Hahaha, det hade kunnat vara jag som skrev trådstarten! Herrejesus vad en tonåring kan reta en till månen och tillbaka..... Här kommer ett lååååångt svar:
Såhär är det hos oss:
Jag har inga barn, min sambo har 2 sedan tidigare (pojkar, 10 & 13). Vi har varit ett par i 3 år, sambos i drygt 1,5.
När vi först träffades var killarna så himla gosiga! Supersöta, mysiga grabbar som gärna kröp upp i knät i soffan, lagade mat & bakade tillsammans, gjorde massa kul tillsammans! Det var verkligen hur mysig som helst varannan vecka som barnen kom till oss, visst lite bråk å så ibland, men inget allvarligt.
I somras, då hände nåt... Äldste grabben blev 12, började bli intresserad av tjejer, kläder osv. Och fick en sabla attityd! Jag blev helt chockad, vad hände?!
Han blev tonåring såklart... Så nu pendlar han mellan supergo/hjälpsam/gullig till revolterande/tjafsig/utmanande/ibland vidrig....... Knappt man hänger med i svängarna!!
Jag är som du verkar vara, väldigt principfast, uppfostrad med väldigt klara, tydliga (ibland hårda) regler, det går inte att snacka sig ur en situation eller tjata sig till nåt man vill ha.... Min sambo, tja, han har regler absolut, men det är inte alltid han tycker man behöver följa dem, så han lever lite mer i svävande gråzoner, så att säga. Sjukt jobbigt för mig ibland måste jag erkänna!
Mitt sätt att hantera det på: Jag är inte den som uppfostrar, men jag tillrättavisar när det behövs. Jag gör det efter eget huvud, i de situationer som jag tycker blir fel. Jag försöker göra detta på ett mjukt sätt, ex: "Oj, nu blev det lite tokigt här. Har du tänkt på att det blir bättre om du säger/gör såhär?"
Särskilt i hur de pratar till mig eller om mig är sånt som jag är noga med, särskilt med tanke på äldste grabbens attityd (och kärlek till svordomar). Jag är inte hans mamma, jag älskar honom inte villkorslöst på det sättet och jag är inte hans hushållerska, det har jag gjort klart för honom. Jag hjälper honom gärna med saker, läxor, tvätt, mat, skjuts vad som, men då ber man snällt, i god tid, säger tack så mycket osv. Vanlig hyfs helt enkelt. Funkar bra, då han är såpass klok att man kan kommunicera med honom.
Yngste killen är det lite svårare med, han är mycket mer känslostyrd, och kan få riktiga bryt ibland när det inte går hans väg. Och han ogillar skarpt när jag säger till honom, han tycker jag är alldeles för hård, och borde vara mer "slapp som pappa", haha! men där får man också förklara att man är olika liksom, och jag kan inte vara annorlunda mot vad jag är, men jag kan försöka anpassa mig lite efter honom, men som hans pappa blir jag liksom aldrig. Så vi har också hittat en rätt bra balans, även om jag ibland har svårt för det här tassandet runt hans känslor och mjuka stilen, men jag ser det som en möjlighet till personlighetsutveckling från min sida, haha!