Väntar en liten pojke, hur klarar man av att vara ensamstående?!
Hej,Jag känner mig oerhört vilsen, rädd och väntar mitt allra första barn och har ingen aning om hur jag ska kunna klara av att vara ensamstående!
Nu finns det väldigt många olika fakturor till varför man är/blir en ensamstående mamma, man är två om att göra ett barn. Planerat eller oplanerat, men hur tar man sig igenom en graviditet ensam?
Jag har alltid fruktat att bli en ensamstående mamma och haft ett förakt för dem som "medvetet" hamnat eller valt att vara i den situationen. Jag växte själv upp med endast en mamma, och hatade henne för det...
Alla vill vi och förtjänar att ha den där perfekta familjen med en mamma, en pappa och ett eller flera barn..
Vi tror många gånger att vi har listat ut allt, och försöker planera våra liv utefter hur vi vill leva och hur samhället vill att vi ska leva det.
Mitt liv är troligtvis som många andras, jag hade planerat allt, in i den allra minsta lilla detalj, exakt hur allt skulle bli. Men så händer det, livet... Livet kommer i vägen och inget blir någonsin som planerat. Men till det bättre, ödet kommer ikapp men jag har ingenting att klaga över, haft ett fantastiskt liv än så länge som vuxen och ett bra jobb med bra lön. Mitt sociala liv har alltid varit rullande och väldigt aktivt.
Jag har alltid varit väldigt stark, ambitiös och målmedveten, och alltid sett till att få exakt det jag vill ha här i livet. Men jag har kämpat för det, jag är väldigt envis och har en extremt stark vilja så det har alltid gått min väg.
Hur som, i somras träffade jag en super härlig, super snygg och väldigt snäll kille.
Vi började träffas, och jag fattade fort tycke för honom. Han är 32 och jag är snart 24. Han berättade för mig att hans nästa tjej skulle vara mamman till hans barn och att han var redo för ett seriöst förhållande.
Jag som länge levt som singel hade för länge sedan slutat med p-piller, men skulle nu skaffa preventivmedel då jag bestämt mig för att jag ville träffa honom en längre period, jag väntade bara på att få min mens...
Undertiden så ville jag att han skulle använda kondom, han sa att han inte ville men att han skulle vara mycket försiktig..
Mycket riktigt så kom den aldrig, och bebisen var ett faktum.
Han var den som tittade på testet som såg att det var positivt, och det dröjde inte många sekunder innan han sa att det inte fanns några andra alternativ för mig än att göra abort. Vi kände knappt varandra och detta var inte så det var tänkt, såhär ville han inte att det skulle bli och jag var bara tvungen att göra en abort.
Alla mina känslor i min kropp sa nej, nej nej nej... Nej, jag kommer inte göra en abort, jag kommer inte kunna genomföra det, jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag gjorde det, nej det finns bara ett alternativ för mig, och det var att behålla barnet.
Jag bad honom att gå, och lämna mig ifred.
Han fortsatte kontakta mig och bad mig att göra en abort, han sa saker som att han aldrig skulle förlåta mig, att jag skulle förstöra hans liv, att han skulle hata mig för resten av hans liv... Han försökte göra allt i sin makt för att jag skulle ändra mitt beslut.
Efter att jag bad honom prata med någon så kontaktade han sin mamma, och hon bad honom att ta sig samman och ta sitt ansvar och se till att detta skulle fungera och att han skulle bli pappa, oavsett om han ville det eller inte.
Efter mycket om och men, så har han försökt att bygga upp något tillsammans med mig, jag är nu i vecka 18, men det fungerade inte. Och han lämnade mig för tredje gången nu idag. Och detta var den absolut sista chansen.
Jag klandrar honom inte, han säger att han inte kan vara tillsammans med mig då han inte är kär i mig, och att jag får klara mig på egen hand.
Detta var jag beredd på från dag 1, men nu när det är verkligt, att han faktiskt inte kommer vara vid min sidan så nu känner jag mig ensam, maktlös och oerhört sårbar.
Hur ska jag klara av detta, hur ska jag kunna ta hand om min lilla pojke själv, hur kommer jag kunna ge honom det bästa möjliga livet utan hans pappa?
Jag har hans underbara mamma vid min sida, som stöttar mig, fast på distans.
Jag har försökt hitta böcker, podcast, forum och allt annat möjligt som beskriver livet som ensamstående, hur får man superkrafterna att ta sig igenom allt?
Vart jag är läser, så är det bara en massa lyckliga förväntansfulla och kära par som väntar barn, och allt är bara så fantastiskt.
Alla verkar njuta av sin graviditet och längtar efter den dagen som bebisen kommer titta fram.
Själv har jag bara panik, ångest och en obehaglig rädsla av att misslyckas som blivande mamma..
Vad om jag helt plötsligt inte vill föda ut barnet, vad händer om jag inte skulle tycka om min son? Vad händer om jag inte skulle klara av att hand om honom?
Det finns stunder där jag längtar efter honom, och det finns stunder som denna, jag vet inte varken ut eller in, hur hamnade jag här?!
Snälla, om du vet svaren, eller om du är i samma situation? Hur ska jag agera, tänka och hur kommer det bli?
Mvh Blivandemamma2016