Jag vill ligga med min kollega, är gift

Var försiktig så att du inte börjar tänka som den faktabaserade trollboten med egen erfarenhet. Det är ett psykologisk fenomen som kallas "kognitiv dissonans" som gör att en människa, när ens bild av den man vill vara inte stämmer överens med ens handlingar, uppfinner en annan verklighet som rättfärdigar ens handlingar. I ditt tillfälle att ditt man är lyckligt ovetande och att han bara får mer av din positiva energi. 

I ditt tillfälle handlar det inte om din man får mer eller mindre sex pga din affär, utan om han lever i den verklighet som han tror sig leva i, som helst skulle vara ungefär samma verklighet som den du lever i. Eller om du lever ett känslomässigt dubbeltliv, där en annan man har övertagit din mans plats som den viktigaste på vissa områder.

Tycker att det är tidsaspektet i din historia som är mest problematisk och som du borde ha dåligt samvete över. Du har hållit på i ett år med din förälskesaffär och vill egentligen bara trappa den ned till ett mer lagom nivå.  Du kan inte hålla på så här ett år till.

Gillar den här tråden! Känner igen mig i så mycket! Är också lycklig med min man och vårt liv med våra barn. Men är så otroligt förtjust i en upptagen man jag träffade via jobb. Vi träffas inte men jag kan inte riktigt släppa sms-kontakten vi har.. Önskar så att vi inte hade setts men nu blev det så. För mig har det också spillt över positivt på mitt och min mans sexliv, minst! Klart man måste få fantisera, ens egna tankar har man ensamrätt till och där får man göra vad man vill. Skönt att vi är fler, men fan vad livet kan spela spratt med en ibland..

Lång historia vid det här laget.. Varit ihop med min man i 13 år, tre barn. Vi har aldrig haft det dåligt. Hade praktik och ?den andra? var min handledare, vi hade sjukt bra flyt i vår kommunikation från start. Eftersom han var min handledare hängde vi ju väldigt mycket ihop och i vissa arbetsmoment väldigt fysiskt nära. Och så blev vi tvungna att prata väldigt mycket. Tänkte inte så mycket på det under praktiken mer än att jag kände mig kär när jag gick därifrån, men kopplade ihop det med att jag äntligen hittat mitt drömyrke och min typ av folk. När sista dagen kom så tänkte jag att vi måste ju bli bästisar.

Efteråt sågs vi på lunch och då märkte jag att det var pirrig stämning mellan oss och tänkte att det här går ju inte.. Vi smsade en del och det var flirtig stämning men vi nämnde aldrig elefanten i rummet. Till slut bad jag honom att sluta höra av sig för jag kände att jag måste få distans och försöka glömma alltihop. Det gick ett tag men sedan hörde han av sig ändå och till slut sa vi båda som det var telefonledes; att fan vad jag är förälskad i dig men det går ju inte. Så bestämde vi återigen att vi skulle sluta höras och glömma varandra.

Problemet är att oavsett om vi hörs eller inte så kan jag inte sluta tänka på honom. Så just nu har vi sporadisk sms-kontakt och jag försöker lära mig att leva med vemodet. Typ. Önskar så att vi kunde bli just bästisar men just nu går inte det. Det är för jobbigt. Typ så, kortfattat alltså ;)

Lite svårare när man jobbar ihop och måste ses.. Men när går det över?! Känns så otroligt sorgligt just nu, att man inte kan få ha kakan och äta upp den.. Skönt att få prata om det med någon som fattar känslan ändå :)

Saken är väl den att ts fattar allt detta som vi med dårars envishet försöker förklara. Hon är inte dum. Troligtvis tvärt om.

Men hon vill inte...

Hon skulle förmodligen behöva ett rejält bakslag för att ta tag i problemen.

Typ att mannen börjar ifrågasätta vad som sker.

Lång historia vid det här laget.. Varit ihop med min man i 13 år, tre barn. Vi har aldrig haft det dåligt. Hade praktik och ?den andra? var min handledare, vi hade sjukt bra flyt i vår kommunikation från start. Eftersom han var min handledare hängde vi ju väldigt mycket ihop och i vissa arbetsmoment väldigt fysiskt nära. Och så blev vi tvungna att prata väldigt mycket. Tänkte inte så mycket på det under praktiken mer än att jag kände mig kär när jag gick därifrån, men kopplade ihop det med att jag äntligen hittat mitt drömyrke och min typ av folk. När sista dagen kom så tänkte jag att vi måste ju bli bästisar.

Efteråt sågs vi på lunch och då märkte jag att det var pirrig stämning mellan oss och tänkte att det här går ju inte.. Vi smsade en del och det var flirtig stämning men vi nämnde aldrig elefanten i rummet. Till slut bad jag honom att sluta höra av sig för jag kände att jag måste få distans och försöka glömma alltihop. Det gick ett tag men sedan hörde han av sig ändå och till slut sa vi båda som det var telefonledes; att fan vad jag är förälskad i dig men det går ju inte. Så bestämde vi återigen att vi skulle sluta höras och glömma varandra.

Problemet är att oavsett om vi hörs eller inte så kan jag inte sluta tänka på honom. Så just nu har vi sporadisk sms-kontakt och jag försöker lära mig att leva med vemodet. Typ. Önskar så att vi kunde bli just bästisar men just nu går inte det. Det är för jobbigt. Typ så, kortfattat alltså ;)