Hej,
Försök 9 eller 10 just åt skogen. Nästa blir försök 10 tror jag. Här kan vi bolla tankar o frustration.. jag ska försöka samla mig till att ringa nånstans för utredning om några veckor men känns svårt att ta steget! Nästa äl är 2/5 och bim 15/2. Välkomna!
Nu har våran kortvariga lycka tagit slut.
På ultraljudet hos kliniken idag hittade läkaren inget foster. Sedan vul i fredags har hinnsäcken växt men ingenting finns där i. Hon var brutalt säker på sin sak. Det är ett MA, där embryot dött men kroppen fortsatt producera hormoner och trott att det fortfarande funnits ett foster kvar.
Vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss igenom det här. Allt jag vill är att få ut det här värdelösa jag har i mig. Det måste BORT. På torsdag ska vi till kvinnokliniken igen. Dom får hjälpa oss vidare. Sen får vi försöka kämpa oss upp igen.
Nu har våran kortvariga lycka tagit slut.
På ultraljudet hos kliniken idag hittade läkaren inget foster. Sedan vul i fredags har hinnsäcken växt men ingenting finns där i. Hon var brutalt säker på sin sak. Det är ett MA, där embryot dött men kroppen fortsatt producera hormoner och trott att det fortfarande funnits ett foster kvar.
Vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss igenom det här. Allt jag vill är att få ut det här värdelösa jag har i mig. Det måste BORT. På torsdag ska vi till kvinnokliniken igen. Dom får hjälpa oss vidare. Sen får vi försöka kämpa oss upp igen.
Nu har våran kortvariga lycka tagit slut.
På ultraljudet hos kliniken idag hittade läkaren inget foster. Sedan vul i fredags har hinnsäcken växt men ingenting finns där i. Hon var brutalt säker på sin sak. Det är ett MA, där embryot dött men kroppen fortsatt producera hormoner och trott att det fortfarande funnits ett foster kvar.
Vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss igenom det här. Allt jag vill är att få ut det här värdelösa jag har i mig. Det måste BORT. På torsdag ska vi till kvinnokliniken igen. Dom får hjälpa oss vidare. Sen får vi försöka kämpa oss upp igen.
Nu har våran kortvariga lycka tagit slut.
På ultraljudet hos kliniken idag hittade läkaren inget foster. Sedan vul i fredags har hinnsäcken växt men ingenting finns där i. Hon var brutalt säker på sin sak. Det är ett MA, där embryot dött men kroppen fortsatt producera hormoner och trott att det fortfarande funnits ett foster kvar.
Vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss igenom det här. Allt jag vill är att få ut det här värdelösa jag har i mig. Det måste BORT. På torsdag ska vi till kvinnokliniken igen. Dom får hjälpa oss vidare. Sen får vi försöka kämpa oss upp igen.
Helvete vad tråkigt att höra. Vet inte vad jag ska säga. Det är så jävla orättvist allting. Har du semester nu eller måste du jobba mitt i allt? Skickar dig massa kramar även fast man känner sig så ensam i allt :(...
Så ledsen att du behöver gå igenom detta efter allt <3 Du ska veta att jag sörjer med dig och önskar att ni ska få det bättre snart. Det är ingen tröst såklart, men kanske kan det vara lite skönt någonstans att många bryr sig om dig.
Fy fan fy fan fy fan. Vet att det inte finns något jag kan säga som hjälper eller tröstar. Är så obotligt ledsen för din skull. Fy fan vad jävla orättvist!!
Jag tog emot samtalsstödet som de erbjöd på KK vid mitt MF - tyckte det var bra att få spy ut all min galla och orättvisa till någon helt oberoende, men det är verkligen bara min upplevelse såklart. Tänker på er!
Nu har vi gjort tredje och sista ultraljudet. Läkaren på kvinnokliniken känns totalt inkompetent, först hittade han inte hinnsäcken utan sa att den måste tillbakabildats (på två dagar?!) men sen letade han noggrannare och hittade den, på precis samma ställe som sist. Den hade växt sen i tisdags men var fortfarande tom. En läkare till var med och tittade men hon sa inte så mycket. Den första läkaren sa också att jag hade en cysta men enligt ivf läkaren som jag litar mer på är det en gulekropp.
Jag frågade om dom var 100% säkra på att det aldrig kommer finnas något foster, och det sa dom att dom var. Så nu har tre läkare sagt samma sak. Så jag ger upp.
Imorgonbitti ska vi tillbaka och genomföra aborten. Vet inte om ni minns men när jag gjorde hysteroskopi för ett år sen så fick jag cytotec, som jag reagerade så jävla dåligt på. Låg i en hög på badrumsgolvet och kräktes av smärta tills min man kom hem och körde mig till akuten.
