas på att det ska bli han och jag en dag. Vardagsensamheten förgör mig nästan. Och när jag ser familjer med mamma, pappa och barn undrar jag vad jag gjort för att inte förtjäna att få uppleva hur det är att ha en riktig familj. Jag håller på att gå sönder och min stackars son förtjänar en gladare mamma. Pappan till mitt barn bor utomlands och han älskar vårt barn men kommer inte att kunna flytta hit så jag har ingen naturlig avlastning.


    Stackars dig :( Känner igen mig i det du skriver..

    Han som du hoppas på är inte pappan till barnet utan den som du var med innan?

    För mig är det väl lite samma förutom att det är pappan till barnet som jag hoppas ska ändra sig o komma tillbaks .. Fast jag vet att det nog inte kommer bli så. Fram tills ganska nyligen så hördes vi iallafall fortfarande o fram tills för kanske 2 månader sen träffades vi ibland men nu har han försvunnit helt.

    Folk säger att han nog kommer ändra sig när han ser barnet (kanske inte att vi blir tillsammans igen men att han iaf vill vara pappa ) men jag tror faktiskt inte det.. Och det känns som det är så lång tid kvar ändå.

    Jag försöker att inte vara bitter o arg på honom men det är svårt :(
Svar på tråden Ensam gravid och ledsen.. (långt)