Nu ska jag ta samma tabletter igen. Min man stod på sig och krävde att jag ska få vara på kliniken hela dagen samt att jag ska få morfin innan jag tar tabletterna.
Jag är så jävla rädd. Den smärtan liknar inget jag någonsin upplevt. Det kändes som att någon försökte slita ut min livmoder med klorna. Mår dåligt bara jag tänker på det.
Försökte säga att jag ville göra en skrapning men eftersom min livmoder är hjärtformad vill dom inte göra det eftersom risken är stor att dom råkar skada den.
Kan inte fatta att vi måste gå igenom det här. Efter all jävla misär och alla försök så slutar det såhär. Vet inte när vi kommer vara redo igen. Om vi blir det. Kan inte föreställa mig att behöva gå igenom samma sak en gång till.
Det blev ett långt inlägg men jag ville uppdatera er om läget. Så glad för att ni finns och stöttar genom allt <3
Nu har jag ätit första kuren provera. Fick mens på dag 29! Känns verkligen superskönt att det funkade. Nu ser jag framåt mot ägglossning och så får man se. Försök 16 här.
Hur går det för er andra?
Nu har vi gjort tredje och sista ultraljudet. Läkaren på kvinnokliniken känns totalt inkompetent, först hittade han inte hinnsäcken utan sa att den måste tillbakabildats (på två dagar?!) men sen letade han noggrannare och hittade den, på precis samma ställe som sist. Den hade växt sen i tisdags men var fortfarande tom. En läkare till var med och tittade men hon sa inte så mycket. Den första läkaren sa också att jag hade en cysta men enligt ivf läkaren som jag litar mer på är det en gulekropp.
Jag frågade om dom var 100% säkra på att det aldrig kommer finnas något foster, och det sa dom att dom var. Så nu har tre läkare sagt samma sak. Så jag ger upp.
Imorgonbitti ska vi tillbaka och genomföra aborten. Vet inte om ni minns men när jag gjorde hysteroskopi för ett år sen så fick jag cytotec, som jag reagerade så jävla dåligt på. Låg i en hög på badrumsgolvet och kräktes av smärta tills min man kom hem och körde mig till akuten.
Nu ska jag ta samma tabletter igen. Min man stod på sig och krävde att jag ska få vara på kliniken hela dagen samt att jag ska få morfin innan jag tar tabletterna.
Jag är så jävla rädd. Den smärtan liknar inget jag någonsin upplevt. Det kändes som att någon försökte slita ut min livmoder med klorna. Mår dåligt bara jag tänker på det.
Försökte säga att jag ville göra en skrapning men eftersom min livmoder är hjärtformad vill dom inte göra det eftersom risken är stor att dom råkar skada den.
Kan inte fatta att vi måste gå igenom det här. Efter all jävla misär och alla försök så slutar det såhär. Vet inte när vi kommer vara redo igen. Om vi blir det. Kan inte föreställa mig att behöva gå igenom samma sak en gång till.
Det blev ett långt inlägg men jag ville uppdatera er om läget. Så glad för att ni finns och stöttar genom allt <3
Hoppas allt gick okej för dig <3 vad bra att din man var där och kunde fighta för morfin. Man är inte så bra på att säga till vad man själv behöver jämt. Kan inte ens föreställa mig vilken hemsk upplevelse detta är :( tänker på dig och hoppas att du läker.
Tack fina du <3
Tyvärr blev dagen för aborten värre än jag väntat mig. Fick inte tillräckligt med smärtstillande trots att vi bett om det, läkaren fattade inte allvaret förens jag låg och skrek och kräktes av smärta. Blev då pumpad full av morfin tills både armar och ansikte domnade av. Sen började det avta tills jag skulle ta nästa dos cytotec. Samma sak igen. Smärta och sprya och mer morfin intravenöst. Till tredje och sista dosen cytotec hade jag iallafall så mycket morfin kvar i kroppen att jag knappt kände något.
Förutom det fysiska onda att behöva krysta ut hinnsäck och moderkaka så var och är jag ett vrak rent mentalt. Orkar inte träffa någon, orkar inte hitta på nått utan vill bara ligga i soffan och stirra i taket mer eller mindre. Det här tog så jävla hårt på mig. Mannen också, men det har varit lättare för honom att samla sig och gå vidare. Jag blöder ju fortfarande ut missfallet och blir påmind varje gång det krampar i magen och varje gång jag går på toaletten.
Jag hoppas att det slutar blöda snart så kanske man kan börja känna sig som sig själv igen. Om det nu går. Ett riktigt jävla helvete det här.